Mail och kommentarer

Svar på frågestund, del 1.

Vi uppmanade er att ställa frågor i vår ”frågestund” för ungefär en vecka sen. Det har ramlat in många frågor av olika slag. Vi skulle egentligen svara på dessa frågor i lördags, men hade inte riktigt möjlighet och tid. Ber om ursäkt för det. Nu ska vi iallafall börja svara på era funderingar och frågor. =)
Vi kommer inte svara på alla frågor i detta inlägg.. för då skulle inlägget bli cirka en mil långt. 😉 Så det blir några frågor nu och sen fortsätter vi svara i kommande inlägg. =)

Fråga 1:

Hej!
Tack för alla super mysiga blogg- och vloggar!
Jag har en liten undran, eftersom Linda och Erik är gifta, som jag också gissar äger huset, har ni på något vis lagt upp det om (Men förhoppningsvis aldrig! Men man är ju fortfarande bara människa) skulle gå isär?
För Hampus har ju ändå lagt ner både tid och arbete på huset, även om han inte äger det. Eller gör han det? Ja summa summarum är väl om ni har och isåfall hur ni lagd upp det rent praktiskt i äganderätt kring både lösöre men även huset om ni skulle gå isär?

Svar: Från början i vårt förhållande flyttade Hampus in till Erik och Linda. Då ägde Erik och Linda huset och allt lösöre tillsammans. Efter någon månad bestämde vi oss för att ha gemensam ekonomi. Vi slog helt enkelt ihop våra tillgångar och skulder och har sedan dess allt gemensamt. Huset stod dock fortfarande skrivet på Erik och Linda. Vi hade planer på att fixa det rent pappersmässigt så alla skulle stå som ägare på huset. Men det skulle också innebära en ”onödig” kostnad för lagfart och sånt.
Det löste sig när vi flyttade från förra huset till det hus vi bor i idag. Vi står idag som ägare av fastigheten alla tre eftersom vi köpte det tillsammans. Vi äger 1/3 var.
När Hampus flyttade in ägde Erik och Linda det mesta av lösöret tillsammans. Under de år vi bott ihop har det köpts mycket nytt och bytts ut. Allt vi köpt under tiden vi bott tillsammans äger vi lika mycket. Skulle det gå så långt att det blir en rättslig sak av det skulle det avgöras på det sättet att allas lön gått in på samma konto och allt är betalt från samma konto. Alltså äger vi det lika mycket.
Sen finns det givetvis saker som naturligt skulle tillfalla den ena eller andra. T.ex. Lindas brudkista är ju hennes.. Hampus piano som han fått av sin mormor är hans.. Och det är nog ingen av oss som skulle bråka om det. =)

 

Fråga 2:
Min fördom är att killarna skulle kunna bli svartsjuka om Linda är mer into en av killarna en period. Så min fråga är om Linda nånsin blir svartsjuk åt andra hållet på killarna?

Svar: Det här med svartsjuka är en svårighet när man lever i ett förhållande på tre (eller fler). Vi kan känna av svartsjuka olla tre mellan varven. Det är något vi har pratat med varandra mycket om för att försöka undvika att någon känner sig utanför. Det var nog svårare i början när det här var helt nytt för oss.. då uppstod det svartsjuka ganska ofta. Men vi har försökt att vända det till något positivt. Det är nog få som för så öppna dialoger om hur man mår i sitt förhållande som vi gör. Egentligen borde även de som lever i tvåsamhet prata känslor med varandra mer.

 

Fråga 3:
Hej!
Heter Emma och bor i Stockholm.
Gillar verkligen er blogg. Härlig blandning av barn, bakning och bygge.
Mina frågor handlar om barnen.

1. Vad tyckte er äldsta son först om att ni flyttade ihop? Han var/är ju i den åldern när allt föräldrarna gör är extremt pinsamt och man vill inte sticka ut på något sätt. Tyckte han att det var en bra idé?

2. Vad kallar de andra barnen (förutom de tre gemensamma) er föräldrar som inte är ens biologiska?

Sen en liten önskan. Ni verkar vara väldigt duktiga på mat och bakning. Det skulle vara så kul om ni lade ut lite recept ibland.

Mvh Emma

Svar: Vår äldsta son tog det väldigt bra när vi flyttade ihop alla tre. Han var drygt 11 år när Hampus flyttade in hos Erik och Linda. Vi hade väntat oss en starkare reaktion och mer svårigheter kring just honom eftersom han var i en ålder som är känslig. Din fråga är på pricken vad vi själva tänkte i början.
Vi satte oss ner och pratade med alla barnen en vecka efter vi bestämt oss för att bo tillsammans. Alla barnen tog det på ett bra sätt och hade inga invändningar.
Efter det har äldsta sonens relation med Hampus varit mycket bra. Det har oftast varit till Hampus han ringt om det är något och vänt sig till om olika saker.
De problem som varit är nog det som kan vara till vilken bonusförälder som helst. ”Du är inte min pappa!” Är nog någon många bonuspappor fått höra när man diskuterar saker.. Men sen är det bra igen efter en stund.

De andra barnen kallar oss vid våra namn. Vi har inte lagt någon vikt vid vad dom ska kalla oss utan det har dom fått välja själva. Så för Oscar, Elliot, Alexander och Moa är det mamma, pappa och Hampus. För Isabelle är det pappa, Erik och Linda. För Nils och Signe är det pappa, pappa och mamma… Birk pratar ju inte än.. men för honom är det också pappa, pappa och mamma.
Signe har börjat särskilja sina pappor med pappa-Erik och pappa-Hampus. =)

Självklart kan vi börja dela med oss av lite recept! =) Tack för förfrågan.

 

Fråga 4:
Hur fördelas föräldradagar?
Säger de äldre barnen pappa till Hampus?
Är det något barn (utan att nämna ngt namn) som har svårare för ert livsval än de andra?

Svar: Föräldradagarna fördelas på de som är vårdnadshavare. Barn kan ju bara ha två vårdnadshavare vilket gör att föräldradagarna inte fördelas på oss alla tre.
Däremot kan man föra över föräldradagar till varandra om man är eller har varit gifta, har eller har haft barn tillsammans. I vårt fall kan vi alltså själva styra över dagar som vi vill till vem vi vill.

De äldre barnen säger inte pappa till Hampus. Vi har låtit barnen själva bestämma vad de vill säga och de kallar Hampus hans namn.

Som jag skrev ovan är det inget av barnen som haft några större problem med att vi valt att leva i ett polyförhållande. Vi har hela tiden varit lyhörda för hur barnen mår och om det uppstått någon mobbing på grund av vårt sätt att leva. Barnen är ju det viktigaste vi har. För oss har det varit viktigt att vara öppna och prata med barnen mycket.
Barn har inte fördomar och problem på samma sätt som vuxna. Det är bara vuxna som haft invändningar om vårt sätt att leva.. aldrig några barn.

Så! Det var svar på några av era frågor. =)
Kom gärna med följdfrågor på våra svar.
Det finns många fler frågor vi ska svara på och det kommer vi göra i kommande inlägg.

Ha det så gott!
Kramar Polyfamiljen

”Ni lär väl tillverka en bebis till!?”

För några dagar sen fick vi en kommentar som löd ungefär såhär:

”Nej nu blir jag less! Försöker ni komma med i familjen annorlunda i TV4? Så fort Birk har somnat lär ni väl tillverka en bebis till? Allt handlar om att skaffa barn! Har ni inget annat att komma med??”

Kommentaren kom på Facebook. Vi svarade på den och nu har den som skrivit den tagit bort sin kommentar.. Så därför kan jag inte återge den exakt.

Vi själva fattar inte alls den kommentaren. Känns som den kom som en blixt från klar himmel. Helt oväntad.
Vet inte riktigt om vår blogg handlar om att tillverka barn? Tror faktiskt att vi aldrig skrivit om just tillverkningen?
Det vi skrivit om angående barn är väl graviditeten.. Både när vi väntade Nils & Signe och nu när vi väntade Birk. Graviditet är ju en stor grej och faller sig ganska naturligt att skriva om.
Sen skriver vi om barnen givetvis.. och oss som familj. Vad vi gör om dagarna..
Å det är väl naturligt när man skriver en blogg? Det är inget som är unikt för oss precis..
Å familjen annorlunda? Det har vi heller aldrig nämnt på.. Det är inget vi strävar efter. Vet inte om vi skulle tacka ja om vi fick frågan heller.

Men utöver barn och graviditet har vi ganska många andra saker vi skriver om.. Renovering, förskolan, webshoppen, trädgårdsfix, träning, resor, utflykter, våra familjer.. med mera, med mera..

Hur många barn vi väljer att ha vet vi inte riktigt om det angår någon annan så länge vi tar hand om dem själva, ger dem det dom behöver både vad gäller kärlek, uppmärksamhet och materiella ting. Vi har nog aldrig vad vi kommer ihåg skrivit varken om att vi strävar efter att vara med i familjen annorlunda eller hur många barn vi vill ha, det är liksom vår privatsak. Och angående familjen annorlunda, skaffar man barn för att få vara med där är man helt fel ute!

Som sagt, vad vi gör på kvällen när lampan är släckt har ingen med att göra, precis lika lite som vi ska lägga oss i vad ni läsare gör. Och att vi skriver om graviditet när vi väntar barn eller om barnen när dom kommit är liksom naturligt och något ni som läsare får räkna med då det är en så stor del av vår familjs vardag.

Ska man anpassa antalet barn efter vad andra tycker? Om vi väljer att vara nöjda med 8 barn eller vilja ha 10 barn är upp till oss. Precis som alla andra får välja hur många barn dom vill ha.

Den som kommenterade hade även skrivit att hon visste vem som var den biologiska pappan till Birk och ja, det har säkert fler med henne räknat ut, inget konstigt. Anledningen till att vi inte vill skriva det är inte för att ”dumförklara” er som läsare utan för att det i vår vardag helt enkelt inte är viktigt. Det är absolut viktigt för barnen då de blir äldre och för den biologiska pappan att veta, men inte för någon annan. I vår familj har vi 2 pappor och en mamma. Både Nils och Signe säger pappa till både Hampus och Erik och det kommer säkert Birk också att göra, för barnen spelar det ingen roll vad som står på ett papper, för dom är det viktigare att ha pappor som älskar dem och finns där för dem!

Ha det gott.
Kramar Polyfamiljen

Barn i köket på förskolan?

Vi har fått in ett par kommentarer som rör förskolan. Och kanske framförallt köket. Kommentarerna kom efter att jag lagt upp att jag hade hjälp av barnen en dag.
Det kan ju vara fler som har samma funderingar, så jag tänkte att jag svarar som ett inlägg.

livsmedelshygien utbildning

barn i kök förskola

Kommentarerna löd såhär:

”Omfattas inte privata förskolorskök av livsmedelslagarna?
Super stränga och noga med kraven i köket på vår förskola. Där inne får bara kökspersonalen visats, och med särskilda kläder etc.
Piercing är inte heller tillåtet när du jobbar i kök.”

”Jobbar som förskollärare själv och är så nyfiken på hur det fungerar med er förskola? Får ”vem som helst ” jobba, även utan pedagogisk utbildning och hur ser det ut i köket, är det liksom bara att stövla in och laga mat? Jobbar kommunalt och här får vi knappt gå in i köket som personal, och absolut inte barnen, plus att det krävs utbildning hos pedagogerna. OBS, frågar av ren nyfikenhet, er förskola verkar toppen.”

Svar på det:
Jo, självklart omfattas fristående förskolor av livsmedelslagarna. Det gör alla kök som serverar mat till allmänheten.
Innan vi startade upp förskolan hade vi en dialog med kommunen angående det här med att ha med barn i köket. Det svar vi fick var att vi självklart får ha med barn i köket om vi ser till att god hygien hålls. Och att det är säkert för barnen. Men det ska det ju å andra sidan vara för kökspersonalen också.
Anledningen till att de kommunala förskolorna inte har det är nog mer att det är bekvämt att inte tillåta barnen att vara med. Vid något tillfälle när livsmedelslagarna skärptes blev förskolorna rädda och tillät inte barn att vara delaktiga i köket.
Det är en missuppfattning som levt kvar kan man säga.

Så vi har med förskolebarn i köket varje vecka. Det är en otrolig pedagogisk tillgång att kunna använda köket i verksamheten för barnens skull. Där fångar man lätt upp barnens intresse och kan väva in alla möjliga saker att lära in. Vi övar på matematik, väga, mäta, räkna, större och mindre.. med mera. Vi tränar språk.. Kemi, för det är ju vad bakning till stor del handlar om. Vilka ingredienser behövs, och vad har de för effekt på degen?
Barnen bakar och hjälper till med enklare matlagning och tycker det är jätteroligt, samtidigt som de lär sig otroligt mycket.
Jag lägger aldrig upp bilder på förskolebarnen i den här bloggen, men nu hade våra egna barn varit med en dag och hjälpt mig i köket.. så därför kunde jag lägga upp en bild på dem.
Att de inte hade mössor på sig var en miss från min sida. Det ska barnen alltid ha i köket.
Vi har köpt in mössor och förkläden till barnen på förskolan.

Särskilda kläder? Nja.. rena kläder och skyddskläder om det behövs är nog regeln som gäller. Skyddskläder är då mössa och förkläde tänker jag.
Ingen kommer in i köket med skitiga kläder eller om den är förkyld eller sjuk på annat sätt.

Angående piercing i kök.. så kan du gärna få visa mig var i lagtexten det står något om det. =)
Jag har inte lyckats hitta det iaf.. Den piercing jag har i ögonbrynet har suttit där 14 år och bör vara läkt sen länge.. och innebär således ingen ökat smittorisk.

Om vem som helst får jobba i köket. Ja.. om regler och lagar kring livsmedelshygien följs.
En av våra anställda har kockutbilding, en annan har arbetat inom kök i flera år och jag har HACCP-utbildning.
Men alla har inte dokumenterad utbildning hos oss.. De är dock väl informerade om vad som gäller i köket.
Nu när frågan ändå kommit upp så är det kanske läge att sätta alla i personalen på en HACCP-kurs. =) Så det var ju bra att vi fick den tanken. Tackar för det. =)

Och angående om vem som helst får komma och jobba hos oss..
Vi eftersträvar att all personal ska ha relevant utbildning för arbete i förskola.
För tillfället har vi en förskollärare, två barnskötare, två personer med annan pedagogisk utbildning, Linda om är undersköterska och arbetat som dagbarnvårdare i flera år. Jag som arbetar mycket i köket och har påbörjat en förskollärareutbildning och Erik som gör mycket ”vaktmästarjobb”.
Jag, Linda, Erik och en anställd har yrkesförarutbildning. Jag och Erik har både taxi och buss-behörighet. Linda och den anställda har taxi-behörighet.
Eftersom vi skjutsar förskolebarnen själva när vi ska på utflykter och vi hämtar och lämnar barn till föräldrar som inte har möjlighet själva så är det en extra säkerhet att vi faktiskt har mer utbildning än ett vanligt B-körkort.

Vi är otroligt nöjda med personalstyrkan vi har! De gör ett fantastiskt jobb.
Det är inte helt lätt att få tag på förskollärare i dagsläget eftersom det är så stor brist på dem. Hade vi fått önska hade vi haft fler förskollärare.. men det är svårt att hitta.
Någon som är utbildad och intresserad av att söka en tjänst hos oss? =)

Vår privatekonomi..!

5-tips-pa-hur-du-sparar-till-kontantinsatsen

För ett par dagar sedan kom det in två kommentarer här på bloggen som fick oss att haja till lite. Kommentarerna kom efter att jag åkte och köpte en skiftnyckel för 199:-
Jag behövde en skiftnyckel precis då.. och vad ska man då göra?
Och Linda beställde en häcksax.. för att vi ska kunna klippa häcken.. Förstår inte riktigt varför det skulle vara fel?

När kommentarerna kom fick vi en lite olustig känsla.. att det kan störa någon att man köper saker man behöver..
Såhär löd kommentarerna:

”Ekonomi och inkomster brukar va privat. Men jag är förvånad/imponerad av er köpkraft. Verkar ha obegränsade resurser.
Grattis till ert blomstrande företag.
(Hoppas det så ni inte skuldsätter er för alla spontana inköp) 💰”

”För mej handlar denna blogg nästan bara om hur mycket ni handlar. Vad man ska köpa, vilken märken som är bra osv. Tycker det är märkligt att allt för föräldrar tillåter detta då man sällan har bra ekonomi under barnaåren.”

Efter att ha läst kommentarerna började vi bläddra bakåt i bloggen för att se om det verkligen framställs så.. att vi handlar och handlar utan att tänka oss för.
Och visst.. vi köper saker ibland.. saker vi behöver. Barnen behöver cyklar, kläder och andra saker. Vi behöver en del saker för att få vardagen att gå runt. Men jag vet inte om vi handlar mer än någon annan?

Tror en del av det här handlar om enkel matematik som alla inte tänker på.
Vi är tre vuxna i hushållet som ”drar in pengar”.. men vi kostar ju också pengar.. och sju barn som kostar pengar. Totalt tio personer.. Ungefär dubbelt så stor som en genomsnittlig familj. Det gör också att vi behöver handla ungefär dubbelt så mycket.

T.ex. kan jag förstå om det ser vräkigt ut när vi köpt 4 nya cyklar på en gång. Men barnen behövde cyklar.. vad ska vi göra? Ingen skulle reagera om någon gick och köpte en ny cykel för att den har ett barn som behöver det. Eller två nya cyklar. men fyra cyklar! Omänskligt!
Sen sålde vi de begagnade cyklarna för att det inte skulle bli så dyrt. De nya cyklarna köpte vi på Biltema.. billigaste möjliga ställe att köpa cyklar på.. Så kan inte riktigt tycka att det stämmer med ”vilka märken som är bra”.

När vi kollade tillbaka på vad vi visat att vi köpt så såg vi bland annat lampor, ett våffeljärn, en joggingvagn, en blomma till Linda på morsdag, material för att renovera huset.. kläder..
Okej.. Lampor känns som att det inte är några konstigheter. Det har väl alla hemma? Och ett våffeljärn.. hör väl till varje kök?
Joggingvagnen. Ja.. ett större inköp. Där funderade vi flera varv innan vi verkligen köpte den. Vi kollade, jämförde och funderade på om vi hade råd med den just nu. Fick tag på en bra vagn för ett kampanjpris så vi inte behövde betala en hel förmögenhet.
En blomma till Linda på morsdag.. ja, vad ska man säga? Det var hon väl värd?
Material för att renovera.. det är dyrt att renovera. Men har man ett hus från 1950 så finns en del renoveringsbehov. För den som är lite uppmärksam och följt oss under en längre tid så kan du ha märkt att renoveringen stått still ett bra tag. Just för att det behövs pengar till det.
Kläder.. ja.. alla behöver det.. och där väljer vi oftast att köpa kläder med bra kvalitet för att de håller längre och det blir billigare i längden.

Även om vi haft råd med en del utgifter just nu så har det inte alls sett ut så hela tiden.. Vi planerar ekonomin ganska noga för att ha råd med det vi prioriterar. Speciellt de senaste två åren.. då har det krävts mycket eftertanke för att få det att gå runt.
När vi valde att sluta köra taxi och satsa på förskolan fullt ut visste vi inte riktigt hur det skulle gå. Men för allas information så var det till att hålla nere levnadskostnaderna rätt rejält. Det första året tog vi inte ut lön från företaget. Vi levde på en föräldrapenning och sålde av en del saker.. som en snöskoter t.ex och massa saker i förråden.. För att ha råd att leva.

Efter ett år med förskolan kunde vi äntligen börja ta ut en lön. EN lön. Lagom när föräldradagarna började tryta.. Nu när det gått två år kan vi ta ut två löner.
Vi tackar för kommentaren ”Grattis till ert blomstrande företag”.
Det var ju inte direkt så att ”det blomstrande företaget” ramlade ner från himlen i handen på oss.. Vi har kämpat på väldigt hårt för att få det att fungera. Förskolan är en sak.. det är vår huvudgren i företaget. Där vill vi ha en bra fungerande verksamhet där pengarna verkligen går till att barnen ska få det så bra som möjligt hos oss.
För att vi ska kunna ta ut lön har vi en del sidogrenar. Vi kör mat på helger, har bageri & cateringverksamhet.. gör smörgåstårtor, grillplankor, vanliga tårtor, kakor till jul och så vidare.. Vi säljer barnkläder, flyttstädar och tar på oss andra hushållsnära tjänster. Att vara entreprenör och driva eget företag är ett jobb som pågår dygnet runt, året runt!
Om man får det att fungera verkar det tyvärr som avundsjukan blir stor hos en del..?
Men alltså.. hur många är det som jobbar så mycket för att få det att fungera? För att kunna få lön.
Det här är inte ett jobb.. det är en livsstil.. en livsstil som vi gillar.
Sen är det ju fritt fram för alla att driva sina egna företag. Varsågod att testa om ni vill.

Och tillbaka till det här med vårt handlande..
Ja, vi köper saker.. saker vi behöver..
Alla ni som läser lär väl ha era utgifter? Sen kan det vara olika vad vi lägger våra pengar på.. Vi är väldigt sparsamma till vardags.. och ibland tar vi och storhandlar, eller köper något vi verkligen vill ha eller behöver. Men resurserna är inte obegränsade.

Ha det gott!
Polyfamljen

En tråkig kommentar.

”Idiot, lämna det ansvaret till hennes mamma & pappa. Det kan du/ni aldrig ersätta, så varför engagera er i saker som ni inte har med att göra? Hur hennes biologiska mamma uppfostrar och tar han om I är upp till henne, och Hampus. Inte Linda eller Erik. Vad är det ni inte fattar, att det är det som fått henne att må dåligt? En 5 åring som mår dåligt, så fruktansvärt och borde få varenda förälder att backa och ta ett steg tillbaka och funderar över vad man gjort fel.. Men inte ni, ni skyller på mamman. Folk e så innihelvete less på er så ingen orkar längre säga som det är gällande varken I eller något annat. För de blir ett sånt jävla liv då, möten och helvete så alla backar. Jag har lessnat, de e synd om I. Så innihelvete synd om henne som inte får vara barn, som inte höger uppleva hur det är att bara ha bonusföräldrar som bara älskar kravlöst och framförallt är det synd om Hampus. Han kommer sitta där om 10 år, ha urusel kontakt med Isabelle och sitt gamla, och troligen leva med en fruktansvärd ångest! Tack för mig, jag håller inte tyst längre !”

 

Vaknade denna morgon och såg denna kommentar. Det var inte precis någon trevlig kommentar. Den som skrivit den verkar heller inte helt uppdaterad så vi känner att vi vill bena ut den lite.
För det första så är det jag, Hampus, I’s biologiske far som skrivit inlägget du lagt kommentaren på. Alltså är den du kallar idiot samma person som du senare säger ska ta ansvaret..
Det är varken Linda eller Erik som skrivit inlägget.

Du undrar över vad det är vi inte fattar, att I mår dåligt.. å varför. Det är ju precis det vi tagit hjälp till att få ordning på. Genom att ta kontakt med föräldra-barnhälsan för att kunna reda ut vad vi ska göra. Hur vi ska få I att må bra och att vi ska kunna ha en bättre kontakt med henne. Men du kanske tycker det är fel att ta hjälp av någon utomstående? Du anser att vi är problemet. Förklara gärna för oss på vilket sätt.. Det blir mycket enklare att förstå saker om du skriver vad det är du menar.

Att Erik och Linda inte har med saken att göra tycker vi låter konstigt..? Som vuxna förebilder så har väl de med saken att göra i allra högsta grad? Vi anser nog att alla vuxna i ett barns omgivning har en viktig roll för barnet. Oavsett vilket barn det rör. Vuxna förebilder är ju inte bara de biologiska föräldrarna, utan även bonusföräldrar, lärare, farbror, farmor, farfar, grannen, tränaren på innebandyn med flera.. eller?
I en familj måste man ha en gemensam grund med regler. Barnen kan inte bli särbehandlade på olika sätt beroende på vem den biologiska föräldern är.

Du skriver att hon inte tillåts vara barn.. Men på vilket sätt menar du då? Hon, precis som de andra barnen i familjen är barn och gör saker som barn gör. Men alla barn utvecklas och klarar av mer och mer saker. Barn har föräldrar av en anledning.. Föräldrar har ett ansvar att lära barnen saker, annars skulle barnen lika väl kunna bo själva om de inte behövde någon som lärde dem något.
Vi ställer inga orimliga krav på något av barnen. Det handlar om enkla saker som är bra att kunna. Givetvis anpassat efter varje barns ålder och förmåga. För I’s del är det t.ex. bra att kunna dra upp dragkedjan  på overallen själv, kunna hämta kläder i garderoben som hon ska ha i morgon, kunna duka köksbordet med tallrik, glas och bestick.. Plocka undan efter sej när man lekt klart. Detta är saker som dom även jobbar för att barnen ska kunna på förskolan, skulledu ställa dej och gnälla över deras ”krav” på att barnen lär sej saker också??

Du skriver att vi skyller på mamman. Vi kan inte riktigt förstå vad du menar med det? Vi har tagit ett steg tillbaka och försöker se vad vi ska göra för att allt ska bli bättre. Hampus har kontaktat förädra-barnhälsan för att kunna reda ut saker. Allt ligger inte hos oss vuxna där. Att I inte klarar av att vara från sin mamma längre tider är något som ligger hos I. Hon klarar inte av att bo varannan vecka och då har vi anpassat oss efter det. Det här är saker vi gått igenom med psykolog på föräldra-barnhälsan. Allt för barnens bästa.
Vi skyller inte detta på mamman, men som det ser ut nu så ligger ansvaret på henne att I får det hon behöver, får lära sej det hon behöver och att allt fungerar som det ska eftersom I bor där större delen av tiden. Det kan väl inte vara så konstigt?

Du tycker synd om I.. av vilken anledning är det mycket mer synd om henne än om de andra barnen? Det enda som skiljer henne från de andra barnen är att hon har separerade föräldrar. I övrigt får hon precis samma saker, hjälp, stöttning med mera som de andra barnen.
Det känns som att hur vi än gör så blir det alltid synd om henne, medan de övriga barnen aldrig nämns.
Hur man än vänder och vrider sej så blir det fel..?
Åker vi på två veckors semester och hon följer med så är det synd om henne för att vi tvingar henne att vara från sin mamma så länge.. Åker vi två veckor utan henne är det synd om henne för att hon inte fick följa med. Hur ska man då göra?

 

Hur det ser ut om 10 år är svårt att förutse nu. Vi hoppas givetvis på en bra kontakt med I. Det är ju det vi jobbar för nu. Vi har tagit ett steg tillbaka för att få det att bli bättre. Bygga upp på nytt utan att tvinga henne så att hon mår dåligt. Hur tycker du vi ska göra?

Å förresten.. vilka är ”folket” som är så less på oss?

Och lite intressant är det ju att du skriver att du inte kan hålla tyst längre.. men du kan inte stå för vem du är..?