Månadsarkiv: september 2014

Missfall

Har alltid sett mig själv som en cool person. Tror även att andra i de flesta fall uppfattar mig som väldigt lugn och sansad. Få är de kollegor som har sett mig uppstressad på jobbet, jag kan räkna de gånger jag har varit inblandad i ett bråk på ena handens fingrar och jag ser ingen idé med att hetsa upp mig för saker jag inte kan göra något åt. Detta lugn som gör att jag kan misstas att ha mitt ursprung i norraste Norrland har för övrigt lett till en del minst sagt komiska kulturkrockar med min hetlevrade italienare till make, men det är en annan historia.

Hur som helst var jag övertygad om att jag skulle behålla detta lugn även under graviditeteten men sen gjorde jag miss-taget (ungefär två timmar efter att jag fick plus på stickan) att googla ord som ”symtom”, ”gravid”, ”normalt” vilket gjorde att jag för första gången i mitt liv stiftade bekantskap med en helt ny värld (läs: familjelivs forum). Herregud. Har nu gått från en vag vetskap om att ”missfall är relativt vanligt” till att kunna rabbla procentsatser för missfall i de olika graviditetsveckorna nyvaken ståendes på ett ben.

Jag vill inte veta mer, jag vill njuta av min graviditet och bestämmer mig 5 gånger per dag att nu är det sista gången jag läser eller googlar ett symtom bara för att fem minuter senare bli orolig över den där molande värken i vänster sida av magen och innan jag vet ordet av har jag skrivit in ”gravid vecka 11 ont i magen” och skyndar mig att trycka enter innan jag ska kunna hålla mig till mitt eget löfte. Hur gör man för att slippa denna konstanta oro? Blir det bättre allt eftersom magen växer eller slutar man aldrig oroa sig? Är det här början av ett liv av oro?

Den osminkade sanningen

Efter ca 3 veckor av konstant illamående och outgrundlig trötthet är jag trött på det mesta men framförallt mig själv. Efter att tidigare ha duschat minst en gång varje dag måste jag påminna mig själv om att duscha med viss regelbundenhet, förut kom liksom duschen naturligt efter träningen men nu när jag inte tränar så är det som att jag har glömt bort att jag måste duscha ändå. Håret som tidigare tvättades var 4-5 dag och höll sig relativt fräscht ser nu ut som en smörbytta dag två och eftersom det inte finns en chans att jag skulle orka tvätta håret varannan dag så går jag mest omkring och ser ut som … ja en smörbytta.

Sommarens solbränna är ett minne blott och så här lagom till vecka 11 har jag lyckats dra på mig en ögoninflammation vilket har gjort att jag för första gången i mitt liv har varit tvungen att gå till jobbet osminkad. Jag har i hela mitt liv avundats människor som kan gå osminkade på stan, till jobbet eller tom ut en kväll. Jag är verkligen ingen storkonsument av smink, min morgonrutin består av concealer, eyeliner och mascara och tar max 5 minuter men med tanke på att jag har hudtoner som skulle kunna förväxlas med en albino och en hårfärg som går ton i ton med min hud så är det ett måste för mig att sminka ögonen, annars försvinner de helt och jag ser mest ut som att jag har en obotlig sjukdom.

De senaste dagarna har jag undvikit alla speglar för att jag pallar inte bli påmind om hur hopplös jag ser ut. Vad hände med gravid-glowet? När kommer det? Jag vill ha tjockt glansigt hår som växer som ogräs och rödrosiga kinder. Tror även att min man ser fram emot det där gravid-glowet för övrigt…

Att leva i nuet

Är det någonting jag verkligen har kämpat för det senaste året är det att bli bättre på att leva i nuet. Jag är nämligen expert på att leva för morgondagen, för helgen, för nästa månad eller nästa semester. Det har tom gått så långt att jag 3-4 dagar in på en 3-veckors semester börjar fantisera om nästa semester vi ska göra. Då ska jag minsann vara i lite bättre form, vädret ska vara lite bättre, hotellet snäppet lyxigare och vi ska vara bara allmänt lite lyckligare. Jag har jobbat stenhårt med att uppskatta vardagen och göra varje dag till den bästa. Inte lätt men tycker ändå att jag har gjort några pyttiga framsteg. Sen blev jag gravid och nu går varje dag ut på att längta till nästa dag. När man sitter lätt illamående och stirrar apatiskt in i en dator och undrar hur i helskotta men ska överleva de timmar som är kvar innan man får gå hem är det väldigt väldigt svårt att leva i nuet

cravings

Jag har länge trott att gravid = cravings efter konstiga saker och blir alltid lika besviken när gravida vänner säger att ”nja, nää, jag är nog inte sugen på något speciellt faktiskt”. Mina egna cravings kom tidigt, redan runt vecka 5-6. Det började med gröna oliver med kärnor (mycket viktigt att kärnorna var kvar), sen chokladdoppade riskakor, apelsin juice, ost (engelsk cheddar mmmm), ost (edamer), ost (parmesan) och mesost (hello flashback till barndomen), pasta, popcorn, rågbröd, clementiner, yoghurtglass, vattenmelon, knäckebröd. Ja ni kanske förstår. Jag har ingen särskild craving jag har cravings i PLURAL, jag cravar olika saker HELA TIDEN. Känner varje dag ett helt otroligt sug efter något nytt och tror just där och då i den stunden att det finns inget annat jag kommer vilja äta resten av mitt liv varför jag springer i väg till affären och bunkrar upp hela affärens förråd av studens matintresse. Gud bevare mig om jag skulle stå utan jordnötssmör eller gröna äpplen då kan jorden lika gärna få gå under (att jag har 5 matvarubutiker inom 5 minuters gång-avstånd från hemmet har min annars rätt så logiska hjärna valt att inte ta i beaktande). Ett litet problem i sammanhanget är som sagt att mina cravings ändrar inriktning ungefär var 5:e minut, det innebär att mitt kylskåp just nu inne-håller 5 liter juice som jag inte alls är sugen på (jag gillar ju inte ens juice och inte har druckit det på säkert 10 år) och 8 förpackningar med gröna oliver som jag tappade intresset för i takt med att jag packade upp dem ur matkassen. Tur i oturen så har jag en man som inte är så kräsen och hindrar det dåligaste av mitt samvete över bortkastad mat genom att snällt äta ost och knäckebröd till middag varje dag i en vecka.

Fejk-gravid?

Har ända sen det där plusset på stickan haft svårt att ta till mig att det faktiskt finns något där inne i min mage. Än så länge är det ju inget som syns rent fysiskt förutom att jag har fått ett extra lager fett och magen känns mer som en uppblåst ballong. Det är ungefär samma känsla som när man kommer tillbaka efter en 2 veckors all inclusive semester och med tanke på att jag den senaste tiden har behandlat mitt kök och skafferi som en all inclusive resort så det är ju inte så konstigt att magen intar en mer och mer degig konsistens för varje dag som går. Några veckor kvar till första ultraljudet och är livrädd att barnmorskan ska fråga vad sjutton jag gör där för jag har minsann ingen bebis i magen och att hon sen ska ge mig en stor fet räkning för att jag har upptagit hennes tid och missbrukat deras resurser.