Månadsarkiv: januari 2017

Uppstekt gröt!

att göra med överbliven gröt

Ett minne jag har från jag var liten var att pappa skämtsamt hotade med att vi skulle få uppstekt gröt. Har alltid funderat på hur det skulle smaka..
Han kunde berätta om hur bra vi hade det i jämförelse med när han var liten.. då bodde dom i en skokartong, blev klippta med fårsax varje fredag, fick gå en mil genom skogen till skolan med mera.. Och inslaget om att dom åt uppstekt gröt kom med ibland det också..

Jag antar att tog till såna här historier när vi barn var allt för gnälliga och lata..?
Ju äldre man blir desto mer förstår man ju.. speciellt nu med barn i massa olika åldrar. Man ser historien upprepa sig. Det är gnäll om maten, om att det är jobbigt att gå.. Herre Gud! Ska man verkligen behöva GÅ till träningen?! Hmm.. ja, är inte träningen till för att få motion? 😉
Å man ska gärna stå med plånboken öppen.. för pengar behövs tydligen till allt varje dag. Å det finns ju obegränsat med pengar i en förälders plånbok.. 😉

Hursomhelst.. idag tog jag tag i det här med att testa uppstekt gröt. Är det verkligen så hemskt som jag alltid trott?
Igår gjorde jag risgrynsgröt till barnen på förskolan och det blev rätt mycket över. Så klurade Linda ut efter lite googlande att det går göra risgrynsplättar.
Det recept hon hittade innehöll mandelmjöl, ägg och risgrynsgröt. Men mandel är inget vi serverar på förskolan.. så jag uppfann lite snabbt ett eget recept.

Tog gröten som var kvar och blandade i några ägg, riven kokos, gula linfrön och lite vetemjöl. Stekte det som plättar och serverade med vispad grädda och blåbär.
Dagens mellanmål klart!

Nu kan jag tala om för pappa att uppstekt gröt inte alls är så hemskt som han sagt. Det är faktiskt riktigt gott! =)
Känns också bra att kunna återanvända överbliven gröt istället för att slänga den. Ekonomiskt och miljövänligt.
Och även det här är väl historien som upprepar sig.. det var väl så man gjorde när farmor var ung.. slängde aldrig något, utan återanvände allt.

Ha det så gott!
Hampus – Polyfamiljen

Bebisar och stora barn

morgontrött

Dom här 2 morgontrötta små liven, trötta oavsett när dom kliver upp tror jag. I dag vaknade dom kl 9 och åkte inte till förskolan förrän 10.30 men ändå är dom redo att sova middag efter lunchen vid 12. Sjukt egentligen, efter att ha sovit 15 timmar på natten borde man inte vara så trötta så tidigt på dagen men dom här dom kan dom:) Elliot och Alexander var iofs lika dana, dom sov 19-07 och sedan sov dom middag i 4 timmar till dom var runt 3,5 år.

Försökt få upp Signes hår i tofsar innan hon skulle iväg, gick bra så länge vi höll på men direkt man är klar ska hon dit med handen och pilla, hon använder nämligen sitt hår som snutte. Sitter i princip alltid med en hand i håret, speciellt om hon är trött.

Signe gick förresten 4-5 steg i måndags, jätteduktig och vi stod alla och klappade i händer men sen, nä, hon ställer sig upp mitt på golvet och är väldigt nöjd över sig själva men att gå något mer, där är det stopp. Men hon är pågång iaf.

Tänk att dessa små bebisar ska bli storasyskon, helt sjuk känns det som, har nog inte riktigt förstått det ännu, att dom inte kommer vara minst. När jag satt och funderade på det för någon dag sedan insåg jag att jag nog inte riktigt tagit in att vi har 2 små i huset ännu, låter säkert jättekonstigt. Innan dom föddes hade vi ganska stora och självgående barn, det är ganska många år mellan Isabelle och Nils och Signe, vi hade vant oss vid att kunna vara mer spontan, att vi kunde göra det mesta, barnen kunde hänga på. Så är det ju inte riktigt när man har små bebisar men på något vis tycker jag att allt flutit på så bra att vi faktiskt inte behövt göra så stora uppoffringar om man säger, enda vi kommit på vi inte kan göra är att lite spontant åka till stan och gå på bio eller åka slalom hela familjen tillsammans, men det är nog det enda. Och det är ju inget vi gör varje dag heller.

 

Mellan olika vårdinstanser

Vilken natt..man skulle kunna tro att barnen varit vakna eller liknande men alla har sovit gott i sina sängar hela natten så det går inte att skylla på dom.

Vet inte vad problemet är, är trött när jag sitter i soffan men när jag väl lägger mig är det stört omöjligt att somna och råkar jag somna vaknar jag en kvart senare igen. I natt var nog värsta natten jag varit med om. Strax innan 01 var jag tvungen att kliva upp innan jag skulle få panik av att ligga och vrida och vända mig bara, tillslut börjar det ju krypa i hela kroppen. Gick runt, drack vatten, var på toa och la mig sedan på soffan en stund, det var svalare där än i sovrummet.

Efter en stund gick jag tillbaka igen, tog med mig några extra kuddar, puttade en sovande Hampus i mot mitten så jag kunde få mer plats på kanten (hur tung kan en sovande människa vara???) Bullade upp med kuddar så jag nästan satt upp, tog en filt istället för täcke för att kunna reglera värmen bättre och efter kanske en timme somnade jag och sov väl en par timmar iaf.

Alltså såhär orkar jag inte ha det varje natt, då är det inte lönt att ens försöka sova. Då kan jag lika väl vara uppe och försöka få något vettigt gjort..

Illamåendet gör givetvis sitt, det är inte roligt men ändå överkomligt. Sen vet jag inte om mitt låga blodvärde har någon inverkan, jag känner mig verkligen helt off och fick i dag reda på att blodvärdet ligger på 80, inte 94 som jag trodde. Dåligt båda delarna…

Det jobbiga med mitt blodvärde är att ingen vill ta tag i att hjälpa mig med det, gyn, hänvisar till kirurgen där jag gjorde en operation för typ 2,5 år sedan, kirurgen hänvisar till hc och när jag ringde mcv där jag iofs en massa bra tips på mat och hur jag ska lägga upp intaget av järntabletterna men räcker det? Att ha 80 i blodvärde när man är gravid känns inte okej, kanske behöver jag få mer än bara en tablett om dagen?

Att blir skickad runt runt på olika instanser gör mig faktiskt förbannad, någon måste ju ta tag i det och hjälpa mig! Iaf hålla koll så att det inte går ner mer.

Jaja, har jag tur får jag någon reda när vi ska på återbesök in till stan om 2 veckor. Tills dess är det väl bara att leva på blodpudding och spenat, haha

I dag är det iaf dags för gymnastik, Isabelle är hos sin mamma men Moa ska gärna ha ätit middag innan 16.45, lika så Elliot och Alexander för att dom ska hinna. Dom tycker själva att dom kan äta efter att dom kommit hem men jag upplever att allt blir så sent då. Då är det ju duscha och göra allt klart inför morgondagen som gäller, och läxor om dom har det.

Känner mig även lite stressad över endel som behövs göra som blivit lidande ett tag, eller egentligen inget stort så men ni vet, lådor man borde städat och rensat, organisera helt enkelt, har boandet redan satt in????

Men när orken är på noll får det faktiskt vänta.

Livsmedelshygien

livsmedelshygien

Har hela livet varit intresserad av bakning och matlagning.. kanske mest bakning.. Syrran och jag hade väl gjort ungefär en miljon kladdkakor vid tioårsåldern. 😉 Mamma kunde be oss laga middag när vi gick mellanstadiet och det var inga problem. Min farmor hade svart bälte i bakning när hon levde.. Mamma är kockutbildad och har jobbat i storkök så länge jag minns. En av mina farbröder har drivit restaurang i många år. Min mormors mor lagade mat åt fångarna på fängelset i Ulriksfors på den tiden det fanns..

Det är samma kök som jag idag lagar mat i till förskolebarnen på vår förskola. På något sätt verkar det finnas i mitt arv att laga mat, baka och servera till andra. Jag är en jävel på att improvisera i köket (om man får skryta om sig själv?) 😉

Men jag kände ändå att det kanske var dags att börja förkovra sig lite inom matlagning och bakning. Därför bokade jag in mig på en grundkurs i livsmedelshygien (HACCP). Tidigare har jag gått en utbildning med liknande innehåll då jag arbetade på ett bageri.. men det var cirka 100 år sedan.
Känns bra att ha lite mer i ryggen när man arbetar med att tillreda mat åt barn.
Grundkursen är nu avklarad!

Har redan börjat fundera på andra utbildningar inom matlagning och bakning.. Vore kul att lära sig något nytt.. att få tips och idéer genom annat än Google och tidningar. =)

Ha det så gott!
Hampus – Polyfamiljen

Biologisk far

Att vara gravid och vänta en bebis i en ”vanlig” familj med bara en man och en kvinna medför inte så många frågor egentligen. Det är en man och en kvinna och dom ska bli mamma och pappa, biologiskt ..

För vår del är det inte riktigt så enkelt, det är inte lika självklart.

Vid förra graviditeten med Nils och Signe valde vi att själva inte veta vem som skulle bli den biologiska pappan, det spelade ingen roll för oss, vi längtade alla efter barn och vi skulle alla bli föräldrar oavsett det biologiska, vi hoppades även att alla runt omkring oss skulle ta till sig barnen oavsett. Tyvärr blev det inte riktigt som vi tänkt oss, blodsband är tydligen väldigt viktigt för andra trots att både Erik och Hampus ser sig som far till dem, och har tagit till sig dem som sina. Vi ser det lite som att man vid en adoption kan ta till sig ett barn som sitt, detta är ju lite samma sak..

Iaf har vi vid denna graviditet val att veta vem som kommer att bli den biologiska pappan redan från början, vi har gjort ett aktivt val. Detta både för oss själva och för barnets skull. Vi kommer i dagsläget inte att gå ut med det då vi själva egentligen inte tycker det är relevant för någon annan. Eftersom vi alla 3 även denna gången kommer att se oss som föräldrar och älska detta barn och hoppas och vill att alla runt omkring oss kan respektera detta. Några vet men enbart några av de allra närmsta.

Detta gör att vi denna gången kan göra klart allt praktiskt innan barnet kommer, vilket vi inte kunde förra gången.

Vi har redan fått flera frågor både från de vi känner och helt okända vem som är den biologiska pappan, som att det spelar stor roll för dom, vi har dock valt att inte svara på den frågan, vi vill hålla det för oss själva, iaf känner vi så just nu. Kanske bestämmer vi oss för att vi vill berätta längre fram men då är det vårt beslut för att vi vill, inte för att andra ska få sin nyfikenhet stillad.