Månadsarkiv: december 2014

En helg i mellandagarna

En helt vanlig söndag i mellandagarna, vi klev upp sent och har bara tagit det lugnt nu på morgonen, fixat och donat lite inför att vi snart ska få främmande. En gammal klasskamrat till Linda och hennes familj ska komma, dom bor i Stockholm nu men är upp och hälsar på över jul.

Mellankillarna har varit uppe och spelar på det nya spelet dom fick i julklapp, ett stort spel i trä med bl.a biljard och andra brädspel. M och I vet jag inte riktigt vad dom gjort men har hört hur dom lekt där uppe iaf. O han sover fortfarande, hans dygnsrytm har blivit lite förskjuten nu på lovet…

I går tog vi en heldag inne i stan, åkte härifrån vid 9 på morgonen och var inte tillbaka förrän vid 19.30. Började med att shoppa på mellandagsrean i 5 timmar, åt lunch tillsammans med en vän till Linda som är och hälsar på sin mamma som bor i stan, själv bor hon sedan många år i England. Sedan avslutade vi dagen med att se Sune i fjällen på bio.  Sista stoppen innan hemfärd blev Ica Maxi för lite handling av mat, byte av en film M fått i julklapp och lite korv så ingen skulle bli hungrig på hemvägen:)

Väl hemma hämtade vi upp ”momma och moffa” och Doris som varit hos dem under dagen, dom följde med oss hem och fikade och I fick hennes julklapp, en Monstet high docka hon önskat sig.

Vi har haft runt 25 minus nu i flera dagar och det börjar kännas här inne, våra fönster är inte från i går om man säger så så det drar från alla håll..eldar i kaminen och stödvärmer med ett löst element i sovrummet. Ska bli skönt att få i nya fönster framöver..

Har vi tur har det blivit lite varmare framöver dagen, isåfall blir det korvgrillning till lunch, kanske får vi igång skotrarna också så stockholmarna kan få åka ett varv:)

Ha en fin söndag!!

Annandag jul

Så har vi, precis som de flesta andra, handlat, slagit in julklappar, städat, stökat, ätit julmat, firat med släkten och så vidare.. stressat runt för att få julen att gå ihop och bli sådär underbart magisk som den bara måste bli.
Förutom det har vi också hunnit med att leverera julkakor till halva bygden. Men det är ju självförvållat. =)
Nu när det är överstökat så sitter vi å slappar i soffan och proppar i oss praliner.

Julafton firade vi hos Hampus föräldrar, med hans syskon, mormor och farmor. Vi körde knytkalasvarianten vilket är rätt skönt så inte all matlagning ligger på en person. Allt gick enligt planen. Vi såg Kalle Anka klockan tre. Vi åt mat, drack glögg, fikade.. Tomten kom och delade ut julklappar.. Allt enligt svensk tradition.

På juldagen firade vi hos Lindas mamma och sambo. God mat, fika och julklappar. Alla nöjda och glada. =)

Klockan 16.00 gick vi på och jobbade juldagsnatten. Erik och Hampus körde tillsammans med en chaufför till. Linda skötte växeln. Körde på fram till klockan slog 03.30 på natten. Sedan var det lugnt och vi kunde lägga oss å sova.
Vet inte vad som hänt.. men för några år sen var det mycket mer folk i rörelse på juldagsnatten. Vi var då fyra chaufförer och hade svårt att hinna med alla som ville åka. Nu var vi tre chaufförer och hann t.o.m. få en kopp kaffe mellan varven.

10403672_10152993135193469_4391982064828593611_n

Vakande vid tiotiden idag av att barnen var uppe. Dom hade fixat frukost själva så det gick ingen nöd på dom.
Vi klev upp och fick morgonkaffe. Letade sen fram skidorna och gav oss iväg till skidspåret. Vi åkte några kilometer i solskenet. Härligt att komma ut å röra lite på sej mitt i all julmat.
Kanske vi också ska lova ett hälsosammare liv efter nyår? Det är nog rätt många som tänker så den här tiden på året..
Men till dess fortsätter vi å tömma pralinasken på vardagsrumsbordet. 😉

God fortsättning på er allihopa!

Att visa upp oss.. och ansvaret

Många tycks tro att vi är med i tidningar, på tv och har bloggen för att visa upp oss, att vi själva vill synas. Så är det inte, ingen av oss är någon som vill stå i rampljuset bara för att.

Anledningen till att vi varit med i olika tidningar och nu senast på tv är för det första att visa att man kan leva på andra sätt än i tvåsamhet, att det faktiskt fungerar och att man ska följa sitt hjärta, ingen annan kan bestämma hur du ska leva. Känns det bra för dig så kör liksom..

Andra anledningen till att vi vill vara med och berätta vår historia är för att lyfta frågan högre upp, bland politiker och andra som kan göra skillnad. Som det är nu så är i princip inget anpassat efter att man ska leva 3 personer i en relation, allt är för par.

Vi vill att frågan ska lyftas så vi kan komma ett steg längre, ett steg där vi ser det som självklart att man ska få gifta sig med fler personer, att alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter i ett förhållande, och ge trygghet åt oss som vuxna men framför allt barnen.

Vissa saker kan vi själva välja att skriva hur vi vill ha det om nu något skulle hända någon av oss men allt kan vi inte bestämma själva då vi alla tex inte är gifta med varandra, vi har olika rättigheter och skyldigheter mot varandra. Vad händer om någon eller några skulle gå bort, måste den/dom andra flytta från huset, vem ärver vad?

Sen finns det massor av frågor som egentligen inte bara rör oss som lever 3 utan även familjer med bonus föräldrar och bonusbarn. Varför kan ett barn bara ha två vårdnadshavare? Vem ska få följa med på utvecklingssamtal? Vem bestämmer egentligen det?

Vi vill alltså inte synas för vår egen skull utan för att frågan ska lyftas och lagar ska ändras, inget kommer bli gjort i morgon, men på sikt hoppas vi på förändring.

Sen tycker endel att vi inte ska skriva det vi skriver i bloggen, det är svårt att göra alla till lags, en blogg med bara ” i dag har vi städat”  ” i dag har vi lekt ute i snön” blir lätt tråkigt, iaf tycker vi det. Sen tycker vissa då att vi hänger ut mamman som i förra inlägget, ingen har hängt ut henne, det var ett konstaterande att det är svårt för oss här att veta hur I utvecklas då hon är här så lite. Och ja det ansvaret att se till så att hon lär sig och utvecklas ligger alltså mestadels på hennes mamma nu, inget konstigt alltså, så är det i alla familjer som har separerade föräldrar och där barnet bor mestadels hos en av föräldrarna.

En tråkig kommentar.

”Idiot, lämna det ansvaret till hennes mamma & pappa. Det kan du/ni aldrig ersätta, så varför engagera er i saker som ni inte har med att göra? Hur hennes biologiska mamma uppfostrar och tar han om I är upp till henne, och Hampus. Inte Linda eller Erik. Vad är det ni inte fattar, att det är det som fått henne att må dåligt? En 5 åring som mår dåligt, så fruktansvärt och borde få varenda förälder att backa och ta ett steg tillbaka och funderar över vad man gjort fel.. Men inte ni, ni skyller på mamman. Folk e så innihelvete less på er så ingen orkar längre säga som det är gällande varken I eller något annat. För de blir ett sånt jävla liv då, möten och helvete så alla backar. Jag har lessnat, de e synd om I. Så innihelvete synd om henne som inte får vara barn, som inte höger uppleva hur det är att bara ha bonusföräldrar som bara älskar kravlöst och framförallt är det synd om Hampus. Han kommer sitta där om 10 år, ha urusel kontakt med Isabelle och sitt gamla, och troligen leva med en fruktansvärd ångest! Tack för mig, jag håller inte tyst längre !”

 

Vaknade denna morgon och såg denna kommentar. Det var inte precis någon trevlig kommentar. Den som skrivit den verkar heller inte helt uppdaterad så vi känner att vi vill bena ut den lite.
För det första så är det jag, Hampus, I’s biologiske far som skrivit inlägget du lagt kommentaren på. Alltså är den du kallar idiot samma person som du senare säger ska ta ansvaret..
Det är varken Linda eller Erik som skrivit inlägget.

Du undrar över vad det är vi inte fattar, att I mår dåligt.. å varför. Det är ju precis det vi tagit hjälp till att få ordning på. Genom att ta kontakt med föräldra-barnhälsan för att kunna reda ut vad vi ska göra. Hur vi ska få I att må bra och att vi ska kunna ha en bättre kontakt med henne. Men du kanske tycker det är fel att ta hjälp av någon utomstående? Du anser att vi är problemet. Förklara gärna för oss på vilket sätt.. Det blir mycket enklare att förstå saker om du skriver vad det är du menar.

Att Erik och Linda inte har med saken att göra tycker vi låter konstigt..? Som vuxna förebilder så har väl de med saken att göra i allra högsta grad? Vi anser nog att alla vuxna i ett barns omgivning har en viktig roll för barnet. Oavsett vilket barn det rör. Vuxna förebilder är ju inte bara de biologiska föräldrarna, utan även bonusföräldrar, lärare, farbror, farmor, farfar, grannen, tränaren på innebandyn med flera.. eller?
I en familj måste man ha en gemensam grund med regler. Barnen kan inte bli särbehandlade på olika sätt beroende på vem den biologiska föräldern är.

Du skriver att hon inte tillåts vara barn.. Men på vilket sätt menar du då? Hon, precis som de andra barnen i familjen är barn och gör saker som barn gör. Men alla barn utvecklas och klarar av mer och mer saker. Barn har föräldrar av en anledning.. Föräldrar har ett ansvar att lära barnen saker, annars skulle barnen lika väl kunna bo själva om de inte behövde någon som lärde dem något.
Vi ställer inga orimliga krav på något av barnen. Det handlar om enkla saker som är bra att kunna. Givetvis anpassat efter varje barns ålder och förmåga. För I’s del är det t.ex. bra att kunna dra upp dragkedjan  på overallen själv, kunna hämta kläder i garderoben som hon ska ha i morgon, kunna duka köksbordet med tallrik, glas och bestick.. Plocka undan efter sej när man lekt klart. Detta är saker som dom även jobbar för att barnen ska kunna på förskolan, skulledu ställa dej och gnälla över deras ”krav” på att barnen lär sej saker också??

Du skriver att vi skyller på mamman. Vi kan inte riktigt förstå vad du menar med det? Vi har tagit ett steg tillbaka och försöker se vad vi ska göra för att allt ska bli bättre. Hampus har kontaktat förädra-barnhälsan för att kunna reda ut saker. Allt ligger inte hos oss vuxna där. Att I inte klarar av att vara från sin mamma längre tider är något som ligger hos I. Hon klarar inte av att bo varannan vecka och då har vi anpassat oss efter det. Det här är saker vi gått igenom med psykolog på föräldra-barnhälsan. Allt för barnens bästa.
Vi skyller inte detta på mamman, men som det ser ut nu så ligger ansvaret på henne att I får det hon behöver, får lära sej det hon behöver och att allt fungerar som det ska eftersom I bor där större delen av tiden. Det kan väl inte vara så konstigt?

Du tycker synd om I.. av vilken anledning är det mycket mer synd om henne än om de andra barnen? Det enda som skiljer henne från de andra barnen är att hon har separerade föräldrar. I övrigt får hon precis samma saker, hjälp, stöttning med mera som de andra barnen.
Det känns som att hur vi än gör så blir det alltid synd om henne, medan de övriga barnen aldrig nämns.
Hur man än vänder och vrider sej så blir det fel..?
Åker vi på två veckors semester och hon följer med så är det synd om henne för att vi tvingar henne att vara från sin mamma så länge.. Åker vi två veckor utan henne är det synd om henne för att hon inte fick följa med. Hur ska man då göra?

 

Hur det ser ut om 10 år är svårt att förutse nu. Vi hoppas givetvis på en bra kontakt med I. Det är ju det vi jobbar för nu. Vi har tagit ett steg tillbaka för att få det att bli bättre. Bygga upp på nytt utan att tvinga henne så att hon mår dåligt. Hur tycker du vi ska göra?

Å förresten.. vilka är ”folket” som är så less på oss?

Och lite intressant är det ju att du skriver att du inte kan hålla tyst längre.. men du kan inte stå för vem du är..?

Ett steg längre..

Som vi tidigare skrivit om har vi tagit ett steg tillbaka angående I som då bodde varannan vecka. Det fungerade inte så bra i längden så vi fick börja om från början med ”inskolning” att vara hos oss. Efter känslomässiga krascher och hjälp av förädla-barnhälsan har det börjat bli lite ordning på det igen. Från att hon bodde varannan vecka gick vi till att hon endast varit hos oss dagtid varannan helg samt några timmar på tisdag eftermiddag.

Det har gått en tid med den formen av boende för henne och det har helt klart varit bra för I. Vi märker på henne att hon är lugnare, gladare och mår bättre än hon gjort tidigare.
Under helgen som var provade vi att ta det ett steg längre. Det steget bestod av övernattning mellan lördag och söndag. Lite fundersamt inför det om det skulle bli något bakslag eller om det skulle fungera.
Med facit i hand så gick det bra. Det var nog ett lämpligt steg för henne att ta. Att sova hos oss och vara borta från sin mamma en natt kändes väl inte som någon evighet för henne, utan var överkomligt. Så glada för att det fungerade bra. Nu blir det till att prova det varannan helg under några månader innan vi vågar ta det något steg längre. Nästa steg borde bli att hon sover här från fredag-söndag. Men det tar vi senare.

I morgon ska Hampus på möte med förädla-barnhälsan för att följa upp hur det gått och hur I mår. Då är det läge att diskutera hur vi ska göra framöver för att få allt att fungera så smidigt som möjligt.

Det känns bra att I mår mycket bättre nu, men det känns tråkigt att det är så lite tid vi hinner träffa henne. Det känns även lite frustrerande att man inte riktigt vet hur hennes utveckling går då det är svårt att se det under den tid hon är här. Vi känns också ha lite svårt att påverka att hon lär sej de saker vi tycker är viktiga då i princip allt ansvar för det lagts över på hennes mamma.
När hon bodde hos oss varannan vecka så jobbade vi för vissa saker. Att hon skulle lära sej att ta eget ansvar, fixa enklare sysslor med mera. Vi tycker det är viktigt att barnen hela tiden utvecklas.. Det är ju inte allt för långt bort att hon börjar förskoleklass och då kommer det ställas vissa krav på henne.

Som det är nu måste vi föra den diskussionen med hennes mamma för att kolla av hur det går.. vilket tyvärr inte alltid är det lättaste.. Speciellt inte då vi har olika syn på en del saker som vi tycker är viktiga för barn att lära sej..
Men det är ju upp till oss vuxna att se till barnens bästa, så vi får jobba för att kunna samarbeta kring det även om det är trixigt att få alla parter att jobba åt samma håll.