Polyfamljen består av Erik, Linda och Hampus. Tillsammans har vi 9 barn mellan 0 och 18 år. En rejäl spridning i ålder som gör att det inte alltid är så lätt att anpassa aktiviteter som passar alla, men vi försöker så gott det går. Vi driver tillsammans en fristående förskola, en webshop med barnkläder och inredning, cateringverksamhet och Strömsunds cigarraffär. Vi har alltid något renoveringsprojekt som väntar på att slutföras och tar gärna en sväng med husvagnen eller en charterresa när tid finns. Här får ni följa med i vår vardag, vi har alltid något på gång! =)

Dela rum och få det man behöver…

IMG_7490

Nu har vi äntligen kommit så långt i renoveringen att tjejerna har fått flytta in i sitt nya rum, allt är inte helt klart, det ska upp några hyllor ovanför sängen och deras walk in closet är inte klar men det ska väl inte dröja allt för länge till det är klart heller.

IMG_7500

Tjejerna har sedan dag ett delat rum, I fick egen säng i det som från början var Ms rum då vi bodde i det förra huset, viken vi sedan bytte mot en våningsäng för att få bättre golvyta. Det skiljer bara ett år på dem så det har varit den bästa lösningen för vår familj. Dom lekar med samma sorts leksaker och lägger sig och kliver upp samtidigt. Sen kan det givetvis bli lite spring å så på kvällen men det hindrar dem ju inte från det bara för att dom skulle ha egna rum…

Tydligen är det här med att ha eget rum en stor fråga som engagerar många. Vi har fått höra att I borde få ett eget rum från första dagen, att våningsäng inte är bra, att Hampus och I borde ha ett rum där bara dom kan vara, ja alla möjliga varianter av lösningar. Vi ser det såhär, hade alla varit helsyskon hade ingen ifrågasatt, vad är det som gör att I ska särbehandlas? Får hon ett eget rum kommer det stå tomt varannan vecka menades 2 andra av barnen får dela istället, ingen skillnad alltså men borde vara den ”rätta” lösningen enligt endel. I och M är dem som delar rum bäst, vilket gör att dom får göra det, tvillingkillarna drar inte alls jämt på samma sätt så det kommer inte att fungera i längden.

Att det skulle vara ”synd” om I för att hon inte får eget rum har vi hört, men att det skulle vara ”synd” om M för att hon var tvungen att avvara halva sitt rum till I när hon började vara hos oss är det ingen som reagerar på, det är inte samma sak?

Ofta känns det som att folk i allmänhet tror att det är synd om I på något vis, att hon inte skulle få det hon behöver, har till och med fått frågan om hon har en egen säng…då blev vi nog allihopa helt ställda, självklart har hon en egen säng! Var får folk sina funderingar ifrån?

Hon får allt som hon behöver, precis som dom andra barnen, ibland behöver hon saker när inte dom andra får något och ibland behöver någon av killarna saker när dom andra inte får något, det fungerar precis om i vilken familj som helst, det är då det är skönt med gemensam ekonomi. När något av barnen behöver något köper den som har möjlighet till det. Oavsett om det är till sitt biologiska barn eller till sitt/sina bonusbarn. Det blir aldrig någon skillnad på barnen från vår sida vad gäller deras ”standard”, alla har samma ekonomiska förutsättningar.

Givetvis handlar inte allt om pengar utan att vi som föräldrar finns där för dem men eftersom det är ett ämne som tas upp med jämna mellanrum ville vi skriva om just detta i dag.

IMG_7506

14 reaktioner på ”Dela rum och få det man behöver…

  1. Hej! Hur går det med bodelningen av hampus förra förhållande? Jag ha hört att ni inte ha delat upp det än? Är det inte lite sent att dela upp nu?

  2. Hej! Hur går det med bodelningen av hampus förra förhållande? Jag ha hört att ni inte ha delat upp det än? Är det inte lite sent att dela upp nu?

    1. Det går framåt..kanske kan det läggas åt sidan snart..
      Vet inte vem du hört det av och vad denne sagt men ja det är sent att dela upp det nu så är det, men när frågan drivits sedan dag ett men en av parterna vägrar släppa ifrån sig något så är det inte så enkelt. Då tar det tid när man måste ta till hjälp för att få det man har rätt till.

  3. Det handlar inte om att någon var mer värd än någon annan, utan om behov. Läste ett annat inlägg om detta, om fördelningen av rum och veckorpeng m.m. och fick känslan av att veckopendlande barnet fjärmades i resonemanget. Jag fick också känslan av att hon hade stort behov av extra trygghet hos er. Läst nyss ett nyligt inlägg av hennes pappa som bekräftar detta för flickan mår dåligt och vill inte vara där utan hos sin mamma. För mig hänger detta ihop. Jag fick redan denna känsla enbart av att läsa och tanken slog mig att flickan behövde mer, att hon talades om som någon inte lika nära som barnen som bor där hela tiden. Det var min känsla och av någon anledning mår honn nu också dpligt den lilla finat tjejen… <3 Kanske något ni borde ta till er då.

  4. Det handlar inte om att någon var mer värd än någon annan, utan om behov. Läste ett annat inlägg om detta, om fördelningen av rum och veckorpeng m.m. och fick känslan av att veckopendlande barnet fjärmades i resonemanget. Jag fick också känslan av att hon hade stort behov av extra trygghet hos er. Läst nyss ett nyligt inlägg av hennes pappa som bekräftar detta för flickan mår dåligt och vill inte vara där utan hos sin mamma. För mig hänger detta ihop. Jag fick redan denna känsla enbart av att läsa och tanken slog mig att flickan behövde mer, att hon talades om som någon inte lika nära som barnen som bor där hela tiden. Det var min känsla och av någon anledning mår honn nu också dpligt den lilla finat tjejen… <3 Kanske något ni borde ta till er då.

    1. Dottern som bor varannan vecka har inte på något sett särbehandlats negativt. Hon har fått precis lika mycket som de övriga barnen i familjen.
      Det är bara den äldste sonen som har månadspeng, vilket han fick från det han var 12 år. Vi har bestämt att det ska gälla alla barnen, att de får månadspeng vid den åldern.
      Alltså har inget av barnen särbehandlats där.
      Hon har fått lika mycket julklappar, presenter, kläder, saker, utrustning m.m. under hela tiden..
      Det ända vi gjort är att fundera kring hur man ska göra, hur andra gör för att få det så rättvist som möjligt.
      Inget som dottern vet något om och alltså inte kan ha tagit skada av.

      Men omställningen har nog varit för stor för henne.
      Hon pallade helt enkelt inte att bo varannan vecka nu.. och vi har tagit ett steg tillbaka och börjat om.
      Hon bor numera med sin mamma och kommer hit några dagar varje vecka. Vi märker en stor skillnad på henne då hon verkar må mycket bättre. Personalen på förskolan bekräftar att så är fallet.

      Nu tar vi ett steg i taget och läser av hur hon mår innan vi tar något steg framåt.
      Förhoppningen är att hon ska känna sej så pass trygg att hon kan bo även här i framtiden. Men det måste få ske på hennes villkor.

  5. Det går framåt..kanske kan det läggas åt sidan snart..
    Vet inte vem du hört det av och vad denne sagt men ja det är sent att dela upp det nu så är det, men när frågan drivits sedan dag ett men en av parterna vägrar släppa ifrån sig något så är det inte så enkelt. Då tar det tid när man måste ta till hjälp för att få det man har rätt till.

  6. Dottern som bor varannan vecka har inte på något sett särbehandlats negativt. Hon har fått precis lika mycket som de övriga barnen i familjen.
    Det är bara den äldste sonen som har månadspeng, vilket han fick från det han var 12 år. Vi har bestämt att det ska gälla alla barnen, att de får månadspeng vid den åldern.
    Alltså har inget av barnen särbehandlats där.
    Hon har fått lika mycket julklappar, presenter, kläder, saker, utrustning m.m. under hela tiden..
    Det ända vi gjort är att fundera kring hur man ska göra, hur andra gör för att få det så rättvist som möjligt.
    Inget som dottern vet något om och alltså inte kan ha tagit skada av.

    Men omställningen har nog varit för stor för henne.
    Hon pallade helt enkelt inte att bo varannan vecka nu.. och vi har tagit ett steg tillbaka och börjat om.
    Hon bor numera med sin mamma och kommer hit några dagar varje vecka. Vi märker en stor skillnad på henne då hon verkar må mycket bättre. Personalen på förskolan bekräftar att så är fallet.

    Nu tar vi ett steg i taget och läser av hur hon mår innan vi tar något steg framåt.
    Förhoppningen är att hon ska känna sej så pass trygg att hon kan bo även här i framtiden. Men det måste få ske på hennes villkor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *