Mail och kommentarer

En tråkig kommentar.

”Idiot, lämna det ansvaret till hennes mamma & pappa. Det kan du/ni aldrig ersätta, så varför engagera er i saker som ni inte har med att göra? Hur hennes biologiska mamma uppfostrar och tar han om I är upp till henne, och Hampus. Inte Linda eller Erik. Vad är det ni inte fattar, att det är det som fått henne att må dåligt? En 5 åring som mår dåligt, så fruktansvärt och borde få varenda förälder att backa och ta ett steg tillbaka och funderar över vad man gjort fel.. Men inte ni, ni skyller på mamman. Folk e så innihelvete less på er så ingen orkar längre säga som det är gällande varken I eller något annat. För de blir ett sånt jävla liv då, möten och helvete så alla backar. Jag har lessnat, de e synd om I. Så innihelvete synd om henne som inte får vara barn, som inte höger uppleva hur det är att bara ha bonusföräldrar som bara älskar kravlöst och framförallt är det synd om Hampus. Han kommer sitta där om 10 år, ha urusel kontakt med Isabelle och sitt gamla, och troligen leva med en fruktansvärd ångest! Tack för mig, jag håller inte tyst längre !”

 

Vaknade denna morgon och såg denna kommentar. Det var inte precis någon trevlig kommentar. Den som skrivit den verkar heller inte helt uppdaterad så vi känner att vi vill bena ut den lite.
För det första så är det jag, Hampus, I’s biologiske far som skrivit inlägget du lagt kommentaren på. Alltså är den du kallar idiot samma person som du senare säger ska ta ansvaret..
Det är varken Linda eller Erik som skrivit inlägget.

Du undrar över vad det är vi inte fattar, att I mår dåligt.. å varför. Det är ju precis det vi tagit hjälp till att få ordning på. Genom att ta kontakt med föräldra-barnhälsan för att kunna reda ut vad vi ska göra. Hur vi ska få I att må bra och att vi ska kunna ha en bättre kontakt med henne. Men du kanske tycker det är fel att ta hjälp av någon utomstående? Du anser att vi är problemet. Förklara gärna för oss på vilket sätt.. Det blir mycket enklare att förstå saker om du skriver vad det är du menar.

Att Erik och Linda inte har med saken att göra tycker vi låter konstigt..? Som vuxna förebilder så har väl de med saken att göra i allra högsta grad? Vi anser nog att alla vuxna i ett barns omgivning har en viktig roll för barnet. Oavsett vilket barn det rör. Vuxna förebilder är ju inte bara de biologiska föräldrarna, utan även bonusföräldrar, lärare, farbror, farmor, farfar, grannen, tränaren på innebandyn med flera.. eller?
I en familj måste man ha en gemensam grund med regler. Barnen kan inte bli särbehandlade på olika sätt beroende på vem den biologiska föräldern är.

Du skriver att hon inte tillåts vara barn.. Men på vilket sätt menar du då? Hon, precis som de andra barnen i familjen är barn och gör saker som barn gör. Men alla barn utvecklas och klarar av mer och mer saker. Barn har föräldrar av en anledning.. Föräldrar har ett ansvar att lära barnen saker, annars skulle barnen lika väl kunna bo själva om de inte behövde någon som lärde dem något.
Vi ställer inga orimliga krav på något av barnen. Det handlar om enkla saker som är bra att kunna. Givetvis anpassat efter varje barns ålder och förmåga. För I’s del är det t.ex. bra att kunna dra upp dragkedjan  på overallen själv, kunna hämta kläder i garderoben som hon ska ha i morgon, kunna duka köksbordet med tallrik, glas och bestick.. Plocka undan efter sej när man lekt klart. Detta är saker som dom även jobbar för att barnen ska kunna på förskolan, skulledu ställa dej och gnälla över deras ”krav” på att barnen lär sej saker också??

Du skriver att vi skyller på mamman. Vi kan inte riktigt förstå vad du menar med det? Vi har tagit ett steg tillbaka och försöker se vad vi ska göra för att allt ska bli bättre. Hampus har kontaktat förädra-barnhälsan för att kunna reda ut saker. Allt ligger inte hos oss vuxna där. Att I inte klarar av att vara från sin mamma längre tider är något som ligger hos I. Hon klarar inte av att bo varannan vecka och då har vi anpassat oss efter det. Det här är saker vi gått igenom med psykolog på föräldra-barnhälsan. Allt för barnens bästa.
Vi skyller inte detta på mamman, men som det ser ut nu så ligger ansvaret på henne att I får det hon behöver, får lära sej det hon behöver och att allt fungerar som det ska eftersom I bor där större delen av tiden. Det kan väl inte vara så konstigt?

Du tycker synd om I.. av vilken anledning är det mycket mer synd om henne än om de andra barnen? Det enda som skiljer henne från de andra barnen är att hon har separerade föräldrar. I övrigt får hon precis samma saker, hjälp, stöttning med mera som de andra barnen.
Det känns som att hur vi än gör så blir det alltid synd om henne, medan de övriga barnen aldrig nämns.
Hur man än vänder och vrider sej så blir det fel..?
Åker vi på två veckors semester och hon följer med så är det synd om henne för att vi tvingar henne att vara från sin mamma så länge.. Åker vi två veckor utan henne är det synd om henne för att hon inte fick följa med. Hur ska man då göra?

 

Hur det ser ut om 10 år är svårt att förutse nu. Vi hoppas givetvis på en bra kontakt med I. Det är ju det vi jobbar för nu. Vi har tagit ett steg tillbaka för att få det att bli bättre. Bygga upp på nytt utan att tvinga henne så att hon mår dåligt. Hur tycker du vi ska göra?

Å förresten.. vilka är ”folket” som är så less på oss?

Och lite intressant är det ju att du skriver att du inte kan hålla tyst längre.. men du kan inte stå för vem du är..?

Över hela världen

Dagarna från i tisdags och fram till nu har varit omtumlande, mycket har hänt, mer än vad vi någonsin kunnat drömma om. I våra huvuden var det bara ”vi” en helt vanlig familj sånär som på en till vuxen som skulle var med i tv, närmare bestämt 21 minuter. Vi är otroligt tacksamma för all respons vi fått, alla hejarop, alla uppmuntrande kommentarer och liknande. Givetvis har vi även fått endel negativt, så är det, men vi är alla olika och tycker olika om saker. Alla kan inte acceptera vårt sätt att leva så är det, men så länge vi inte ens känner personen i fråga spelar det ingen roll. Är det någon som står oss nära som inte kan acceptera att vi gjort ett annat val i livet så är det svårare tyvärr.

Vad vi menar med att acceptera är att andra egentligen inte gör någon stor sak av det, dom behöver varken tycka vi göra rätt eller vilja leva så som vi gör, men acceptera andras val bara, bete dig, prata normalt och var dig själv även om vi är med. Vi är precis samma personer som innan vi gick in i detta förhållandet.

Vi kan också precis som alla ha åsikter om andras val, men vi är inga att döma, alla måste få göra sina val i livet, vi vill inte bo enskilt på landet, ska vi då sluta umgås med dom som gör det? Vi vill ha många barn, ska vi sluta umgås med dom som valt att skaffa ett eller kanske till och med valt bort barn? Ni förstår nog vart vi vill komma, man kan umgås med människor även om man har olika åsikt.

 

Angående responsen efter vårt framträdande i TV4 med Jenny Strömstedt så tänkte vi som sagt att det bara var ett kort program och inget mer skulle hända av det. Men det har tydligen spridit sej en del… lite mer än vi kunde tro.
Googlade lite snabbt på våra namn och fick snabbt upp några sidor som skrivit om oss.. inte bara på svenska.. även på turkiska, kinesiska, ryska och så vidare.. Hmm.. hur kunde det här bli en snackis över hela världen helt plötsligt? Det här har ju bara varit en snackis hemma på byn förut.
Vi har även fått både mail och telefonsamtal från andra som vill att vi ska delta på olika saker..
Vi har inte svarat på dom än.. Får se om vi tackar ja till något mer eller inte..
Det är lite fascinerande hur en historia kan ändras också.. När vi går in och läser på de olika sidorna så stämmer inte allt överens med det vi ursprungligen berättat. Vi har nu lärt oss att man ska inte tro allt tidningarna skriver. De är tydligen inte speciellt källkritiska när de skriver.

Här kommer en liten lista på länkar där vi finns med:

Srbijadanas

Aftonbladet

Mirror

Arbetarbladet

Metro

The Local

Jenny Strömstedts blogg

Metro UK

Skylight

TV4 Jenny Strömstedt

News Zing

Milliyet

Newkerala

Samachar

Polyinthemedia

Gundemkibris

Jandan

Business Standard

In News

Click.ro

Livslogg

Bastillepost Hongkong

DT

Haberay

Nairaland

 

Svar på en kommentar.

 

Vi fick för ett tag sen en kommentar som vi lägger in som ett inlägg här och svarar på.
Kommentaren lyder:

 

”Hej fina polyfamiljen.
Ett tag sen jag skrev. Har ju fullt upp själv.
Hoppas ni har en mysig semester allihopa och får ihopa livspusslet. Ser att vissa gånger måste ni förklara varför ni gör som ni gör och blir ifrågasatta om allt. Helt absurt.
Det jag egentligen villefråga om . Det handlar lite om er situation. Jag o min man har nu träffat en kvinna som bor 100 mil ifrån oss inga barn, men älskar våra barn trivs med allt i vårt hus mm. Problemet är att hon e gift. Hennes man och hon har en överenskommelse och han vet vad hon gör och det e ok. Men hon vill något mer e inte lycklig i sin relation. Det jag frågar är för att jag vet hur er historia började. Påminner lite. Hur vågade ni ta steget och flytta ihopa? Bryta upp med en annan relation och flytta? Tror ni kan förstå lite hur mina tankar flackar runder. Att våga ta det steget.
Vill ni inte svara så respekterar jag det.
Många kramar och kärlek till er alla från josephine”

På detta känns det mest naturligt att jag, Hampus, svarar.. Eftersom det är jag som tagit det steget att bryta upp en relation för en annan.

Jag instämmer på att en del av det du beskriver stämmer överens med den situation jag befann mej i, förutom att det inte fanns någon överenskommelse om att det var okej för mej att ha någon vid sidan av.
Det är inte helt lätt att svara på detta, men jag ska försöka.
För mej var det så att jag inte trivdes i den relation jag var i. Jag hade under en längre tid känt att vi vuxit ifrån varandra. Att vi var väldigt olika och inte hade så mycket gemensamt. Vi delade inte så många fritidsintressen. Det fanns ingen gnista i vår relation längre. Allting rullade bara på i rutiner.. Men vi hade ju en dotter ihop och kämpade för att få vardagen att fungera. Tyvärr kände jag att det inte skulle funka i längden… Det skulle inte hålla för evigt..

Jag hittade Erik och Linda som jag älskade och trivdes med. Vi funkade bra ihop. Jag älskade barnen och hela situationen. Vi hade mycket gemensamt. De är driftiga människor med många järn i elden.. Jag kände att de var människor som jag vill leva med.

Men att då ta steget från den relation jag hade till att bilda en ny relation var inte så lätt. Speciellt inte när det rörde sej om ett poly-förhållande. Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle vara polyamorös, att man skulle kunna älska och leva tillsammans med fler samtidigt.
Det var väldigt rörigt i huvudet på mej under några månader när jag lärde känna Erik och Linda bättre och bättre.
Vi hamnade ju tillsammans i bastun och hade sex efter julfesten på jobbet och det var väldigt härligt. Men det är klart, jag hade mycket ångest och funderingar efter det. Vad fan hade jag gjort? Hur fan kan man bete sej som jag gör?
Om jag skulle få göra om någonting så är det just det.. Jag skulle avslutat min relation jag hade innan jag gick in en en ny.
Men tyvärr följer man inte alltid regelboken då det handlar om känslor.
Och olyckligtvis var det nära jul och nyår.. Högtider man bara inte kan förstöra för familjen.

Jag stoppade helt enkelt huvudet i sanden och bara plöjde på under december månad.
Steget att lämna min dåvarande sambo tog jag när jul och nyår var överstökat. Den första januari gick liksom luften ur mej. Jag tänkte inte, bara gick på vad jag kände. Åkte hem till Erik och Linda. Skrev till min sambo att jag inte kommer hem ikväll..
Tog upp diskussionen några dagar senare och förklarade att jag inte ville leva tillsamman med henne längre.. Efter det har det varit många diskussioner, tårar och utbrott..

Jag vet inte riktigt hur man ska ta steget.. Men för mej kom det automatiskt.. Jag gick på känslorna.. Helt utan att min hjärna fick vara med och bestämma.

Det kanske verkar flummigt och rörigt.. Men jag kan inte ge något jättebra svar tyvärr.
Men några tips och råd kan jag ge.

Gör klart med den du vill lämna. Se till att göra slut innan du går vidare, vilket jag inte gjorde.
Var glad över det beslutet! Du lever för din egen skull och måste se till att du mår bra! Du kan inte stanna i en relation du inte vill vara i. Jag känner en dam på 89 år som jag brukar prata med ibland. Hon levde i 60 år med en man hon inte älskade för barnens skull. Hon ångrar sitt beslut idag. Hon är glad för att jag vågat ta steget att lämna en dålig relation och att jag är lycklig i ett poly-förhållande.
Skit i vad andra tycker. Poly-förhållanden är inte vanliga, men de finns. Vi kör vårt race. Om vi är lyckliga med varandra, varför skulle vi då låta andra stoppa det?

Jag vet inte om något av det här hjälper?
Ställ gärna följdfrågor om du vill.
Vi är alla öppna för att svara! =)

Stora kramar

Hampus

 

 

Ett mail vi fått

Vi tycker det är jättetrevligt när folk hör av sej och undrar om vi vill svara på frågor. Det gör vi gärna och här kommer ett mail vi fått nyligen:
Hej!
Har en hel del frågor och vet inte vart jag skulle göra av dom om jag inte skrev till er. Så tänkte att istället för att skriva en jätte lång kommentar så skriver jag här.
Jag är en 21 år gammal kvinna som nyligen har kommit fram till att jag är poly. Har en fästman som jag gifter mig med i sommar som vet om allt detta och accepterar mig som jag är. Det är nämligen så att jag samtidigt som jag är tillsammans med honom vill ha en flickvän, eftersom jag känner mig halv med att bara ha en partner av ena könet. Har många gånger när jag haft förhållande med en kille längtat efter att vara med en tjej och tvärt om. När jag såg ett gammalt avsnitt av Outsiders om polygami slog det mig att det är ju så jag känner, det stämmer ju in på mig.
Problemet är att eftersom vi nyligen kommit på att det är poly jag vill kalla mig, så har jag under dessa tre åren vi varit tillsammans, ändå letat efter flickvän. Har docka aldrig kommit så långt som att inleda ett förhållande med en annan tjej, eftersom när det väl kommer dit så verkar dom inte riktigt acceptera att dom måste dela mig med någon annan. Men jag har flörtat och sådant, utan att det har lett till något. Eftersom vi bor i en liten stad och dessutom är fästmannen föräldrar kristna så är det såklart en hemlighet, även att jag tycker det är sjukt jobbigt.
Känner att om jag skulle hitta en flickvän så vill jag kunna visa öppet att jag älskar henne och min blivande man. Fast som det är nu så går det inte. Sedan har jag och fästmannen en dotter på 11 månader, så det gör ju inte det hela lättare att hitta någon. Eftersom dom är lite osäkra på om det kommer bli ”deras” barn också eller hur man ska göra med den saken, men det har vi aldrig riktigt pratat om. Fästmannen har också en son sedan innan som i höst blir 15, så där är det rätt mycket som måste döljas för. Så om vi nu skulle välja att gå ut med att jag är poly och kanske i framtiden att jag har en flickvän, så är jag extremt rädd över vad familj och vänner ska säga. Min dotter kanske kommer växa upp med det, men hans son är jag rätt orolig för. Hans mamma bestämmer nämligen det mesta när det kommer till honom och han är bara här varannan helg, så jag är väldigt rädd att hon ska förbjuda att han får komma hit.
Sedan är det så att med min familj är jag väl mest orolig för min mor, hon har nämligen aldrig riktigt accepterat att jag är bisexuell och jag kom ändå ut när jag var 13 år gammal, så jag tror hon skulle reagera rätt dåligt på att jag också är poly. Så jag känner mig så delad när det gäller allt detta, vill kunna vara öppen med allt detta. Men det känns som det skulle kräva mycket och jag är rädd att förlora många i min närhet.
Hur klarar ni allt och hur har ni blivit bemötta av omgivningen? När fick era barn reda på det? Hur är det med deras vänner och allt?
Har så många frågor och så mycket som vill ut, men vill inte störa er allt för mycket. Nu blev det visst ett väldigt långt mail, ber om ursäkt för det.
Tack på förhand,
Hannah
På detta svarade vi:
Hej Hannah.

Jättekul att du skriver! =) Det är roligt att komma i kontakt med personer som har liknande sätt att tänka, känna och leva.
Vi tre kan alla känna igen oss i olika delar av det du beskriver.

Pappa1 har kristna föräldrar som har svårt att acceptera hans val i livet när det går utanför ramarna för vad bibeln och deras tro säger. Han har levt ett vanligt normalt liv med fru och barn och då var allt som det ”ska” vara. Alla var nöjda och glada.. Fram till vi blev tillsammans alla tre. Han har valt att följa sina känslor och inte sina föräldrars åsikter. I början sa hans föräldrar att de accepterade hans val.. De dömer ingen och alla är lika mycket värda. Fram till vi hade varit och hälsat på dem en helg och de insåg allvaret i förhållandet. Efteråt pratades de vid via telefon och de utbrister att de tycker att det är sjukt och att han är äcklig som håller på som han gör. Det har gjort att han i nuläget inte har någon kontakt med sin familj. Det är vi alla ledsna över.. men kan dom inte acceptera sin son som han är med sina partners så är det inte lätt att ha någon kontakt med varandra..

Pappa2 har vetat hela sitt liv att han är bisexuell. Kom ut med det i tidig ålder, precis som du. Hans föräldrar och syskon har egentligen aldrig tagit till sej det, pratat med Pappa2 om det eller sagt att det är helt upp till var och en att leva som de vill. Han har levt ett vanligt liv med fästmö och barn och ingen behövde tänka på att han var bisexuell. Det var liksom bortglömt då allt var som det ”ska” vara. När han bröt upp sitt gamla förhållande och bildade denna polyfamilj tillsammans med ett gift par så vändes allt uppochner för släkten. Det har varit en del turer hit och dit. Vi har pratat med föräldrar och syskon om hur vi lever. Förklarat allvaret i att vi älskar varandra och seriöst vill satsa på ett polyamoröst förhållande. Föräldrarna tog det hela rätt bra. Naturligtvis ovant för dem, men det som var viktigast för dem är att deras son mår bra och lever ett lyckligt liv. Fortfarande känns det inte helt naturligt att umgås tillsammans med dem med den nya familjen, men det är väl kanske så i alla förhållanden där någon ny partner ska presenteras.. det tar lite tid innan alla har integrerats. Av Pappa2’s syskon har två helt accepterat läget och tycker att alla får leva som de vill och att det finns 1000 sätt att bilda familj på i dagens läge. Det tredje syskonet har betydligt svårare att acceptera att vi är en familj nu och har klargjort för oss att det blir svårt för dem att acceptera och behandla alla lika.
Pappa2 känner igen sej väldigt väl i det du beskriver i att känna sej halv med en partner av bara ena könet.. saknat pojkvän under de åren han haft flickvän.. Har heller aldrig fattat att det är polyamorös man är.. och att det faktiskt går att leva på det sättet. Inte förrän detta förhållande växte fram.


Mammans förhållande till sin mor är nu väldigt ansträngt. I början var det inga större problem. Hon hade fått information om hur vi lever och att det är så denna familj ser ut. Så bjuder hon på middag är alla inbjudna, annars kommer ingen. Och det hade hon på nåt vis accepterat.. trodde vi. Tills hon en dag ringde Pappa2 och frågade om han kunde komma över för att hon ville prata om en sak.. Pappa2 åkte dit och möttes av världens utskällning.. Att han förstör allt för alla och att det är helt sjukt det vi håller på med. Att han borde ta sitt pick och pack och lämna förhållandet.
Efter det har det inte fungerat speciellt bra med Mammans mamma. Vi har bjudit över henne för att få reda ut allt, men hon kan för sitt liv inte acceptera hur läget är. Det som är mest synd med det är att barnen förlorar sin mormor. Men det verkar inte hon ta med i beräkningen.
Så den närmsta familjen är det svåraste med att gå ut med att man är poly. Att man lever på ett sätt som inte följer normen verkar ha stor inverkan på dem. Det är så att de ser sej själva som något slags offer. Att de måste försvara och förklara för andra våra handlingar.. Vilket vi tycker är helt sjukt.. Ingen kan väl behöva försvara eller förklara varför någon annan gör som den gör, även om det är släktingar.. Vi försvarar ju inte någon annans handlingar heller.. Om någon väljer att köpa hus, hund, skaffa barn, byta jobb, flytta utomlands eller vad än de må vara så är det väl upp till var och en och inget vi kan göra något åt.. eller behöver bry oss i. Så vi fattar inte varför de ska behöva bry sej så hårt i hur vi lever och vad vi gör. Det är våra val i livet.

I början var vi själva ganska nervösa över hur omgivningen skulle reagera inför det här förhållandet.. Det var inte så lätt den dagen vi valde att skicka ut ett mass-sms till arbetskamraterna, eller när vi skulle prata med våra föräldrar.. eller när ryktet skulle spridas på byn. Men vi valde att gå ut med det här rätt tidigt eftersom vi älskar varandra och inte vill leva något dubbelliv.. och efter allt lagt sej lite så känns det bara bra.
De reaktioner vi mötts av är till största delen positiva. Det är inte någon överhuvudtaget som tagit avstånd eller sagt nåt negativt förutom den närmsta familjen. Vi möts ofta av frågor från folk. Så länge vi är öppna och ärliga så är det ju bara att svara på frågorna och då brukar de flesta bara tycka att man är tuff som vågar stå för det man känner och tycker.
Barnen har varit det absolut minsta problemet. De är i åldrarna 4-11 år. Vi förklarade för dem redan i början när vi blev tre föräldrar hur läget är. Ingen av barnen tycker att något är konstigt med detta, de har inga fördomar eller föreställningar om hur man ska leva. De är väldigt formbara och anpassningsbara. Det är aldrig negativt att det finns kärlek i familjen och att det finns fler vuxna förebilder. Barnens kompisar har inte heller sagt något negativt. Det enda vi hört är att en av pojkarnas kompisar säga är: ”Åh, coolt! Har du två pappor!?” =)
Vi har väl alla i unga år känt att man vill passa in. Inte sticka ut för mycket. Rädd att bli mobbad och utfryst. Men ju äldre man blir desto mer inser man att man lever för sin egen skull och inte för någon annans skull. Vi har alla tre nu förstått att man lever en gång och man måste leva som man själv mår bra av. Hur andra hanterar det får stå för dem. Vi kan inte backa bara för att andra tycker saker om vi känner att det vi gör är rätt för oss.
Hoppas du fått något vettigt svar av oss här. =)
Det är lite svårt att förklara allt i text, men vi försöker iaf.. Skriv gärna igen!
Å så tänkte vi höra om vi får ta ditt mail och pubilcera det på bloggen? Det är roligt att få seriösa mail med seriösa frågor från folk i liknande situation.
Tänkte fråga dej några saker då.. =)
Har ni funderat länge på det med polyförhållande? Är din blivande man intresserad av någon fler partner? Som vi lever så är vi ju tre som delar allt. Alla sover i samma säng och älskar varandra. Eller är det så att du vill ha två partners och din man ”nöjer sej” med dej?
Känner du till några fler polyförhållanden? Det gör inte vi.. så vi har ingen att rådfråga eller umgås med som lever på liknande sätt.
Vi tycker iallafall att du ska satsa på att följa ditt hjärta! Lev som du vill! Det mår du själv bäst av. Hur omgivningen tar det spelar som ingen roll när man själv är stark och vet vad man vill. =)
Allt väl! Kramar från Polyfamiljen!