Månadsarkiv: november 2013

Regelbok för vår familj!?

Uppenbarligen stör sig många på hur och vad vi gör, granskande blickar från alla håll, som en osynlig fotboja som hela tiden håller kollen på varje steg vi tar.
Vi får inte ha synpunkter, tycka saker eller ifrågasätta något utan bara acceptera allt och se glada ut, oavsett vad det gäller.
Ni har dock varit väldigt snälla och gett oss en massa regler på hur vi ska förhålla oss i olika situationer, skriver ner de regler vi fått så kan ni ju bara fylla på, så vi inte gör något mer fel menar vi….
* Inte sitta nära varandra när vi umgås med släkt och vänner.
* Absolut inte röra vid varandra eller visa att vi hör ihop på något vis.
* Bara lyssna och se glada ut när någon kritiserar eller vräker ur sig något illa om oss.
* Oavsett om vi jobbar eller är på semester ska vi avstyra allt och komma när någon fyller år, oavsett om vi är           bjudna eller inte.
* Inte visa känslor inför barnen, sånt tar dom tydligen skada av.
* Inte bjuda på något starkare än saft när vi bjuder på middag, då räknas det tydligen som fyllefest.
* Jobb är ingen anledning att inte kunna delta.
* Eftersom vi är 3 vuxna har vi alltid mer tid än alla andra när det gäller att hälsa på.
* Komma ihåg att det alltid ligger på vårt ansvar att se till att relationer mellan olika personer vårdas.
* Vi måste kunngöra allt vi gör personligen till släktingar och nära vänner.
* Vi får inte synas offentligt i medier, så som tidning radio och tv.
* Om vi ska hälsa på någon ska helst bara den som är närmast släkt med personen komma.
* Vi ska aldrig be om hjälp, då är vi bara krävande
* Göra saker var för sig
* Vi ska hälsa på folk ofta, men aldrig kräva att någon hälsar på oss.
* Vi ska särbehandla barnen och inte se dem som ”allas” utan var och en tar hand om sitt/sina barn.
* När vi är bortresta måste vi komma ihåg att personligen meddela vad vi gör steg för steg.
* Vi får heller inte göra nya saker som vi inte gjort innan, då har ens personlighet tydligen förändrats.
Det var några av de regler vi fått från våra snälla läsare, fyll gärna på mer så vi inte råkar göra något olämpligt framöver…
Kommentarer som att detta är löjligt undanbedes, det är era kommentarer som gjort listan…

Vardagen flyter på

Trots alla tråkigta kommentarer och inlägg så fortsätter vardagen även hos oss.
Vi kämpar på med butiken. Det är roligt att driva något eget och se det utvecklas. Eftersom vi fortfarande är väldigt nystartade så har vi väl inte riktigt fått kläm på allt. Vi frågar oss fram, har ringt skatteverket, pratat med andra företagare om hur man gör med papper och annat.. Kontaktat bokföringsbyrån för möte i början av december.. Hoppas dom är nöjda med vår hantering av papper. =)
En av oss har varit på lunchmöte för att presentera företaget bland högdjuren. Vi var även med i ett reportage i tidningen samma dag. Alltid bra att marknadsföra sej på alla sätt man kan.. speciellt om det är gratis. Tyvärr kostar annonsplaster en hel del har vi sett.
Ser fram emot nästa helg då det är julmarknad och vi ska visa upp företaget då.. och att julhandeln drar igång på riktigt.
Vi kämpar också på med köket. Första deadline vi satt var att vi skulle kunna sätta upp adventsljusstaker i köket till första advent. Vi har nu fått justera deadline en aning och hopps bli klar andra advent.. alternativt tredje advent.. eller åtminstone dagen före julafton.. 😉 Annars får vi ta fram gasbrännaren och griljera skinkan i hallen där vi har vårt kök för tillfället..
Mycket jobb när man ska riva ett kök till grunden för att sedan bygga upp allt igen.. Men man får också lära sej mycket efter vägen.
Tänk att Pappa2 fick sina första snickarbyxor för fyra månader sedan och har sedan gått en intensivkurs i snickeri med Pappa1 och Mamman.. 😉 Det började med att bygga stöd till vinbärsbuskarna.. en enkel lektion om man ser till allt vi gjort sedan dess.
Nu har vi hunnit bygga om ett garage till butik. Reglat upp väggar, tilläggsisolera, panela, måla, tapetsera, växlat av en bärande vägg.. använt diverse nya atteraljer såsom kap, hammare, skruvdragare, kofot, sticksåg med mera..
Svett, blod och tårar har runnit.. svordommar har svurits och vi har skrattat och varit glada när vi tagit oss genom svårigheter..
Känns nu som inget är omöjligt vad det gäller att snickra! Det som för några månader sen var heeeelt omöjligt har nu blivit vardag. =)
Vi jobbar och sliter med våra ordinare jobb samtidigt.. å nu när alla tre jobbar heltid har vi varit tvungna att tänka om lite.. Det är ingen som är hemma och sköter grundservicen av hushållet under dagarna. Noggrannare planering med tvätt, städning, matlagning, aktiviteter för barnen med mera har blivit ett krav.
Nu till helgen jobbar vi och är upptagna stor del av dygnet, men ska även prova hinna med att dra vattenledingarna till golvvärmen i köket. På måndag kommer någon hit och kopplar in det åt oss så vi sedan kan skriva dit gips. Sen kommer kakelläggaren i slutet av nästa vecka och påbörjar sitt arbete. Det är lite jobb med att renovera ett kök som är cirka 50 kvadratmeter stort.
Som sagt.. vardagen flyter på och vi med den.
Kramar från Polyfamiljen.

Regler för oss och andra..?

Eftersom förra inlägget fick fart på kommenterandet så är det bäst vi skriver ett till.
Vi skrev om att vi var besvikna över att inte det löst sej med förhållandena till alla våra nära och kära.. Att fortfarande efter 11 månader verkar inte detta ha lagt sej och sjunkit in hos alla så att vi kan umgås.
Detta retade uppenbarligen många. Vi nämde inte på några speciella personer, men vissa verkar ha tagit åt sej ganska mycket. Vi har hittills fått 12 kommentarer, varav alla var negativa och förklarade att vi gör fel. Att allt beror på vårt beteende.
Vi kan inte hålla med om detta och vill förklara varför. Nu är det våran tur att vräka ur oss vad vi tycker.
Ett grundläggande krav för att man ska kunna umgås är att man respekterar varandra. Man behöver inte älska allt andra gör gör, det gör inte vi heller. Hur andra lever och har det angår oss inte och är inget vi behöver lägga oss i. Vi kan ha åsikter om mycket, men hålla det för oss själva. Vem är vi att döma hur andra ska leva?
Konstigt nog verkar alla andra ha rätt att döma oss, förklara för oss hur vi borde göra och inte göra.
T.ex. har vi fått höra att vid en släktmiddag bör vi sära på oss och sitta på olika håll för att folk ska tordas prata med oss. Och då undrar vi om något par med man och kvinna fått höra det nån gång? Om de sitter bredvid eller mittemot varandra vid en middag.. Ses det då som ett hot? Att de bara är upptagna av varandra och inte släpper in någon annan? Knappast.. Men det är tydligen så andra ser på oss.
Det är väldigt tråkigt att allt vi gör ska analyseras och granskas i minsta detalj. Det är inte många par som har samma granskande ögon på sej hela tiden. Men detta är väl bara för att vi lever tre personer i ett förhållande.
Det är svårt att göra rätt när dessa granskande ögon har lite olika åsikter. En släkting tyckte att vi visade för lite känslor och tvivlade på att vi verkligen var kära och älskade varandra.. Å sen när vi visar känslor öppet får vi skit för det… För då är vi bara ute efter att visa upp oss och är bara upptagna av varandra..
En sak vi fått höra många gånger är att vi inte tagit oss tid att fira släktingar och prioriterat bort dom. Så det känns som det är på sin plats att vi förklarar igen varför vi inte kunnat delta.
När min bror och svägerska fyllde år hörde vi ingenting om något firande.. vilket jag fått höra varje år. Så vi visste inte vilken dag de var tänkt att fira. Vi verkade helt enkelt inte vara bjudna. På midsommarafton var vi bjudna på firande men kunde tyvärr inte delta på grund av att två av oss jobbade. När min mor skulle fira sin 50 årsdag var vi bortresta. Hade hon firat helgen innan hade vi kunnat vara med. Vi visste inte vilken helg hon planerade att ha fest förrän det var för sent. Förklaringen till valet av helg var att min bror kunde den helgen.
När min far fyllde år var vi på semester. När syrran fyllde år var vi inte så sugna på att åka dit eftersom vi var osams. Likaså när min systerson fyllde år.
Det är synd att vi inte kunnat delta vid dessa tillfällen, men det beror inte på aktiva val, utan omständigheterna runt ikring.
Vi har även fått kommentarer om att vi sätter regler för hur andra ska bete sej. Men vi sätter inga annorlunda regler än vad andra personer gör. De enda regler vi har är att vi vill bli behandlade med respekt. Inte ta vilken skit som helst och sedan inte få någon förklaring till det. Vi är helt vanliga människor som har känslor, precis som alla andra. Vi känner snarare att andra vill sätta regler för hur vi ska bete oss. En säger visa känslor medan någon annan säger att vi inte ska göra det öppet. Någon tycker vi borde sära på oss, medan någon annan tycker vi borde göra saker tillsammans… En säger att vi ska komma på alla släktingars födelsedagar, medan någon annan inte bjuder oss. Väldigt svårt att följa alla regler.. å ärligt talat så skiter vi i de reglerna.. Precis som alla andra inte vill leva efter konstiga regler satta av folk runt ikring.
Någon tycker vi ska ta oss i kragen och sluta fred med världen.. men jaha.. jo, vi har inte provat bli osams med någon.. men får vi gång på gång höra en massa skit så blir man förbannad och har ingen lust att prova lösa saker och ting.
Ingen behöver komma på kvartsamtal hos oss för att förklara sej.. men någon slags förklaring vore kanske på sin plats om man tycker något är helt åt helvete..?
Å så är det synd att behöva ta diskussionen via blogen istället för att folk tar den direkt med oss… det är det bara ett par som gjort.. och det är mammans mamma och hennes sambo.
En positiv sak som föll ut av förra inlägget var att mammans mamma och hennes sambo kom hem till oss och pratade om saken. De sa att de hade överreagerat i början och bad om ursäkt för det. De verkar nu ha kommit så långt att de kan se oss för de personer vi är och inte lägga någon större vikt i vilket förhållande vi lever. Vi ser nu fram emot att kunna umgås med dem igen.

Drygt 11 månader senare

Nu, drygt 11 månader senare har fortfarande inte allt fallit på plats.
Första januari bildade vi denna polyfamilj mot alla normer och allt bättre vetande. Vi själva tyckte direkt att vi hittat rätt.. att vi hittat varandra och att det inte är så stor grej att leva tre tillammans. Älskar man varandra och vill leva tillsammans borde det vara lika naturligt som för vem som helst som lever med någon annan. Bara det att normen är att man bara kan älska en person..
Vi förstår att detta inte varit lika självklart för andra som det varit för oss och det har behövts tid att förstå hur vi tänker och känner..
Men nu har det gått drygt 11 månader och i hade väl nu kanske väntat oss att folk skulle ha smält detta.
Men från flera håll är det fortfarande inte helt okej.
En sak som inte är klart är avslutet med Pappa2’s före detta liv.. Att det ska vara så krångligt att göra klart bodelning, komma överens om saker kring barnet med mera.. Man kan tycka att det inte borde vara så svårt att komma överens om lösningar med en person man levt tillsammans med i många år.. Det är lätt för utomstående att säga.. ”Säg si, gör så.. lämna bara allt.. o.s.v.”
Men det är inte lika lätt när man väl är i situationen. När allt man satsat i ens liv de senaste decenniet ska raseras och delas och funderas kring… både hus, barn och ekonomi måste styras upp.. inte helt lätt.. Å inte lätt att förstå för de som inte genomgått något liknande..
En annan sak är våra släktingar.. från allas håll är det nära släktingar som inte accepterat detta. Det är jättetråkigt.. Vi kan inte på något vis förstå vad detta beror på? Varför ska vissa av våra allra närmaste göra så stor sak av detta? Varför kan de inte se oss som de personer vi är och var även innan vi blev tre? Hur kan någon person välja att ta avstånd från sin dotter/son/bror på grund av en sån här sak?
Det är ju inte direkt så att vi gjort nåt olagigt eller skadat någon.. men det verkar ändå som att vi gjort nåt oförlåtligt mot våra nära och kära..
Kommer de någonsin att acceptera oss? Hur länge kommer det ta isåfall? Och ska vi acceptra deras beteende i alla lägen..?
Vi vill givetvis att alla ska kunna komma överens och umgås som normalt folk. Vi har provat bjuda till många gånger men utan resultat.. Vad folk säger och hur folk gör är lite olika saker.
En tredje sak är att skolan verkar ha satt sej mot detta nu också. I början verkade det som att de accepterade vårt val och att det inte var några problem att alla tre skulle kunna engagera sej i barnen och vad de gör på skolan. Som det verkar nu har de bestämt sej föra att detta är fel och trots att båda vårdnadshavarna är överens om att alla tre ska få ta del av skolgången så vägrar skolan släppa in en person som inte är vårdnadshavare på utvecklingssamtal, föräldramöten och liknande. Vem är dom att bestämma sånt? Är det inte upp till vårdnadshavarna att bestämma över sånt?

Invigning av butiken

Så nu har polyfamiljen varit dåliga på att uppdatera sin blogg igen.
Nu skriver vi en kort sammafattning och förklaring till varför.
Vi har haft mer att göra under de senaste veckorna än vi haft att göra tidigare.
Vi har byggt klart butiken, inrett den, fått hem leveranser, varit på möten med arbetsförmedlingen, skolor, rivit köket, byggt upp nya skåp till köket, plockat upp flyttlådor, städat förråd, vinterstädat gården m.m.
Nu i helgen hade vi äntligen invigning av butiken.
Invigningen började i fredags och varade i dagarna tre.
Intresset var stort och många kom för att kolla hur butiken såg ut, fika, tävla, handla och lyckönska oss.
Vi målade ansikten på barnen, hade fiskedamm och godisregn.
Det var en rolig helg och från och med nu börjar vi med ordinarie öppettider.
Måndag-Fredag 10-17
Lördagar 10-13
Detta har länge varit mammans dröm, att öppna en barnklädesbutik.
Nu hoppas vi att vi får det här att fungera och att vi ska kunna hålla i alla trådar.
Imorgon väntar möte med bokföringsbyrå, samtal till supporten för kassan, skattemyndigheten och lite annat.
Lovar att bli bättre på att uppdaterna här 😉
Kram på er!