Nils och Signe är redan 15,5 månad, helt otroligt vad fort tiden gått. Pratade senast i går om tiden på neo, dom längsta 5 veckorna i vårt liv skulle som man också skulle kunna säga. Men även om det var en jobbig tid så var den ändå positiv, tror det hade att göra med alla fantastisk personal, den var verkligen helt underbar! Skulle vi hamna på neo igen vet vi vad vi har att vänta och känner oss väldigt trygga i det. Personalen där är verkligen något utöver det vanliga. Dom fanns verkligen alltid där, oavsett om dom kom in för att bara snacka lite skit eller om dom kom in när man själv var nere i något svacka och satt och grät, dom fanns alltid där!
Nu är ju neo inte ett ställe man vill hamna på, absolut inte, får man önska skulle ju alla givetvis gå minst 38 veckor så ingen behövde vara där..
Sidospår…
Nils och Signe är iaf redan 15,5 månader, stora bebisar. Men tror ni dom går? Nä, inte ett steg, dom har stått länge och Signe framför allt har inga problem med att stå alldeles själv mitt på golvet men inte ett steg tar dom. Dom är små fegisar. dom kryper i en rasande fart men det hade ju varit smidigt både förr oss och dom om dom lärde sig gå. vi vet ju att allt har sin tid och vi kommer säga när dom går att, guud vad skönt det var då dom kröp:) Men är vi inte alla lite så, att vi vill se framgång hela tiden?
Enligt läkaren vi träffade på återbesökt på neo sist är det ingen brådska, dom har till sin 18 månadersdag korrigerad ålder på sig att lära sig gå, alltså till i slutet av maj. Men vi hoppas givetvis på tidigare.
Klättra har dock Signe kommit på hur man gör, i går hittade vi henne på köksbordet, hon klättrade först upp på tripptrappstolen och sedan även till bordet, farligt! Så nu ligger stolarna ner i köket, inte snyggt men nödvändigt.
Lycklig Signe som lärt sig klättra upp i soffan:)
Flurig i håret som vanligt men tofsarna vi sätter i river hon ur lika fort eftersom hon använder sitt hår som ”snutte”