Polyfamljen består av Erik, Linda och Hampus. Tillsammans har vi 9 barn mellan 0 och 18 år. En rejäl spridning i ålder som gör att det inte alltid är så lätt att anpassa aktiviteter som passar alla, men vi försöker så gott det går. Vi driver tillsammans en fristående förskola, en webshop med barnkläder och inredning, cateringverksamhet och Strömsunds cigarraffär. Vi har alltid något renoveringsprojekt som väntar på att slutföras och tar gärna en sväng med husvagnen eller en charterresa när tid finns. Här får ni följa med i vår vardag, vi har alltid något på gång! =)

Ett mail vi fått

Vi tycker det är jättetrevligt när folk hör av sej och undrar om vi vill svara på frågor. Det gör vi gärna och här kommer ett mail vi fått nyligen:
Hej!
Har en hel del frågor och vet inte vart jag skulle göra av dom om jag inte skrev till er. Så tänkte att istället för att skriva en jätte lång kommentar så skriver jag här.
Jag är en 21 år gammal kvinna som nyligen har kommit fram till att jag är poly. Har en fästman som jag gifter mig med i sommar som vet om allt detta och accepterar mig som jag är. Det är nämligen så att jag samtidigt som jag är tillsammans med honom vill ha en flickvän, eftersom jag känner mig halv med att bara ha en partner av ena könet. Har många gånger när jag haft förhållande med en kille längtat efter att vara med en tjej och tvärt om. När jag såg ett gammalt avsnitt av Outsiders om polygami slog det mig att det är ju så jag känner, det stämmer ju in på mig.
Problemet är att eftersom vi nyligen kommit på att det är poly jag vill kalla mig, så har jag under dessa tre åren vi varit tillsammans, ändå letat efter flickvän. Har docka aldrig kommit så långt som att inleda ett förhållande med en annan tjej, eftersom när det väl kommer dit så verkar dom inte riktigt acceptera att dom måste dela mig med någon annan. Men jag har flörtat och sådant, utan att det har lett till något. Eftersom vi bor i en liten stad och dessutom är fästmannen föräldrar kristna så är det såklart en hemlighet, även att jag tycker det är sjukt jobbigt.
Känner att om jag skulle hitta en flickvän så vill jag kunna visa öppet att jag älskar henne och min blivande man. Fast som det är nu så går det inte. Sedan har jag och fästmannen en dotter på 11 månader, så det gör ju inte det hela lättare att hitta någon. Eftersom dom är lite osäkra på om det kommer bli ”deras” barn också eller hur man ska göra med den saken, men det har vi aldrig riktigt pratat om. Fästmannen har också en son sedan innan som i höst blir 15, så där är det rätt mycket som måste döljas för. Så om vi nu skulle välja att gå ut med att jag är poly och kanske i framtiden att jag har en flickvän, så är jag extremt rädd över vad familj och vänner ska säga. Min dotter kanske kommer växa upp med det, men hans son är jag rätt orolig för. Hans mamma bestämmer nämligen det mesta när det kommer till honom och han är bara här varannan helg, så jag är väldigt rädd att hon ska förbjuda att han får komma hit.
Sedan är det så att med min familj är jag väl mest orolig för min mor, hon har nämligen aldrig riktigt accepterat att jag är bisexuell och jag kom ändå ut när jag var 13 år gammal, så jag tror hon skulle reagera rätt dåligt på att jag också är poly. Så jag känner mig så delad när det gäller allt detta, vill kunna vara öppen med allt detta. Men det känns som det skulle kräva mycket och jag är rädd att förlora många i min närhet.
Hur klarar ni allt och hur har ni blivit bemötta av omgivningen? När fick era barn reda på det? Hur är det med deras vänner och allt?
Har så många frågor och så mycket som vill ut, men vill inte störa er allt för mycket. Nu blev det visst ett väldigt långt mail, ber om ursäkt för det.
Tack på förhand,
Hannah
På detta svarade vi:
Hej Hannah.

Jättekul att du skriver! =) Det är roligt att komma i kontakt med personer som har liknande sätt att tänka, känna och leva.
Vi tre kan alla känna igen oss i olika delar av det du beskriver.

Pappa1 har kristna föräldrar som har svårt att acceptera hans val i livet när det går utanför ramarna för vad bibeln och deras tro säger. Han har levt ett vanligt normalt liv med fru och barn och då var allt som det ”ska” vara. Alla var nöjda och glada.. Fram till vi blev tillsammans alla tre. Han har valt att följa sina känslor och inte sina föräldrars åsikter. I början sa hans föräldrar att de accepterade hans val.. De dömer ingen och alla är lika mycket värda. Fram till vi hade varit och hälsat på dem en helg och de insåg allvaret i förhållandet. Efteråt pratades de vid via telefon och de utbrister att de tycker att det är sjukt och att han är äcklig som håller på som han gör. Det har gjort att han i nuläget inte har någon kontakt med sin familj. Det är vi alla ledsna över.. men kan dom inte acceptera sin son som han är med sina partners så är det inte lätt att ha någon kontakt med varandra..

Pappa2 har vetat hela sitt liv att han är bisexuell. Kom ut med det i tidig ålder, precis som du. Hans föräldrar och syskon har egentligen aldrig tagit till sej det, pratat med Pappa2 om det eller sagt att det är helt upp till var och en att leva som de vill. Han har levt ett vanligt liv med fästmö och barn och ingen behövde tänka på att han var bisexuell. Det var liksom bortglömt då allt var som det ”ska” vara. När han bröt upp sitt gamla förhållande och bildade denna polyfamilj tillsammans med ett gift par så vändes allt uppochner för släkten. Det har varit en del turer hit och dit. Vi har pratat med föräldrar och syskon om hur vi lever. Förklarat allvaret i att vi älskar varandra och seriöst vill satsa på ett polyamoröst förhållande. Föräldrarna tog det hela rätt bra. Naturligtvis ovant för dem, men det som var viktigast för dem är att deras son mår bra och lever ett lyckligt liv. Fortfarande känns det inte helt naturligt att umgås tillsammans med dem med den nya familjen, men det är väl kanske så i alla förhållanden där någon ny partner ska presenteras.. det tar lite tid innan alla har integrerats. Av Pappa2’s syskon har två helt accepterat läget och tycker att alla får leva som de vill och att det finns 1000 sätt att bilda familj på i dagens läge. Det tredje syskonet har betydligt svårare att acceptera att vi är en familj nu och har klargjort för oss att det blir svårt för dem att acceptera och behandla alla lika.
Pappa2 känner igen sej väldigt väl i det du beskriver i att känna sej halv med en partner av bara ena könet.. saknat pojkvän under de åren han haft flickvän.. Har heller aldrig fattat att det är polyamorös man är.. och att det faktiskt går att leva på det sättet. Inte förrän detta förhållande växte fram.


Mammans förhållande till sin mor är nu väldigt ansträngt. I början var det inga större problem. Hon hade fått information om hur vi lever och att det är så denna familj ser ut. Så bjuder hon på middag är alla inbjudna, annars kommer ingen. Och det hade hon på nåt vis accepterat.. trodde vi. Tills hon en dag ringde Pappa2 och frågade om han kunde komma över för att hon ville prata om en sak.. Pappa2 åkte dit och möttes av världens utskällning.. Att han förstör allt för alla och att det är helt sjukt det vi håller på med. Att han borde ta sitt pick och pack och lämna förhållandet.
Efter det har det inte fungerat speciellt bra med Mammans mamma. Vi har bjudit över henne för att få reda ut allt, men hon kan för sitt liv inte acceptera hur läget är. Det som är mest synd med det är att barnen förlorar sin mormor. Men det verkar inte hon ta med i beräkningen.
Så den närmsta familjen är det svåraste med att gå ut med att man är poly. Att man lever på ett sätt som inte följer normen verkar ha stor inverkan på dem. Det är så att de ser sej själva som något slags offer. Att de måste försvara och förklara för andra våra handlingar.. Vilket vi tycker är helt sjukt.. Ingen kan väl behöva försvara eller förklara varför någon annan gör som den gör, även om det är släktingar.. Vi försvarar ju inte någon annans handlingar heller.. Om någon väljer att köpa hus, hund, skaffa barn, byta jobb, flytta utomlands eller vad än de må vara så är det väl upp till var och en och inget vi kan göra något åt.. eller behöver bry oss i. Så vi fattar inte varför de ska behöva bry sej så hårt i hur vi lever och vad vi gör. Det är våra val i livet.

I början var vi själva ganska nervösa över hur omgivningen skulle reagera inför det här förhållandet.. Det var inte så lätt den dagen vi valde att skicka ut ett mass-sms till arbetskamraterna, eller när vi skulle prata med våra föräldrar.. eller när ryktet skulle spridas på byn. Men vi valde att gå ut med det här rätt tidigt eftersom vi älskar varandra och inte vill leva något dubbelliv.. och efter allt lagt sej lite så känns det bara bra.
De reaktioner vi mötts av är till största delen positiva. Det är inte någon överhuvudtaget som tagit avstånd eller sagt nåt negativt förutom den närmsta familjen. Vi möts ofta av frågor från folk. Så länge vi är öppna och ärliga så är det ju bara att svara på frågorna och då brukar de flesta bara tycka att man är tuff som vågar stå för det man känner och tycker.
Barnen har varit det absolut minsta problemet. De är i åldrarna 4-11 år. Vi förklarade för dem redan i början när vi blev tre föräldrar hur läget är. Ingen av barnen tycker att något är konstigt med detta, de har inga fördomar eller föreställningar om hur man ska leva. De är väldigt formbara och anpassningsbara. Det är aldrig negativt att det finns kärlek i familjen och att det finns fler vuxna förebilder. Barnens kompisar har inte heller sagt något negativt. Det enda vi hört är att en av pojkarnas kompisar säga är: ”Åh, coolt! Har du två pappor!?” =)
Vi har väl alla i unga år känt att man vill passa in. Inte sticka ut för mycket. Rädd att bli mobbad och utfryst. Men ju äldre man blir desto mer inser man att man lever för sin egen skull och inte för någon annans skull. Vi har alla tre nu förstått att man lever en gång och man måste leva som man själv mår bra av. Hur andra hanterar det får stå för dem. Vi kan inte backa bara för att andra tycker saker om vi känner att det vi gör är rätt för oss.
Hoppas du fått något vettigt svar av oss här. =)
Det är lite svårt att förklara allt i text, men vi försöker iaf.. Skriv gärna igen!
Å så tänkte vi höra om vi får ta ditt mail och pubilcera det på bloggen? Det är roligt att få seriösa mail med seriösa frågor från folk i liknande situation.
Tänkte fråga dej några saker då.. =)
Har ni funderat länge på det med polyförhållande? Är din blivande man intresserad av någon fler partner? Som vi lever så är vi ju tre som delar allt. Alla sover i samma säng och älskar varandra. Eller är det så att du vill ha två partners och din man ”nöjer sej” med dej?
Känner du till några fler polyförhållanden? Det gör inte vi.. så vi har ingen att rådfråga eller umgås med som lever på liknande sätt.
Vi tycker iallafall att du ska satsa på att följa ditt hjärta! Lev som du vill! Det mår du själv bäst av. Hur omgivningen tar det spelar som ingen roll när man själv är stark och vet vad man vill. =)
Allt väl! Kramar från Polyfamiljen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *