Polyfamljen består av Erik, Linda och Hampus. Tillsammans har vi 9 barn mellan 0 och 18 år. En rejäl spridning i ålder som gör att det inte alltid är så lätt att anpassa aktiviteter som passar alla, men vi försöker så gott det går. Vi driver tillsammans en fristående förskola, en webshop med barnkläder och inredning, cateringverksamhet och Strömsunds cigarraffär. Vi har alltid något renoveringsprojekt som väntar på att slutföras och tar gärna en sväng med husvagnen eller en charterresa när tid finns. Här får ni följa med i vår vardag, vi har alltid något på gång! =)

Barnuppfostran

Måndag och klockan har redan passerat 11, förmiddagarna går så otroligt fot men ändå har jag inte hunnit göra någonting mer än att ta hand om Ture och satt igång en tvättmaskin.

I dag tänkte jag ta upp ett ämne som är ganska stort och svårt, barnuppfostran. Tror det finns lika många åsikter om hur man ska och borde göra som det finns föräldrar, ingen förälder uppfostrar sina barn exakt lika oavsett om man är syskon och vuxit upp tillsammans så har man ändå olika personligheter och saker med sig i bagaget som gör att man resonerar olika.

Är med i några föräldragrupper på nätet och där ser man verkligen hur olika folk tycker, så fort en fråga kring ämnet kommer upp så ser man direkt att gruppen delas upp i två ”läger”. Ett läger som tycker att barnet ska få veta när det gjort fel, att vi som vuxna ska vägleda och berätta att så här gör vi inte eller så här gör vi. Barnen kan även få se att det blir konsekvenser av det man gör.

Det andra lägret är dom som resonerar som så att barnet ska inte belastas av deras handlingar utan det är vi vuxna som isåfall har ställt ett för högt krav på barnet, att vi inte anpassat oss efter dennes förmåga utifrån ålder. Barnet ska inte bli ”tvingad” till något utan ska få bestämma själv.

Just i dag kom frågan upp från en mamma som desperat ville ha tips på hur hon skulle göra då sonen vägrar sätta på sig sin overall när dom ska iväg till förskolan.

Den första gruppen av människor tog helt sonika barnet i knät och klädde på barnet eftersom barnet för att kunna gå ut måste ha overallen på sig då det är vinter och kallt samt att kommer dom inte iväg i tid så kommer även föräldern bli sen till jobbet.

Den andra gruppen av människor skriver att dom absolut inte skulle tvinga på barnet en overall om den inte vill, det måste få bestämma själv, och sedan drog parallellen med att ”skulle du som vuxen vilja bli påtvingad kläder du inte vill ha?”

Ja ni förstår säkert i vilken grupp jag ”tillhör”. Jag tycker att man som förälder har ett ansvar att lära barnen vad som är rätt och fel, vad som passar och inte. Barn måste absolut få ha sin egen vilja och bestämma, men där måste vi som föräldrar se till situationen, är det en rimlig frågeställning för barnet eller måste jag som förälder helt enkelt bestämma detta.

Handlar det om att barnet ska få bestämma om det vill ha nattlinne eller pyjamas, välj själv säger jag, har ju ingen betydelse. Handlar det om att det är 10 minus ute och valet står mellan en Tingeling klänning eller vinteroverall måste jag som förälder rycka in anser jag. Hur skulle det se ut om barnet lekte ute nästan naken? Har jag tagit mitt föräldraansvar då?

Ett annat ”fall” var en 4 åring som öppnat alla hennes egna samt hennes brors julklappar, då skrattar vissa och tycker barn är barn och säger att man inte kan säga åt en 4 åring att den gjort fel utan man får helt enkelt skylla sig själva som inte gömt dom bättre. Deras impuls kontroll är inte fullt utvecklad så därför kan dom inte ska få stå till svar för vad dom gjort. Alltså jag förstår grejen, men visst måste man kunna få säga till barnet att det gjort fel, att så får man inte göra? Och att nu blir det mindre julklappar till jul istället. Var går annars gränsen för impulskontrollen, får man göra vad som helt som 4 åring då? Har sett ett annat barn som var 1 cm från att slå ett annat barn med en stålspade i huvudet, just pga impulskontrollen. Är det också okej, får vi inte säga till barnet att det gjort fel då heller?

Jag vet inte, men tycker det gått lite väl långt i det här med att barnet ska få bestämma allt och inte få konsekvenser eller tillsägelser för saker dom gjort. När ska dom lära sig? Jag är rädd att barnen som växer upp som att hela världen kretsar kring dom kommer få det väldigt tufft när dom sedan ska ut i arbetslivet och inser att det inte är så, att dom kommer få tillsägningar, ha regler och arbetsuppgifter som faktiskt måste göras även om det är tråkigt.

Alla barn ska visas respekt och få ha en vilja. Men inbland måste vi som föräldrar faktiskt ta vårt ansvar också, man kan inte behandla sin 3 åring som en annan vuxen och tro det ska funka.

Hur resonerar ni? Vilken ”grupp” tillhör ni?

12 reaktioner på ”Barnuppfostran

  1. Håller med dig! Förstår inte hur barn ska kunna lära sig något utan tillrättavisning, tjat är en del av föräldraskapet anser jag. Mina barn är mellan tre & sexton, & jag tror inte att jag skulle ha så fina tonåringar som jag har om dom hela sin uppväxt fått bestämma allt själva & aldrig blivit tillrättavisade. Jag är uppväxt på det sättet själv & precis som mina barn uppväxt i en stor syskonskara, vi var nio syskon & själv väntar jag mitt åttonde barn till årsskiftet.
    & appropå hur dessa ”andra” barn ska klara sig i framtiden, så blev jag varse om det i somras när vi på jobbet hade en 19 åring som kom till oss som första jobb (inom LSS) han hade nog aldrig fått en tillsägelse eller tillrättavisning i hela sitt liv, för hans reaktion blev att han sa emot & tog allt som kritik. Jag känner hans mamma & vet vilken läger hon tillhör, även henne hade han en fruktansvärd attityd emot, det gjorde mig ledsen som mamma eftersom jag själv har en sån fin relation med min 16 åring. Nä du måste vara konsekvent mot dina barn & hålla dom rätt hårt enligt mig MEN visa dom att du alltid finns där & älskar dom mer än allt, att prata med sina barn är A & O

  2. Helt klart team-säga-till!
    Man behöver ju inte bli arg på en 3åring som inte vill klä sig men man måste ju säga till och visa att det inte är ngt alternativ att gå utan overall…eller om en 4åring öppnar alla paket så måste man ju säga till (dessutom måste man ju som förälder säga till för att visa syskonet att man bryr sig, för om lillebror öppnar alla paket – hur känns det för storebror om föräldrarna inte bryr sig om det?!)….
    Föräldrar ska vägleda (och tillrättavisa) dina barn, visa vad som är rätt och fel samt i vissa fall ge konsekvenser (kanske inte till en 3åring)…
    Hur ska barn annars veta vad som är rätt och fel?!

  3. Mina barn är vuxna nu så jag lägger mig inte i nån diskussion om barnuppfostran, det är jag klar med. Men en sak kan jag säga, som jag upplevde under min tid som småbarnsförälder: de bästa föräldrarna har inga barn. Dvs de tycker och vet allt bäst, men de vet inte hur det verkligen är när man tex står där med en liten unge som inte vill ta på sig mössan etc….
    Men hur det är, det brukar bli folk av de flesta med tiden…

  4. Håller definitivt med.. man har ett ansvar som förälder. Barnen vet ej vad som är rätt eller fel de har ej förmågan att bestämma själva.

  5. Hej!

    Jag håller med dig. Arbetar på en lågstadieskola med nästan 400 elever och vi brottas med detta dagligen. Föräldrar som är bre förstår våra regler och konsekvenser och som ständigt står på barnets sida och inte inser att vi har fler än ett barn i klassen. Då kallas skolan helt plötsligt otrygg och inte anpassad för ”just mitt barn”. Att undervisa kommer många gånger långt före uppfostran i mitt arbete.

    1. Det gick lite snabbt där. Tidigt på morgonen ?
      * inte samt undervisning går många gånger långt efter uppfostran i mitt yrke.

  6. Håller fullständigt med dig. Tycker att det är viktigt att tidigt visa vad som gäller och sätta gränser. Gillar ordet ”vägledning” för det innefattar så mycket.
    Min 15-åring sa för en tid sen:
    – Mamma,du kan vara rätt hård och bestämd i vissa lägen. Men vet du,det är bra. Vi behöver det och vet att du gör så för att du älskar oss.
    Det värmde i hela hjärtat när han sa så.
    Man måste våga sätta ner fötterna och vara förälder, inte kompis med sina barn. Iaf inte under uppväxten.

  7. Grupp 1 auktoritär
    Grupp 2 släpphänt
    Låter det som.

    Jag skulle förmodligen tillhöra grupp 1.5.
    När min äldsta (då 2,5år) vägrade overall så gick vi helt enkelt utanför ytterdörren i bara innekläder+skor och kollade om vi inte behövde overall, handskar, mössa ändå. Jo, hon ville in och ta på ytterkläder. Hade inga fler bråk om ytterkläder med henne. Men hon var ett lugnt barn.
    Dock så hade jag ett jättebråk en gång med henne där hon skrek och slängde sig på golvet och sa att hon inte vill inte gå till biblioteket(=vilket hon älskar och denna gång hade vi för första gången tid 2 dagar i rad).
    Hon var 3 år så jag trodde hon trotsade så jag tog på henne ytterkläderna och satte henne i vagnen och gick ut. Utanför dörren tystnade hon och lugnade sig tvärt. Efter biblioteket kom det fram till vad det hela hade egentligen handlat om:”Hon var upprörd, arg, irriterad osv över att vi skulle lämna tillbaks de böcker vi lånat dagen före och som vi inte ens hunnit läsa!”
    Självklart vill man ej besöka biblioteket då! Och lugnet berodde ju på att de lånade böckerna ej följt med ut.
    Ibland krånglar man till det som vuxen.

  8. Tillhör nog ingen men samtidigt båda?! Väljer mina strider utan att för den skull vara för mycket ”låt gå”, Så skulle säga någonstans mittemellan.

  9. Det är ju vi vuxna som ska leda och guida barnen, hur skulle det då se ut om vi bara lät dem bestämma allt och låta barnen göra exakt som de vill?
    Snacka om kaos.

    Sen kan man visst det lyssna och diskutera men det får ju vara utefter ålder och nivå på barnets förståelse.

Lämna ett svar till Elin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *