I denna familj finns fyra barn som bor heltid och ett barn som bor varannan vecka.. och nu har det uppstått lite funderingar.. undrar hur andra löser såna här saker.?
Vi börjar med julklappar, ”ska” barnet som är här varannan vecka ha julklappar för samma summa som de som bor här jämt, tänker på att barnet som bor varannan vecka sedan åker till sin mamma och får julklappar även där. Dom 4 barnen som bor här heltid säger vi får för 2000kr var och även då hon som bor varannan vecka, sen åker hon till mamman och får kanske för ungefär samma summa där, hur gör ni andra?
Dom 4 heltidsboende barnen går ju inte till ”nästa ställe” dagen efter, dom har ju bara en julafton om man säger.
Tycker det är svårt att veta hur man ska göra.
Vi har valt för att slippa ha så mycket kontakt med yngsta dotterns mamma att köpa allt barnet behöver nytt hit, hon har alltså en cykel här och en hos mamman, en hel garderob med kläder, vinterkläder lika så, det är ju sånt man kan ha dubbelt av, men den dagen hon vill/behöver en mobiltelefon, hur löser man det? Den kan vi ju inte be henne lämna här varannan vecka bara för att vi köpt den. Om mamman vägrar dela vill säga. Hon kan mycket väl säga hon inte vill betala halva för hon vet barnet får en av oss vilket fall och då har hon ju sparat in på den utgiften medan den blev dubbelt så stor för oss.
Hur har ni andra löst sånna saker?
Månadspeng, om vi ponerar att barnen ska få 400kr i månaden ska hon som är här varannan vecka få lika mycket eller 200 eftersom hon bara är här halva tiden? Mamman får då givetvis stå för pengar när hon är hos henne.
Sen en sista fråga, det tycks va väldigt många som tycker att ett varannan vecka barn ”måste” få ett eget rum. Som det ser ut nu är det inte möjligt då vi har 4 barn och 3 sovrum i den delen av huset. Som det ser ut nu har tvillingkillarna på 9 år var sitt rum och tjejerna på 5 och 6 delar, då det passar oss bäst just nu. Dock tycker andra att yngsta dottern som bor varannan vecka borde få ett eget. Är det verkligen rimligt att en som är här varannan vecka ska ha ett eget rum som står tomt varannan vecka när andra barn som inte ”passar att dela med varandra” ska göra det bara för att? Tänker vi fel?
Det är jättesvårt att veta hur man ska göra i dessa frågor som dyker upp, mångas uppfattning är, klart hon som är här varannan vecka ska ha allt alltid! Många glömmer dom som bor här jämt, dom ska liksom alltid bara vara nöjda, ingen tänker på dem utan bara på hur mycket varannan veckas barnet ska ha, hennes rättigheter.
Tacksam för era synpunkter, man fastnar lätt i sina funderingar och kommer liksom ingen vart..
Varannan veckan barnet får helt plötsligt dela sin pappa med 4 andra barn och 2 vuxna plus att hon bara får träffa sin mamma och pappa varannan vecka. Heltidsbarnen får ha sin mamma, pappa och en extra vuxen hos sig hela tiden. Det är inget varannan veckabarnet valt utan något hennes pappa har valt. Hon har inte valt att vara utan och behöva askans sina föräldrar varannan vecka.
Om hon bara ska får hälften av de andra barnen får hur tror ni att relationen mellan barnen kommer bli då, inte nog med att heltidsbarnen får ha varannan veckabarnets pappa på heltid, dessutom ska dom får mer.
Varför kan inte tvillingkillarna dela lika gärna? De känner ju varandra bättre. Varannan veckabarnet är ju van att ha eget rum. sina saker ifred och på sitt sätt när hon sover. Om hon inte känner att hon har en egen plats blir det nog svårare för.henne att trivas.
Den dagen hon är mogen för en mobiltelefon är ju långt borta. Koncentrera er på att få henne att känna sig trygg, välkommen och viktig istället. Att gå från ensambarn med fullt fokus till att bli en liten del i en STORfamilj kan inte vara så lätt för henne. Se till att hon får dubbelt med uppmärksamhet från pappa när hon är hos honom.
Varannan veckan barnet får helt plötsligt dela sin pappa med 4 andra barn och 2 vuxna plus att hon bara får träffa sin mamma och pappa varannan vecka. Heltidsbarnen får ha sin mamma, pappa och en extra vuxen hos sig hela tiden. Det är inget varannan veckabarnet valt utan något hennes pappa har valt. Hon har inte valt att vara utan och behöva askans sina föräldrar varannan vecka.
Om hon bara ska får hälften av de andra barnen får hur tror ni att relationen mellan barnen kommer bli då, inte nog med att heltidsbarnen får ha varannan veckabarnets pappa på heltid, dessutom ska dom får mer.
Varför kan inte tvillingkillarna dela lika gärna? De känner ju varandra bättre. Varannan veckabarnet är ju van att ha eget rum. sina saker ifred och på sitt sätt när hon sover. Om hon inte känner att hon har en egen plats blir det nog svårare för.henne att trivas.
Den dagen hon är mogen för en mobiltelefon är ju långt borta. Koncentrera er på att få henne att känna sig trygg, välkommen och viktig istället. Att gå från ensambarn med fullt fokus till att bli en liten del i en STORfamilj kan inte vara så lätt för henne. Se till att hon får dubbelt med uppmärksamhet från pappa när hon är hos honom.
Tack för dina synpunker.
Ang att varannan veckas barnet inte valt att få bo hos sin mamma och pappa varannan vecka stämmer, men så är det för alla barn som har separerade föräldrar, alltså inget specifikt för just oss eller henne.
Sen är det inte så ”plötsligt” längre, vi har bott tillsammans i 1,5 år så varannanveckas barnet är liksom ”en i familjen” nu. Att dom 4 barnen som bor här jämt får ha både sin mamma, pappa och en extra vuxen är sant, men sen är det ju så att varannanveckasbarnet har även hon 3 vuxna när hon är här, det är lätt att glömma…
Det är ingen som sagt att hon ska få hälften av sakerna som dom andra 4 får, det hon behöver här får hon precis som dom andra, funderingarna var kring sånt som senare kommer att cirkulera emellan. Sen är det ju inte så att dom får mer, varannaveckasbarnets mamma har ju även hon ett ansvar att se till så barnet har det hon behöver när hon är där, alltså får hon ju i slutändan lika mycket om hon uppfyller sin del och vi vår.
Tvillingkillarna är för det första större och behöver mer eget utrymme för läxor och liknande sen passar dom inte alls ihop egentligen, dom är bra mycket mer olik varandra än vad tjejerna är. Sen kan det faktiskt vara bra för ett barn att lära sig dela, visa hänsyn och inte tro att allt alltid kretsar kring hur dom vill ha det. Vad du menar med ”på sitt sätt när hon sover” vet vi inte riktigt, hon har sin säng precis som alla andra barn.Det är dessutom ganska ofta vi hittar dem sovandes i samma säng när man går upp och kollar till dem på kvällen, det är något som själva alltså valt, det tycker vi är ett tecken på att dom trivs tillsammans.
Är det ett eget rum som gör att man trivs? då borde inte 6 åringen som hon delar med heller trivas..Hon som är 6 år har alltid haft eget rum innan varannaveckasbarnet kom in i bilden, men måste nu dela, det är det ingen som tänker på, hur hon känner och hur hon tänker om det.
Ja det är länge tills hon behöver en mobiltelefon det var bara ett exempel, lär dyka upp saker tidigare än så med samma funderingar. Att hon ska känna sig trygg här är väl det vi alla vill, men ibland är det svårt när hon får med sig funderingar från andra vuxna. Alla barnen är viktiga i familjen, hon är varken mer eller mindre viktig än någon annan. Det är klart det är skillnad på att gå från ensambarn till att ha 4 ”syskon” men somsagt det har gått 1,5 år nu, det är ganska lång tid. Det är klart hon får uppmärksamhet, men på samma vis som de andra barnen får, somsagt vi är 3 vuxna, vi ger barnen det dom behöver, oavsett vilken det gäller.
Du nämner själv att de 4 barnen har 3 vuxna hela tiden, det har även hon när hon är här…
Tack för dina synpunker.
Ang att varannan veckas barnet inte valt att få bo hos sin mamma och pappa varannan vecka stämmer, men så är det för alla barn som har separerade föräldrar, alltså inget specifikt för just oss eller henne.
Sen är det inte så ”plötsligt” längre, vi har bott tillsammans i 1,5 år så varannanveckas barnet är liksom ”en i familjen” nu. Att dom 4 barnen som bor här jämt får ha både sin mamma, pappa och en extra vuxen är sant, men sen är det ju så att varannanveckasbarnet har även hon 3 vuxna när hon är här, det är lätt att glömma…
Det är ingen som sagt att hon ska få hälften av sakerna som dom andra 4 får, det hon behöver här får hon precis som dom andra, funderingarna var kring sånt som senare kommer att cirkulera emellan. Sen är det ju inte så att dom får mer, varannaveckasbarnets mamma har ju även hon ett ansvar att se till så barnet har det hon behöver när hon är där, alltså får hon ju i slutändan lika mycket om hon uppfyller sin del och vi vår.
Tvillingkillarna är för det första större och behöver mer eget utrymme för läxor och liknande sen passar dom inte alls ihop egentligen, dom är bra mycket mer olik varandra än vad tjejerna är. Sen kan det faktiskt vara bra för ett barn att lära sig dela, visa hänsyn och inte tro att allt alltid kretsar kring hur dom vill ha det. Vad du menar med ”på sitt sätt när hon sover” vet vi inte riktigt, hon har sin säng precis som alla andra barn.Det är dessutom ganska ofta vi hittar dem sovandes i samma säng när man går upp och kollar till dem på kvällen, det är något som själva alltså valt, det tycker vi är ett tecken på att dom trivs tillsammans.
Är det ett eget rum som gör att man trivs? då borde inte 6 åringen som hon delar med heller trivas..Hon som är 6 år har alltid haft eget rum innan varannaveckasbarnet kom in i bilden, men måste nu dela, det är det ingen som tänker på, hur hon känner och hur hon tänker om det.
Ja det är länge tills hon behöver en mobiltelefon det var bara ett exempel, lär dyka upp saker tidigare än så med samma funderingar. Att hon ska känna sig trygg här är väl det vi alla vill, men ibland är det svårt när hon får med sig funderingar från andra vuxna. Alla barnen är viktiga i familjen, hon är varken mer eller mindre viktig än någon annan. Det är klart det är skillnad på att gå från ensambarn till att ha 4 ”syskon” men somsagt det har gått 1,5 år nu, det är ganska lång tid. Det är klart hon får uppmärksamhet, men på samma vis som de andra barnen får, somsagt vi är 3 vuxna, vi ger barnen det dom behöver, oavsett vilken det gäller.
Du nämner själv att de 4 barnen har 3 vuxna hela tiden, det har även hon när hon är här…
Intressant fråga. Nu har jag själv inte behövt fundera på det eftersom jag inte är separerad eller har bonusbarn i familjen, men min första reaktion är att jag tycker att varannan-vecka-barnet ska ha samma summa som de andra, helt enkelt för att hon är en del av samma pussel eller hur man ska uttrycka det. Jag tänker att det vore skillnad om föräldrarna gemensamt diskuterat det och kommit fram till ett upplägg för gemensamma dottern, men annars så vet man ju faktiskt inte säkert vad hon får hos sin andra förälder antar jag? Då vet ni ju bara exakt vad hon får hos er och då skulle jag nog utgå från det. Av den anledningen skulle jag köpa till alla för samma summa oavsett hur ofta de är hos föräldern.
Sedan tänker jag på det svar som personen som kommenterade innan mig fick som gick ut på att varannan-v-barnet också har tre föräldrar de veckor hon är hos er. Kan inte låta bli att kommentera det, utifrån min synvinkel och egentligen mer allmänt än just er familj som jag ju inte känner:
Nu tror jag inte att det är antal föräldrar som räknas, mer hur mycket kärlek och uppmärksamhet man får, och antagligen tycker hon att det är rätt trevligt att få vara del av en storfamilj delar av tiden? Så jag menar inte att hon missgynnas på något sätt, MEN… de andra fyra barnen har båda sina föräldrar hos sig hela tiden. Och det är nog något som de flesta barn önskar sig, och hur mycket man som förälder än anstränger sig så är det nog svårt att helt ”ersätta” det. Obs att jag verkligen inte menar att man ska leva ihop enbart för barnens skull, men jag tror ändå att många barn går och när en liten dröm om att ha de två som står det närmast hos sig hela tiden. Och om man nu ska säga något om de barn som bor permanent hos er gentemot barnet som inte gör det så har de ju liksom alltid varandra och er, sina föräldrar hos sig. Det har inte varannan-vecka-barnet, även om ni andra kanske är världens bästa bonusföräldrar så tror jag att det är svårt att helt kompensera för barnets mamma.
Ni känner ju givetvis er familj bäst och vet om alla era barn ser er som föräldrar, extra-föräldrar eller vad det nu kan vara, men om en av er faktiskt bara har ett barn som hen är förälder/vårdnadshavare för så skulle jag nog tycka att hen borde se till att det barnet fick för samma summa som de andra när barnet är hos er. Hur ni sen gör är ju upp till er såklart, men så tänker jag när jag läser inlägget. Kanske också onödigt att skapa konflikt med den andra mamman som ev. skulle kunna känna att det gemensamma barnet särbehandlas negativt, oavsett om ni egentligen inte menar illa. Men om det var jag som separerade och mitt barns pappa träffar en ny kvinna som också har barn så skulle jag nog (rätt eller fel?) förvänta mig att han ser till att vårt barn ändå är minst lika högt prioriterat när det kommer till t.ex. presenter. Det skulle ärligt talat kännas konstigt om sonen bara fick hälften av det andra barnets julklappar t.ex. Kanske extra mkt så om jag var ensamstående med en begränsad ekonomi medan han levde med någon och de tillsammans hade en bra ekonomi.
Nu vet jag inte vad ni menar med att ingen tänker på de barnen som bor hos er jämt, men det är ju liksom er uppgift att tänka på dem, ni är ju där hela tiden. Det andra barnet har ju en förälder på annat håll och då kan jag förstå att man kanske tänker på att hon inte ska missgynnas på grund av det. Nu menar jag inte att ni gör det, men jag kan tänka mig att man lättare funderar på en sån sak när det gäller ett barn som delar sitt boende mellan två hem än barn som bor med båda sina föräldrar.
Ang. rum så håller jag med er om att man får se till helheten, vilka som funkar bäst som rumskompisar. Min sambo och hans brorsa delade rum upp i tonåren eftersom de bodde trångt och han har aldrig sagt något negativt om det. Vår son är fyra och han ska för första gången få ett eget rum (just nu delar han med oss då vi bor i en tvåa) men det är nog mer viktigt för oss föräldrar att han får det rummet än det är för honom. Det finns mycket som man önskar att inget barn ska få uppleva, som svält, misshandel, etc, men att dela rum står liksom inte med på den listan…
Oj, nu blev det långt! Hoppas att ni inte tar detta som någon kritik eller så, jag tyckte bara att det var intressant att fundera runt era frågor. Tror säkert att ni gör det som är bäst för alla era barn.
Intressant fråga. Nu har jag själv inte behövt fundera på det eftersom jag inte är separerad eller har bonusbarn i familjen, men min första reaktion är att jag tycker att varannan-vecka-barnet ska ha samma summa som de andra, helt enkelt för att hon är en del av samma pussel eller hur man ska uttrycka det. Jag tänker att det vore skillnad om föräldrarna gemensamt diskuterat det och kommit fram till ett upplägg för gemensamma dottern, men annars så vet man ju faktiskt inte säkert vad hon får hos sin andra förälder antar jag? Då vet ni ju bara exakt vad hon får hos er och då skulle jag nog utgå från det. Av den anledningen skulle jag köpa till alla för samma summa oavsett hur ofta de är hos föräldern.
Sedan tänker jag på det svar som personen som kommenterade innan mig fick som gick ut på att varannan-v-barnet också har tre föräldrar de veckor hon är hos er. Kan inte låta bli att kommentera det, utifrån min synvinkel och egentligen mer allmänt än just er familj som jag ju inte känner:
Nu tror jag inte att det är antal föräldrar som räknas, mer hur mycket kärlek och uppmärksamhet man får, och antagligen tycker hon att det är rätt trevligt att få vara del av en storfamilj delar av tiden? Så jag menar inte att hon missgynnas på något sätt, MEN… de andra fyra barnen har båda sina föräldrar hos sig hela tiden. Och det är nog något som de flesta barn önskar sig, och hur mycket man som förälder än anstränger sig så är det nog svårt att helt ”ersätta” det. Obs att jag verkligen inte menar att man ska leva ihop enbart för barnens skull, men jag tror ändå att många barn går och när en liten dröm om att ha de två som står det närmast hos sig hela tiden. Och om man nu ska säga något om de barn som bor permanent hos er gentemot barnet som inte gör det så har de ju liksom alltid varandra och er, sina föräldrar hos sig. Det har inte varannan-vecka-barnet, även om ni andra kanske är världens bästa bonusföräldrar så tror jag att det är svårt att helt kompensera för barnets mamma.
Ni känner ju givetvis er familj bäst och vet om alla era barn ser er som föräldrar, extra-föräldrar eller vad det nu kan vara, men om en av er faktiskt bara har ett barn som hen är förälder/vårdnadshavare för så skulle jag nog tycka att hen borde se till att det barnet fick för samma summa som de andra när barnet är hos er. Hur ni sen gör är ju upp till er såklart, men så tänker jag när jag läser inlägget. Kanske också onödigt att skapa konflikt med den andra mamman som ev. skulle kunna känna att det gemensamma barnet särbehandlas negativt, oavsett om ni egentligen inte menar illa. Men om det var jag som separerade och mitt barns pappa träffar en ny kvinna som också har barn så skulle jag nog (rätt eller fel?) förvänta mig att han ser till att vårt barn ändå är minst lika högt prioriterat när det kommer till t.ex. presenter. Det skulle ärligt talat kännas konstigt om sonen bara fick hälften av det andra barnets julklappar t.ex. Kanske extra mkt så om jag var ensamstående med en begränsad ekonomi medan han levde med någon och de tillsammans hade en bra ekonomi.
Nu vet jag inte vad ni menar med att ingen tänker på de barnen som bor hos er jämt, men det är ju liksom er uppgift att tänka på dem, ni är ju där hela tiden. Det andra barnet har ju en förälder på annat håll och då kan jag förstå att man kanske tänker på att hon inte ska missgynnas på grund av det. Nu menar jag inte att ni gör det, men jag kan tänka mig att man lättare funderar på en sån sak när det gäller ett barn som delar sitt boende mellan två hem än barn som bor med båda sina föräldrar.
Ang. rum så håller jag med er om att man får se till helheten, vilka som funkar bäst som rumskompisar. Min sambo och hans brorsa delade rum upp i tonåren eftersom de bodde trångt och han har aldrig sagt något negativt om det. Vår son är fyra och han ska för första gången få ett eget rum (just nu delar han med oss då vi bor i en tvåa) men det är nog mer viktigt för oss föräldrar att han får det rummet än det är för honom. Det finns mycket som man önskar att inget barn ska få uppleva, som svält, misshandel, etc, men att dela rum står liksom inte med på den listan…
Oj, nu blev det långt! Hoppas att ni inte tar detta som någon kritik eller så, jag tyckte bara att det var intressant att fundera runt era frågor. Tror säkert att ni gör det som är bäst för alla era barn.
Roligt att höra någon annans tankar kring våra funderingar. =) Vi tackar för det och svarar bara så kort här.. kommer göra ett inlägg med vidare funderingar istället.
Hej. Ge barna veckopeng kan väl vara en lösning?
När blir den årliga fiakeresan pappa2 åker på varje år som ni skrev om Förut? Vart åker ni?
Hur går det med bodelningen? Är allting färdigt?
Hej. Ge barna veckopeng kan väl vara en lösning?
När blir den årliga fiakeresan pappa2 åker på varje år som ni skrev om Förut? Vart åker ni?
Hur går det med bodelningen? Är allting färdigt?
Ja veckopeng tycks vara en bra lösning när tiden är inne.
Som det ser ut nu blir det ingen fiskeresa i år.
Bodelningen är klar, nu är det bara bilen som vi inväntar svar om.
Förstår att det uppstår mycket tankar som man inte behöver ha när man lever tillsammans med sina gemensamma barn..
Min spontana känsla är att absolut ska varannanvecka barnet ha lika mycket julklappar som dom andra barnen… Vad hon får av sin mamma tycker inte jag ska spela nån roll.
Dela rum har inget barn dött av! Självklart delar dem som det passar bäst oavsett om man är heltidsbarn eller halvtidsbarn, helsyskon eller halvsyskon. Så tycker jag
När man kommer till stora prylar ex mobiler så tycker jag att ger man barnet en grej så tillhör det barnet oavsett var det barnet befinner sig,och oavsett om man kommer överens med den andre föräldern eller inte…Köpa mobiler eller dyl till 3 eller 4 barn gör ingen större skillnad på det stora hela, men att behandlas lika gör det.
Veckopeng låter väl som en enkel idé. Väljer hon att spara den och använda den under mammaveckan är det ju upp till henne. Jag tror att var och en måste sätta sina egna ramar, bestämma sig för att så här gör VI oavsett hur nån annan gör, och alltid med barnen i fokus.
Intressant att följa en familj som inte riktigt har det som alla andra! Bra jobbat 🙂 Anna
Förstår att det uppstår mycket tankar som man inte behöver ha när man lever tillsammans med sina gemensamma barn..
Min spontana känsla är att absolut ska varannanvecka barnet ha lika mycket julklappar som dom andra barnen… Vad hon får av sin mamma tycker inte jag ska spela nån roll.
Dela rum har inget barn dött av! Självklart delar dem som det passar bäst oavsett om man är heltidsbarn eller halvtidsbarn, helsyskon eller halvsyskon. Så tycker jag
När man kommer till stora prylar ex mobiler så tycker jag att ger man barnet en grej så tillhör det barnet oavsett var det barnet befinner sig,och oavsett om man kommer överens med den andre föräldern eller inte…Köpa mobiler eller dyl till 3 eller 4 barn gör ingen större skillnad på det stora hela, men att behandlas lika gör det.
Veckopeng låter väl som en enkel idé. Väljer hon att spara den och använda den under mammaveckan är det ju upp till henne. Jag tror att var och en måste sätta sina egna ramar, bestämma sig för att så här gör VI oavsett hur nån annan gör, och alltid med barnen i fokus.
Intressant att följa en familj som inte riktigt har det som alla andra! Bra jobbat 🙂 Anna
Ja, det är mycket tankar och funderingar som uppstår när det är ett av fem barn som bor varannan vecka och har en förälder till. Därför är det roligt att få höra hur andra tänker om detta så vi kan få hjälp att reda ut tankarna så det blir så bra som möjligt.
Jag tror vi bestämt oss för att veckopeng är den bästa lösningen. På så sätt blir det lika för alla barnen de veckor alla är här. De veckor varannan vecka barnet inte är här är det ju upp till hennes biomamma att lösa det.
Vad det gäller större prylar så är det självklart att de tillhör barnen i fråga, som t.ex. mobiltelefon. Vi vill att alla ska få likvärdiga större saker.. Där blir det lite kluvet tycker vi dock just med detta att vi tycker att varannan vecka barnets mamma också har skyldighet att se till att hon har det hon behöver. Således tycker vi då att hon ska betala hälften av kostnaden för de saker som fraktas mellan och tillhör barnet. Då är ju frågan om hon är beredd att betala.. och hur mycket.. vilka prioriteringar hon har.. Det kan ju inte bara vara upp till oss att se till att hon får det hon behöver.
Vad hon har här och vilken standard det är bestämmer ju vi, och den standarden gäller då givetvis alla barnen, oavsett om man bor här varje eller varannan vecka, tillexempel fick alla barnen ipads i julklapp och givetvis så även varannaveckas barnet, vi ville att barnen skulle ha dem och hade ingen tanke på att hon inte skulle få någon.
Samma med kläder och liknande, vi har mycket märkeskläder till barnen och givetvis köper vi inte H&M till varannanveckasbarnet, hon får ju inte sämre bara för det utan har samma standard i garderoben som övriga. Sen vad mamman väljer att köpa det kan inte vi styra, vi har vår standard.
Roligt att du gillar vår blogg, vissa frågor som är så självklara i en ”vanlig” familj är inte så självklara i våra då samhället inte är gjort för att leva fler än 2 vuxna.
Hej på er!
Jag har mina två barn varannan vecka (jag har en son på 12 år och en dotter på 6 år), och de delar rum när de är hos mig. Jag har inte råd att bo större än jag gör och då får vi lösa det bäst vi kan så som vi har det idag. De har en våningssäng och det fungerar alldeles utmärkt än så länge.
Det många inte tänker på att vi i västvärlden är så otroligt bortskämda med boyta, om man jämför med hur familjer i andra länder har det. I vissa länder kan man bo flera generationer på samma yta där vi i Sverige bara bor en familj. Och de överlever ju faktiskt de också! 😉 Jag har sett det med egna ögon, bla i Nepal, där jag har ingift släkt. 🙂
Hej Salla.
Det är så sant som du skriver. Många bor mycket trängre än vi gör och delar rum hela familjer/släkter…
Så vad är det som gör att svenska barn inte skulle kunna dela med någon annan?
Det finns ju faktiskt fördelar med att dela med någon också. Barnen känner trygghet i att ha varandra nära. De lär sej att dela med sej och kompromissa om saker.
Jag och min bror delade rum när vi var små. Jag var kanske 10-12 år när jag fick eget rum. Å inte dog jag av det. 😉
Ha det bra Salla.
Kram
Hej på er!
Jag har mina två barn varannan vecka (jag har en son på 12 år och en dotter på 6 år), och de delar rum när de är hos mig. Jag har inte råd att bo större än jag gör och då får vi lösa det bäst vi kan så som vi har det idag. De har en våningssäng och det fungerar alldeles utmärkt än så länge.
Det många inte tänker på att vi i västvärlden är så otroligt bortskämda med boyta, om man jämför med hur familjer i andra länder har det. I vissa länder kan man bo flera generationer på samma yta där vi i Sverige bara bor en familj. Och de överlever ju faktiskt de också! 😉 Jag har sett det med egna ögon, bla i Nepal, där jag har ingift släkt. 🙂
Hej Salla.
Det är så sant som du skriver. Många bor mycket trängre än vi gör och delar rum hela familjer/släkter…
Så vad är det som gör att svenska barn inte skulle kunna dela med någon annan?
Det finns ju faktiskt fördelar med att dela med någon också. Barnen känner trygghet i att ha varandra nära. De lär sej att dela med sej och kompromissa om saker.
Jag och min bror delade rum när vi var små. Jag var kanske 10-12 år när jag fick eget rum. Å inte dog jag av det. 😉
Ha det bra Salla.
Kram
Jag förstår dina tankar men tycker att ni borde föra den diskussionen med flickans mamma och inte i en blogg. Det känns ganska snett och orättvist om hon skulle få mindre än de andra. Får hon totalt lika mycket så kanske det löser sig av sig självt om ni pratar med varandra om det, med flickan och mamman dvs. Det låter dock lite som att ni inte kan prata så bra, och i så fall bör hon få lika mycket anser jag för annars känner hon sig nog sidosatt. Jag tror att hon lätt kan känna sig åsidosatt bara av att ni känner behov av att prata om det på detta sätt. Ett eget rum låter ju rätt tryggt och bra att ha, särskilt för henne som pendlar. Inte hennes eget val som någon tidigare skrev.
Hej Elisabeth.
Jo, det är ju som sagt bara funderingar och frågor vi ställt.. för att höra hur andra tänker och gör i såna här situationer.
En sak som är gemensamt för alla kommentarer kring detta är att alla alltid ser det ur I’s perspektiv. Att hon ska få det hon har rätt till och inte bli särbehandlad. Hon ska ha eget rum, få minst lika mycket som alla andra, få det hon är van vid och så vidare.
Ingen ser det ur de andra barnens perspektiv. Att de också är vana vid att ha egna rum och helt plötsligt måste någon dela med en annan. Att om I får lika mycket som de andra här och lika mycket till hos sin mamma så får hon dubbelt så mycket. T.ex. om alla får varsin surfplatta men ingen får mobiltelefon för vi inte har tänkt att köpa för så mycket.. å så får I en telefon av sin mamma.. då har ju de andra fått mindre.. Å det kan ju gälla många saker, inte bara mobiltelefon och surfplatta.
Å idag så diskuterar vi saker bättre med I’s mamma. Vi har varit på samarbetssamtal och förädla och barnhälsan för att få hjälp att lösa saker till det bästa.
Jag förstår dina tankar men tycker att ni borde föra den diskussionen med flickans mamma och inte i en blogg. Det känns ganska snett och orättvist om hon skulle få mindre än de andra. Får hon totalt lika mycket så kanske det löser sig av sig självt om ni pratar med varandra om det, med flickan och mamman dvs. Det låter dock lite som att ni inte kan prata så bra, och i så fall bör hon få lika mycket anser jag för annars känner hon sig nog sidosatt. Jag tror att hon lätt kan känna sig åsidosatt bara av att ni känner behov av att prata om det på detta sätt. Ett eget rum låter ju rätt tryggt och bra att ha, särskilt för henne som pendlar. Inte hennes eget val som någon tidigare skrev.
Hej Elisabeth.
Jo, det är ju som sagt bara funderingar och frågor vi ställt.. för att höra hur andra tänker och gör i såna här situationer.
En sak som är gemensamt för alla kommentarer kring detta är att alla alltid ser det ur I’s perspektiv. Att hon ska få det hon har rätt till och inte bli särbehandlad. Hon ska ha eget rum, få minst lika mycket som alla andra, få det hon är van vid och så vidare.
Ingen ser det ur de andra barnens perspektiv. Att de också är vana vid att ha egna rum och helt plötsligt måste någon dela med en annan. Att om I får lika mycket som de andra här och lika mycket till hos sin mamma så får hon dubbelt så mycket. T.ex. om alla får varsin surfplatta men ingen får mobiltelefon för vi inte har tänkt att köpa för så mycket.. å så får I en telefon av sin mamma.. då har ju de andra fått mindre.. Å det kan ju gälla många saker, inte bara mobiltelefon och surfplatta.
Å idag så diskuterar vi saker bättre med I’s mamma. Vi har varit på samarbetssamtal och förädla och barnhälsan för att få hjälp att lösa saker till det bästa.