34 år. London-bo. Gift. Jurist. Träningsnörd som för tillfället har tagit en paus då jag har en liten jordnöt som växer i magen.

to tell or not to tell?

Än så länge är det bara två personer som vet om att vi väntar barn. Den första jag berättade för var en kompis som kom på besök 5 dagar efter att jag hade plussat. Kompisen som fick barn för ett år sedan hade sett fram emot den här helgen jag vet inte hur länge. Hennes första barnfria helg och vi skulle dricka drinkar, shoppa, dricka drinkar, sova, festa och dricka drinkar. Typ.

Ville egentligen inte berätta för någon så pass tidigt och jag gick igenom många möjliga undanflykter i mitt huvud dagarna innan hon kom men det kändes som att det enda som inte skulle göra henne otroligt besviken över att vi inte alls skulle dansa på bardiskar klockan 4 på morgonen var sanningen så jag bestämde mig för att berätta och det kändes så otroligt bra efteråt. Allt var så nytt och overkligt så att kunna bolla tankar och funderingar med en kompis som vet vad man går igenom var precis det jag behövde (och hey, jag gjorde två tappra försök att gå ut men let’s face it, det är inte lika roligt att gå ut och omge sig med berusade människor när man själv sippar på ”sparkling water with lime” och lägger all sin energi på att hålla ögonen öppna så fort klockan har passerat 22).

Den andra personen jag berättade för var min mamma, jag berättade just för att hon är min mamma. Det kändes tryggt på något sätt och om något nu skulle hända så vill jag ju kunna ventilera det med henne. Vi har bestämt att vi ska avvakta med att berätta för resten av familjen till efter första ultraljudet och det kommer vi antagligen att göra men vännerna då? Känner jag mig själv rätt kommer jag nog vilja vänta ytterligare några veckor. Vet inte varför jag är så rädd för att berätta, jag har underbara vänner och jag vet att de alla skulle ställa upp för mig och finnas där om något skulle gå fel. Åh vad jag avundas min syster och min bästa vän som både ringde mig när de var i vecka 5 och berättade att de var gravida. Så självklart på något sätt.

vecka 12 – the good, the bad & the ugly

The Good

  • Det växer en person i magen på mig (hoppas jag), en blandning  av mig själv och den person jag älskar. Det är en konstig känsla som jag har lite svårt att ta in, jobbar på det.
  • Boobs! Jag har för första gången i mitt liv fått uppleva känslan av bröst som svämmar över i en för liten bh. Har aldrig lidit nämnvärt av mina vanligtvis små tallkottar (förutom en kort period på högstadiet när man fyllde strumpbyxor med riskorn och la i bh:n), men den här känslan är ganska så häftig. Känner mig mer kvinnlig på något sätt.
  • Ibland, någon enstaka gång när jag faktiskt har mått helt ok så har det väl hänt att jag har använt illamåendet som undanflykt för att slippa göra tråkiga saker men med tanke på hur många roliga saker jag missar pga faktiskt illamående så känns det som att det jämnar ut sig på något sätt.

 

The Bad

  • Jag. Mår. Så. Satans. Illa. I. Princip. Hela. Tiden. Fortfarande.
  • Trött, tröttare, tröttast.
  • Känner mig typ som världens tråkigaste, fulaste, oattraktivaste fru just nu. Blir nog inte bättre av att jag beklagar mig 99 % av min vakna tid heller. Hade nog känt mig som världens tråkigaste, fulaste och oattraktivaste vän/syster/dotter också för den delen om jag hade haft ork och energi att träffa mina vänner och familj. Mitt sociala liv har tagit en paus kan man väl säga.

The Ugly

  • Fett hår ca en timme efter att jag har tvättat det.
  • Allmänt lönnfett intryck.
  • Ögoninflammation (kan dock inte skylla denna på graviditeten vad jag vet) som aldrig går över (detta skyller jag dock på det nedsatta immunförsvar som följer av graviditeten)

att kissa i sömnen

Har börjat kissa i sömnen de senaste nätterna. Nej, inte i sömnen som att kissa på sig i sängen men resultatet av att springa på toaletten 5-6 ggr per natt har blivit att jag numera kan gå på toaletten utan att öppna ögonen. Jag kan varenda steg till badrummet och vet exakt hur långt jag måste sträcka ut handen för att nå toarullen. Ganska behändigt ändå.

Olika definitioner av träning

Jag kommer ihåg förra året när min lillasyster var gravid och hon berättade stolt att hon tog sig ut på dagliga långpro-menader med stavar. Som den träningsfanatiker jag en gång var predikade jag vikten av varierad träning och framförallt styrketräning för min syster och log lite inombords åt hennes naiva tro på att promenader var träning. Den dagen jag blev gravid skulle jag minsann träna på som vanligt och köra tunga styrkepass på gymmet.

Det har jag gjort också. De första sex veckorna i alla fall. Sen var det som att någon la en blöt filt över mig. Det. Går. Inte. Att. Träna. Finns ingen energi. Har aldrig varit så trött eller känt mig så omotiverad i hela mitt liv. Ungefär 2 dagar i veckan får jag in en kortare promenad och känner mig lika stolt (och trött) efteråt som om jag skulle ha sprungit ett maraton.

Känslan inför detta är tudelad. Jag blir ledsen när min kropp inte vill längre, jag vet ju hur bra jag mår efter en timme på gymmet, samtidigt har jag ett lugnt i kroppen som jag aldrig har haft förut. Jag lever än så länge på hoppet att den här vidunderliga tröttheten och det ihållande illamåendet ska avta och jag ska tillbaka till gymmet och börja nosa på vikterna igen men tills dess så ligger jag faktiskt ganska så skönt här på min soffa.