Graviditet

Ska vi fira eller inte?

Tisdag och snart är halva veckan gjord. Den här veckan ser lite annorlunda ut än en vanlig vecka. I dag åkte Hampus på utbildning och blir borta till på torsdag så Erik och jag sköter ruljansen hemma. Erik har varit på förskolan och jobbat som vanligt och jag har varit hemma och arbetar på med tvätt och städ samtidigt som jag givetvis har myst med Ture. Tänk att man kan tvätta och städa en hel dag utan att det syns, eller ja syns gör det kanske men det är ju inte så att man kan säga att jag är klar direkt, det blir man aldrig..

I dag är det exakt ett år sedan vi checkade inte på patienthotellet i Östersund för att invänta att Ture skulle komma till världen. I exakt 2 månader bodde vi på hotellet innan vi flyttades upp till Umeå för att fortsätta väntan i husvagnen.

Det ”roliga” är alltså att Hampus checkade in på samma hotell precis ett år senare, men den här gången vet han att han kommer kunna checka ut inom en par dagar och inte om 2 månader :)  Vi ”firar” alltså ett år i dag sedan hela den här långa och jobbiga väntan började. Så här i efterhand var det så klart värt det 1000 gånger om men just där och då var det verkligen en jobbig tid, att som familj vara splittrad under en så lång tid och samtidigt leva i ovisshet om hur utgången skulle bli. Det var ju ändå en väldigt stor risk med hela graviditeten. Men nu sitter vi här men lilla Ture och han har redan hunnit passera 8 månader <3

I morgon är planen att åka in till stan så fort Erik slutat jobbet och kört hem barnen som åker med bussen, det är ju onsdag och det betyder date night som ni vet. Inte hoppar vi över den bara för att Hampus är på utbildning. Min mamma  och hennes gubbe kommer hit och passar alla barnen så att vi kan åka till stan.  Får se vad vi hittar på, det är inte riktigt bestämt, kanske går vi ut och äter något gott. Ture kommer följa med in så bio går bort.

Nu ska vi snart ta och tacka för den här dagen, Hampus skulle ringa när han ätit klart middagen tillsammans med sina ”kurskompisar” så han borde höra av sig snart. Sen är det godnatt och tagga inför onsdag.

Ha det gott!

Hemmaplan!

Jaha vad ska man börja hur jag ser på denna graviditet på hemmaplan?

Jag vet inte vad jag ska börja, men från min bild av detta så har jag försökt och klara detta själv här hemma. Och jag tror inte att jag har klarat av detta om jag inte ha haft dom stora barna som har hjälpt mig ibland. Det finns inga som är så underbara som dom. ❤️❤️ Och dom har sett att nu måste vi hjälpa pappa han behöver oss nu, och dom har hjälpt till utan att man har frågat.❤️

Nu när man har levt själv så har jag så har jag vuxit i att ta eget ansvar och egna beslut som jag vet att jag är dåligt på. För om jag inte gör något vem ska annars göra det? Så det har varit positivt om man ska se på något bra med att vara själv. Jag är inte den som kommer med att -nu måste vi tex städa kylskåpet eller fixa altanen för den är inte klar, så gjorde jag inte när alla tre är hemma. Så nu är det bara att bygga på det självförtroende att ”jag klara detta, jag kan göra det”.

IMG_1721

Jag kan bara säga att jag har levt som en ”ensamstående” inget ilat menat för Linda och Hampus. Det är just det jag går igenom nu. Jag tycker det är jäkligt ensamt att va själv med 6-7 barn, men va ska man göra, det är bara bita ihop ta en dag i taget så löser det sig.😃  Det är många som har frågat hur jag orkar med att ta hand om alla barnen och huset och jobbet mm. Jag har nog inget svar på det tror jag, jag kör på och ta en dag i taget.

IMG_2131

Det svåra med detta är att man vet att Linda och Hampus umgås varje dag och jag får va själv här hemma. Men jag får stänga av mina känslor och tänka på något annat för annars så skulle inte detta fungera för min del. Jag brukar ringa varje kväll men jag har varit dålig på det ibland på sista tiden😥 förlåt. Men när jag ringer till dom och får höra deras röster är det som dom är hemma i soffan.❤️😘 Jag har ju barna som ger mig mycket kärlek och skratt och det är inte fel det.

57546318995__73FEE372-68BA-4768-A84C-AD967F7BFF41

IMG_2082

Om sjukvårdstiden så blir jag hemma med att ta hand om resten av familjen och huset. Jag skulle vilja vara mycket mer  på sjukhuset men man kan ju inte va överallt. Jag och barna har varit inne några helger på neo, och det har varit hur underbart som helst. Att få träffa Linda och Hampus och att få ha Ture på bröstet och mysa❤️. Jag ser framemot att få träffa han mer när alla är hemma och att hela familjen är samlade igen så vi få bli en hel familj igen. Vi gör ju detta för att vi älskar våra barn och det är vi själva som har gjort detta val.

IMG_1524

Jag kan ju börja med att berätta lite hur jag gör när vi ska till förskolan. Jag förbereder dagen innan med nya kläder till dom, så att det ska va så smidig som möjligt. Man vill inte börja med att fundera på hm va ska dom ha idag då? Nä det har man inte tid med😉. Vissa dagar går det bra andra mindre bra, men man få ha sina trixs. Signe vill alltid ha klänningar men det kan hon inte bestämma över för det är inte hon som bestämmer. Men ibland så får hon välja och då blir hon glad 😁. Nils och Birk är lättast att fixa kläder till dom får det jag har tagit fram så är dom nöjda, tror jag iallafal  😉. Dom stora barnen dom fixar ju själva va dom ska ha för kläder det får dom bestämma över.  Så efter man har jobbat en hel dag så är det dags att åka hem och äta, sätta på en tvätt, städa mm. Men man hinner inte med allt som man har tänkt sig men man får ta det viktigaste just då. Men ibland så vill Nils, Signe och Birk vara ute en stund för att leka med sina el-bilar eller bara leka.

IMG_2265

IMG_2267

IMG_1868

Sen när det är dags att gå att sova då kan det va lite olika dagar det går bra och mindre bra. Så ibland så brukar Moa och Alexander hjälpa till, och Elliot med att lägga dom utan man frågar dom. Men det svåraste är nog Nils och Signe för det är ”bara pappa som ska göra”. Det är lika dant när Linda och Hampus är hemma så det är ingen skillnad.😎

Det är ungefär så här det ser ut för mig just nu, och jag längtar tills vi är alla samlade igen. Så här har det rullat på i några månader nu, men snart är det över och då får vi vara tillsammans igen som en stor familj😘.

 

 

IMG_1559

IMG_1537 58166899489__182AEA2B-B235-4B44-A58E-1C62D0673A01 IMG_1718 IMG_1556 IMG_2116

Tack för idag ha det så bra.

Kram Erik

Polyfamiljen

 

Mardröms-förlossningen!!

Jaha ni.. nu är han här! Ja, det blev en pojke. =D
Jag skulle nog kunna skriva huuuur mycket som helst om det här, men det kan ju bli lite långdraget för er att läsa. Jag tror vi ska ta och sätta oss ner och berätta om hela upplevelsen i en vlogg nån dag framöver. Bara vi har landat lite och bearbetat händelseförloppet själva.

Men lite kortfattat så var den här förlossningen som att befinna sig mitt i en mardröm!
Igår vaknade jag av att Linda skriker med skärrad röst: ”JAG BLÖDER! DU MÅSTE RINGA AMBULANS!”
Jag kollade dit och ”HELVETE!! FAN VAD BLOD! JÄVLAR!”
Jag flög upp ur sängen! Yrvaken och chockad. Linda ryckte åt sig min telefon och ringde 112. Hon klev ur sängen och ställde sig på golvet.. Det bara forsade blod på golvet! ”HELVETE!”
När SOS svarade skrek jag åt dom att vi behöver en ambulans NU!! Vi är på campingen, First camp.
”Vilken kommun befinner ni er i?”
Eh, va? Jaha.. UMEÅ!! Vi är på campingen i Umeå.
”Vilken adress är det?”
ADRESS?? HUR FAN SKA JAG VETA DET?? Det får ni koll upp. FIRST CAMP i UMEÅ!
Samtalet med SOS fortsatte vidare och dom fick prata med Linda. Jag hade inte tid med dom mer.
Jag ryckte täcket ur sängen och slängde på golvet. LÄGG DIG NER LINDA!! NU!!

Jag ringde förlossningen. När dom svarade så kommenderade jag dom bestämt! Linda-Marie Fridland kommer in med kraftig blödning! Ställ upp er och förbered för operation på en gång! Det här är JÄVLIGT akut! Vi kommer med ambulans.

SOS frågade om jag kunde möta upp ambulansen vid infarten till campingen för att öppna bommen. Japp, jag åker dit.
Linda låg på täcket på golvet och var helt förtvivlad. Hon var helt indränkt i blod. Det var ju inte direkt så jag ville lämna henne där, men vad skulle jag göra?!
Jag möter upp ambulansen nu. Fortsätt prata med SOS.

Nån minut senare var ambulansen på plats och dom bar ut Linda med täcket.
Snabb färd till förlossningen.
Under färden hann jag tänka ganska många tankar. Barnet lever säkert inte nu. Undrar om Linda överlever? Vi skulle ha bott på avdelningen på sjukhuset istället! Fan, vi förlorar säkert barnet!
Jag försökte ändå hålla mig samlad.
Linda kände inget av barnet. Jag svarade henne att det är helt normalt i det här läget. Det är klart du inte känner det nu när du är stressad.
Men egentligen ville jag bara skrika och grina.. jag trodde ju barnet hade dött där i magen.

När vi kom fram togs vi emot av all den personal som var tänkt att vara med på den planerade operationen om två veckor. När vi såg läkaren vi haft mest kontakt med här i Umeå så kom det nästan glädjetårar mitt i allt det här! Det var en sån himla lättnad att hon var där. Hon vet ju exakt vad det här fallet handlar om.

Snabbt in på ett undersökningsrum för att kolla läget.
Läkaren hittade bebisens tickande hjärta! ÅHHH!! HURRA!! Jag tror till och med att jag applåderade då! Jag blev så himla glad! =)

Så vidare in på operation. Där var allt uppdukat för att genomföra den här komplicerade förlossningen.
Nu vreds tempot ner en aning. Bebisen lever och Linda kontrollerades.
Efter lite förberedelser fick jag gå ut ur rummet och Linda sövdes.

09.42 förlöstes familjens nionde barn. En pojke.
1494 gram och 40,5 cm lång.
Han hade några kämpiga minuter i början eftersom han blivit påverkad av sövningen, men stabiliserade sig ganska snabbt.

Jag följde med upp till neo-iva medan Linda fortfarande opererades. 10 enheter blod och 8 enheter plasma fick hon.
Hon hade förlorat 4,5 liter blod enligt deras mätningar.. men då var inte det i husvagnen medräknat.
Dom höll Linda sövd tills allt var stabilt med henne igen.

Jag gick till henne på uppvaket vid 16.00 och vi åkte tillbaka till förlossningen vid 17.00.
Hon behövde lite mer vård innan vi gemensamt kunde åka till neo-iva så hon fick träffa bebisen.

Alltså! Vilken dag! En mardrömsstart som ändå slutade lyckligt!
Hela den här graviditeten har varit ett stort orosmoment! Skönt att det äntligen är över måste jag säga.
Nu blickar vi framåt och ska njuta av tiden på neo innan vi får komma hem och njuta ännu mer av att få vara en familj igen.

thumbnail_IMG_1686

thumbnail_IMG_1688

thumbnail_IMG_1690

IMG_0631

IMG_0632

IMG_0623

IMG_0619

IMG_0614

_MG_4591

_MG_4590

_MG_4585

_MG_4580

_MG_4578

Ha det gott!
Kramar Hampus
Polyfamiljen