Polyfamljen består av Erik, Linda och Hampus. Tillsammans har vi 9 barn mellan 0 och 18 år. En rejäl spridning i ålder som gör att det inte alltid är så lätt att anpassa aktiviteter som passar alla, men vi försöker så gott det går. Vi driver tillsammans en fristående förskola, en webshop med barnkläder och inredning, cateringverksamhet och Strömsunds cigarraffär. Vi har alltid något renoveringsprojekt som väntar på att slutföras och tar gärna en sväng med husvagnen eller en charterresa när tid finns. Här får ni följa med i vår vardag, vi har alltid något på gång! =)

Lösning på umgänget

Igår var jag på samarbetssamtal på sociala.. för femtioelfte gången.. Nu var det också förhoppningsvis det sista mötet! =)
Målet för mötet var att hitta en lösning för att komma till att dottern bor hos oss växelvis varannan vecka.
Efter en och en halv timmes möte hade vi kommit fram till ett schema för detta och inom fyra veckor har vi nått målet! Känns skönt att äntligen kunna släppa den delen av ens liv.. att behöva kämpa för att få träffa sin dotter… samtidigt som det känns förjävligt att man som pappa måste överbevisa sin förmåga att vara förälder.. medan det från början varit självklart att mamman är en bra förälder..?!
Detta är något samhället borde jobba med för jämställdhetens skull! Båda föräldrarna ska vara lika inför lagen, men så är inte riktigt fallet känns det som..?
Bara för att det nu är löst på papperet så är det väl inte riktigt klart.. Nu kommer vidare diskussioner med praktiska lösningar.. Dotterns saker och kläder sedan tidigare ska delas.. Hur vi ska göra vid överläming.. När det blir semester.. möten på dagis… BVC.. och säkert tusen saker till som jag inte tänkt på..
Men det löser sig eftersom.
Igår kväll var jag helt utmattad.. nästan svimfärdig.. alla krafter hade gått åt till att ladda inför mötet på sociala..
När vi la oss hann jag bara lägga ner huvudet så somnade jag som en stock..
Imorse när jag vaknade hade jag laddat om.. vaknade med ett leende på läpparna.. mamman på ena sidan och pappa1 på andra sidan.. och hade bara en känsla: ”ÄNNU EN DAG I PARADISET!!” =)
Ju fler saker som är lösta och blir en del av vardagen desto vackrare blir livet!
Kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är just nu!
Puss och Kram!
~Pappa2

4 thoughts on “Lösning på umgänget

  1. Först vill jag säga grattis till dig och din nya familj som vågade steget.

    MEN liksom alla nyförälskade så beter ni er otroligt egoistiskt. Att din fd fästmö ens kan vistas i samma rum som dig är otroligt. När jag läser dina inlägg från mars så ser jag bara en stor skit – rent ut sagt – som inte bryr sig ett dugg om hur hon mår. Kvinnan du levt med i åtta år kastar du bara på soptippen över en natt, du har inte ens mage att träffa henne ansikte mot ansikte för att göra slut utan skickar ett sms för att sedan göra dig oanträffbar. När ni sedan träffas hos socialen förvånas du över att hon inte kan se framåt eftersom du varit på väg ifrån er familj i flera år. Men för f-n för henne har det precis inträffat.

    När du säger att du träffat familjen och berättat om ditt nya liv – innefattar det henne också? Eller är hon inte ens värd en förklaring, en ursäkt till att du betett dig som du gjort/gör?

    Din nya familj må vara fantastisk i dina ögon men jag tycker att ni alla tre behandlat din fd fästmö som skräp. Har hon gjort sig förtjänt av det? Och så förvånas ni över att hon inte ser till sitt barns bästa. Hur ska hon kunna göra det när hon har fullt upp med att förstå och bearbeta vad som hänt.

    Herregud

    1. Hej Marie.Jag får väl börja med att tacka. =) Det känns väldigt skönt att leva som man vill och våga komma ut med det. Är mycket lyckligare nu än jag varit på länge.

      Och ja.. jag vet att jag betett mej som en stor skit. Att jag inte vågade ta det öga mot öga från första början är något jag ångrar och skäms över. Det hade naturligtvis varit mycket bättre och schysstare att ta det den rätta vägen. Men allt var uppochner för mej då. Det var som om jag var i någon bubbla.. där man sitter still apatiskt och bara ser allt snurra runt en. På riktigt var det så alltså..

      Det kanske inte framgår av vad vi skrivit tidigare, men jag tog tag i att träffa min före detta fyra dagar senare. Jag åkte hem till henne och förklarade allt för henne. Tog det ansikte mot ansikte, som jag egentligen skulle gjort redan första dagen. Vi träffades några gånger och pratade med varandra om allt innan vi kontaktade socialen. Det var på hennes initiativ att vi skulle på samarbetssamtal för att lösa det med umgänge och så vidare.

      Det är svårt att separera snyggt tyvärr och jag vet att jag inte har behandlat henne med den respekt hon faktiskt förtjänar. Att vi inte passade ihop och att jag hittat hem nu är ju inte hennes fel. Men jag har försökt att vara så schysst jag kan under omständigheterna och låtit henne bo kvar i vår gemensamma villa, behålla allt hon behöver och försökt underlätta för henne att stå på egna ben. Det kommer naturligtvis aldrig kompensera mitt svek och hennes sorg, men jag vill henne allt väl.

      Pappa2

  2. Först vill jag säga grattis till dig och din nya familj som vågade steget.

    MEN liksom alla nyförälskade så beter ni er otroligt egoistiskt. Att din fd fästmö ens kan vistas i samma rum som dig är otroligt. När jag läser dina inlägg från mars så ser jag bara en stor skit – rent ut sagt – som inte bryr sig ett dugg om hur hon mår. Kvinnan du levt med i åtta år kastar du bara på soptippen över en natt, du har inte ens mage att träffa henne ansikte mot ansikte för att göra slut utan skickar ett sms för att sedan göra dig oanträffbar. När ni sedan träffas hos socialen förvånas du över att hon inte kan se framåt eftersom du varit på väg ifrån er familj i flera år. Men för f-n för henne har det precis inträffat.

    När du säger att du träffat familjen och berättat om ditt nya liv – innefattar det henne också? Eller är hon inte ens värd en förklaring, en ursäkt till att du betett dig som du gjort/gör?

    Din nya familj må vara fantastisk i dina ögon men jag tycker att ni alla tre behandlat din fd fästmö som skräp. Har hon gjort sig förtjänt av det? Och så förvånas ni över att hon inte ser till sitt barns bästa. Hur ska hon kunna göra det när hon har fullt upp med att förstå och bearbeta vad som hänt.

    Herregud

    1. Hej Marie.Jag får väl börja med att tacka. =) Det känns väldigt skönt att leva som man vill och våga komma ut med det. Är mycket lyckligare nu än jag varit på länge.

      Och ja.. jag vet att jag betett mej som en stor skit. Att jag inte vågade ta det öga mot öga från första början är något jag ångrar och skäms över. Det hade naturligtvis varit mycket bättre och schysstare att ta det den rätta vägen. Men allt var uppochner för mej då. Det var som om jag var i någon bubbla.. där man sitter still apatiskt och bara ser allt snurra runt en. På riktigt var det så alltså..

      Det kanske inte framgår av vad vi skrivit tidigare, men jag tog tag i att träffa min före detta fyra dagar senare. Jag åkte hem till henne och förklarade allt för henne. Tog det ansikte mot ansikte, som jag egentligen skulle gjort redan första dagen. Vi träffades några gånger och pratade med varandra om allt innan vi kontaktade socialen. Det var på hennes initiativ att vi skulle på samarbetssamtal för att lösa det med umgänge och så vidare.

      Det är svårt att separera snyggt tyvärr och jag vet att jag inte har behandlat henne med den respekt hon faktiskt förtjänar. Att vi inte passade ihop och att jag hittat hem nu är ju inte hennes fel. Men jag har försökt att vara så schysst jag kan under omständigheterna och låtit henne bo kvar i vår gemensamma villa, behålla allt hon behöver och försökt underlätta för henne att stå på egna ben. Det kommer naturligtvis aldrig kompensera mitt svek och hennes sorg, men jag vill henne allt väl.

      Pappa2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *