Jag har börjat, jag har skrivit, jag har inte avslutat just det här inlägget flera gånger, fram tills nu då jag äntligen publicerat det.
Att det varit så svårt att sätta på pränt det jag vill ha sagt är att jag inte riktigt vetat vad det är jag vill ha sagt. Jag har skrivit ner hela händelseförloppet, från veckor innan själva missfallet till veckor efter, och jag har försökt sammanfatta och jag har sammanfattat igen, därefter tagit bort allt och börjat om. Nu har jag börjat om igen.
Det har nu gått 2 veckor sedan jag blödde igenom bindor, trosor, långkalsonger och byxor i fackeltåget mot rasism här i Göteborg. På spårvagnen satt jag på en plastpåse för att inte blöda sönder sätet och väl hemma rann det som fortfarande fanns kvar ur mig, ner i toaletten och duschavloppet.
Men det var inte det värsta. Det värsta var inte att gå genom stan och känna att blodet tog sig ända ner till knäna. Det värsta var inte att krysta ut klumpar av levrat blod. Det värsta var de där sega veckorna innan, innan vi fick det bekräftat och inte såg något, förutom ett svart hål, på ultraljudet. Inga små viftande armar, inget pickande hjärta. Det blev inget foster av vårt embryo. Det blev tomt.
Innan ultraljudet gick jag under ett par veckor med bruna flytningar, med rosa flytningar och med små blödningar och jag har läst allt på hela internet om missfall och inte missfall. Det jobbigaste var att inte kunna vara riktigt ledsen eftersom det inte behövde vara ett missfall. Det kunde ju vara 100 andra saker som händer.
Det är inte konstigt med blödningar under tidig graviditet, det är konstigt med blödningar under tidig graviditet. I mitt fall var det inget bra, det var ett missfall som stundade men det var som att min kropp och hjärna vägrade acceptera det. Nästan direkt efter ultraljudet släppte allt, det började blöda mer, det började göra ont. Och äntligen kunde jag få vara riktigt ledsen och arg att det blev som det blev. Alla missfall är olika och precis när jag trodde att mitt var över drog det igång på riktigt, och jag kunde släppa loss känslorna.
Det är så himla tråkigt att det inte blev något, men det är svårt att sörja något som inte fanns, något som inte blev. Hade det funnits ett foster som inte orkade leva hade det antagligen varit jobbigare. Hade vi inte redan haft Jonathan hade det antagligen varit jobbigare. Hade vi kämpat länge för att bli gravida och haft svårt för att bli det hade det antagligen varit jobbigare.
Det känns tråkigt, det gör det verkligen. Väldigt tråkigt! Och ibland har jag varit arg. Svurit och lugnat ner mig. Vetat att det är sådant som händer, tänkt att det var bättre nu än senare. Men visst är det konstigt att efter 14 veckor som gravid tänka om, nu är jag plötsligt inte gravid längre. Samtidigt är jag fortfarande inställd på att föda barn i år, nu blir det bara lite senare.
Det är inte så ovanligt med missfall, våra kroppar är ju så fantastiska att den tidigt kan känna av att vissa embryon, att vissa foster inte kommer klara det hela vägen. Min kropp visste något som inte jag visste. För många går det bra och jag vet att det i år kommer födas så många härliga barn. Jag vet så många fina blivande föräldrar som väntar och längtar. Jag kan ta det här missfallet och hoppas att det bland våra vänner går bra. Jag känner ingen bitterhet över att det inte gick för oss den här gången.
Vi kommer igen!
Kommentera