Polyfamljen består av Erik, Linda och Hampus. Tillsammans har vi 9 barn mellan 0 och 18 år. En rejäl spridning i ålder som gör att det inte alltid är så lätt att anpassa aktiviteter som passar alla, men vi försöker så gott det går. Vi driver tillsammans en fristående förskola, en webshop med barnkläder och inredning, cateringverksamhet och Strömsunds cigarraffär. Vi har alltid något renoveringsprojekt som väntar på att slutföras och tar gärna en sväng med husvagnen eller en charterresa när tid finns. Här får ni följa med i vår vardag, vi har alltid något på gång! =)

Välkommen till Pappa1's och Mammans föräldrar

Kul att ni hittade hit.. Även om ni inte accepterar oss och inte vill ta till er hur vi lever så är ni ändå intresserade av vad vi gör på dagarna. Det är tråkigt att vi ska behöva ta det den här vägen istället för att prata med varandra, umgås och träffas som i normala relationer till sina föräldrar.
Känn er fria att kommentera våra inlägg.

8 reaktioner på ”Välkommen till Pappa1's och Mammans föräldrar

  1. Jag tror att det är så att dessa föräldrar älskar er och vill bara väl. Det är nog bara svårt att acceptera att det är en annorlunda situation bara. Jag tycker att det är bra att dem har sin åsikt och ni eran men ni måste acceptera deras åsikt också och inte vara så negativa.

    1. Självklart måste alla få ha sin åsikt, både vi och dom.Och visst kan vi låta lite negativa så är det men egentligen är vi nog mest besvikna på våra föräldrar, inte för att dom inte tycker att vårt val är det bästa utan för att dom inte kan respektera oss och acceptera oss som vi är.
      Somsagt, dom behöver inte gilla det men acceptera att vi gjort ett val som dom inte kan ändra på hade underlättat för alla, som det är nu har vi ingen relation alls vilket är jättetråkigt.

  2. Jag tror att det är så att dessa föräldrar älskar er och vill bara väl. Det är nog bara svårt att acceptera att det är en annorlunda situation bara. Jag tycker att det är bra att dem har sin åsikt och ni eran men ni måste acceptera deras åsikt också och inte vara så negativa.

    1. Självklart måste alla få ha sin åsikt, både vi och dom.Och visst kan vi låta lite negativa så är det men egentligen är vi nog mest besvikna på våra föräldrar, inte för att dom inte tycker att vårt val är det bästa utan för att dom inte kan respektera oss och acceptera oss som vi är.
      Somsagt, dom behöver inte gilla det men acceptera att vi gjort ett val som dom inte kan ändra på hade underlättat för alla, som det är nu har vi ingen relation alls vilket är jättetråkigt.

  3. Nu skrivs ju detta av mig otroligt långt i efterhand så alla relationer har kanske ändrats till det bättre. (Jag hittade hit via Facebook förresten, har inte sett Tv:n)

    Om jag ska börja med kritiken får jag lite känslan när jag läser om er relation till era föräldrar att de måste acceptera er. Ni skriver vid något tillfälle att de får tycka vad de vill, men de måste acceptera att ni gjort ert val och inte kritisera. Det tycker jag låter sunt och rimligt. Samtidigt är känslan när jag läser att ni å andra sidan inte heller är så accepterande. Att ni inte accepterar deras ovilja till acceptans och därför inte heller bjuder till. Och jag tänker att det krävs ju att båda parter sträcker ut en hand. Samtidigt har jag full förståelse för att det inte är lätt att fortsätta sträcka ut handen om den andra parten slår till den varje gång, det som jag undrar över är om ni har sträckt ut handen eller om ni bara förväntade ett acceptans på en gång och när den inte kom då krävde ni den (det har låtit lite så). Och att kräva något brukar bli problematiskt.

    Dock, detta kanske är helt överspelat nu och jag är oerhört glad för er skull. Tänk att just ni hittade varandra, vilken oerhörd tur för er och era barn. Så många sätt det kunde gått fel där i början (det beskrevs oerhört väl tyckte jag) men där det inte gjorde det. Ni verkar ha det väldigt mysigt tillsammans och vad skönt att ni under den här perioden hade stöd av vänner och pappa 2s familj. Lycka till i framtiden, hoppas relationerna förbättrats, jag lär väl upptäcka det när jag läser ikapp.

    1. Vill börja med att tacka för din kommentar.
      Det är som du skriver svårt att sträcka ut en hand då den andre parten inte vill ta den, vi har försökt bjuda till på alla möjlig vis men när det inte mottagits på ett bra sätt utan vi istället fått skit så ja så är det svårt att känna att man orkar lägga energin på dem, tyvärr. Som det är nu är det mycket bättre mellan oss och Linda och Hampus familj, medan det tyvärr är lika dåligt eller vad man ska säga med Eriks familj. Dom har svårt att acceptera att han gjort detta valet att leva tillsammans med 2 personer och dessutom att en av dem är en kille. Detta gör att vi inte har någon kontakt med dem, det är svårt att umgås med någon som tycker man är äcklig och dessutom tycker att allt hänger på oss. En relation till sina föräldrar eller syskon måste vara ömsesidig, den kan inte bara ligga på en att upprätthålla anser vi.
      Som de tär nu umgås vi och har en fungerande relation både med Lindas och Hampus familj vilket känns bra iaf.
      Hoppas du vill fortsätta följa oss, Kram polyfamiljen.

  4. Nu skrivs ju detta av mig otroligt långt i efterhand så alla relationer har kanske ändrats till det bättre. (Jag hittade hit via Facebook förresten, har inte sett Tv:n)

    Om jag ska börja med kritiken får jag lite känslan när jag läser om er relation till era föräldrar att de måste acceptera er. Ni skriver vid något tillfälle att de får tycka vad de vill, men de måste acceptera att ni gjort ert val och inte kritisera. Det tycker jag låter sunt och rimligt. Samtidigt är känslan när jag läser att ni å andra sidan inte heller är så accepterande. Att ni inte accepterar deras ovilja till acceptans och därför inte heller bjuder till. Och jag tänker att det krävs ju att båda parter sträcker ut en hand. Samtidigt har jag full förståelse för att det inte är lätt att fortsätta sträcka ut handen om den andra parten slår till den varje gång, det som jag undrar över är om ni har sträckt ut handen eller om ni bara förväntade ett acceptans på en gång och när den inte kom då krävde ni den (det har låtit lite så). Och att kräva något brukar bli problematiskt.

    Dock, detta kanske är helt överspelat nu och jag är oerhört glad för er skull. Tänk att just ni hittade varandra, vilken oerhörd tur för er och era barn. Så många sätt det kunde gått fel där i början (det beskrevs oerhört väl tyckte jag) men där det inte gjorde det. Ni verkar ha det väldigt mysigt tillsammans och vad skönt att ni under den här perioden hade stöd av vänner och pappa 2s familj. Lycka till i framtiden, hoppas relationerna förbättrats, jag lär väl upptäcka det när jag läser ikapp.

    1. Vill börja med att tacka för din kommentar.
      Det är som du skriver svårt att sträcka ut en hand då den andre parten inte vill ta den, vi har försökt bjuda till på alla möjlig vis men när det inte mottagits på ett bra sätt utan vi istället fått skit så ja så är det svårt att känna att man orkar lägga energin på dem, tyvärr. Som det är nu är det mycket bättre mellan oss och Linda och Hampus familj, medan det tyvärr är lika dåligt eller vad man ska säga med Eriks familj. Dom har svårt att acceptera att han gjort detta valet att leva tillsammans med 2 personer och dessutom att en av dem är en kille. Detta gör att vi inte har någon kontakt med dem, det är svårt att umgås med någon som tycker man är äcklig och dessutom tycker att allt hänger på oss. En relation till sina föräldrar eller syskon måste vara ömsesidig, den kan inte bara ligga på en att upprätthålla anser vi.
      Som de tär nu umgås vi och har en fungerande relation både med Lindas och Hampus familj vilket känns bra iaf.
      Hoppas du vill fortsätta följa oss, Kram polyfamiljen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *