Den 18:e februari för ett år sedan är dagen som kom att förändra mycket, både hos mig och vår tillvaro.
Den dagen skulle vi få se vår lilla bebis på vårt rutinultraljud och jag hade tänkt mig att vi skulle gå därifrån lyckliga och med beskedet om det var en lillasyster eller lillebror där inne.
Det sistnämnda hade vi med oss därifrån i alla fall men även chocken av att inte veta alls om den lillebror vi sett sprattla där inne skulle överleva med sitt hjärtfel.
Det är så märkligt…jag minns de där timmarna så tydligt fortfarande, från att jag mötte Robin i huvudentrén till sjukhuset, att vi gick ner till sjukhusbistron efter första ultraljudet till att vi hämtade Felice på förskolan och berättade att hon skulle få en lillebror.
Vi berättade inte direkt för henne om hjärtfelet utan väntade tills efter vårt första ultraljud hos kardiologen när vi visste lite mer.
Jag vågade inte ens drömma om att det skulle gå så bra som det faktiskt har gjort. Men vår lilla Eliot visade direkt att han var en riktig kämpe. Vågar ibland knappt tro på att det är sant men vi klarade det!
Nu väntar ju tyvärr andra saker som vi inte visste om innan han föddes, en handoperation för att fixa hans ena tumme på något vis, förmodligen till hösten, och kanske en ryggoperation om några år.
Men jag försöker att vara glad för att vi mår bra nu och inte tänka för mycket på det som kan komma senare, även om det är svårt ibland.
Ikväll blir det mys framför Melodifestivalen hela familjen (Robin något motvilligt men han får roa sig med datorn) ?.
Hoppas du får en mysig lördagskväll!