…ibland en rejäl skur till men ett rejält oväder kan ibland vara mysigt med.

Jag lyckades halka och bryta handleden för en och en halv vecka sedan…så irriterande och klantigt! Skulle gå ut med hunden på kvällen och skyndade på nerför uppfarten med soppåsar i ena handen och hundkoppel i den andra.

Plötsligt försvinner fötterna under mig och eftersom jag höll i soppåsar med högerhanden så blev det vänsterhanden som fick ta emot hela smällen. Jag kände direkt att det inte var bra, hade liksom ingen styrka eller styrsel i handleden. MEN jag lyckades slänga ner soppåsarna i soptunnan innan jag skyndade tillbaka in och mer eller mindre kollapsade på sittbänken i hallen.

Det flimrade för ögonen, munnen blev snustorr och jag trodde att jag skulle svimma. Robin fick hjälpa mig av med ytterkläder och så hjälpte han mig in till soffan i vardagsrummet.

Han var helt övertygad om att jag bara stukat handleden lite men med den smärtan kunde det inte vara en liten stukning. Men han förstod allvaret när min handled började svullna upp.

Jag ringde mina föräldrar som kom och passade barnen medan vi åkte till akuten (skönt att ha både föräldrar och akutmottagning nära!).

Vi fick hjälp nästan direkt när vi kom till akuten, på kanske 3 timmar blev jag röntgad två gånger, fick handleden reponerad (benen dragna rätt) och gipsad. Och alla var fantastiskt trevliga!

Nu hade jag ”tur” som bröt handleden på en förhållandevis lugn kväll men personalen ska ändå ha en eloge för hur bra de är.

Var på återbesök hos ortopeden i onsdags och det läker fint så jag blir av med gipset om ca tre veckor redan, ska sen ha ett lättare stöd ett tag efter det.

Det här försvårar ju en hel del när man har en bebis men Robin har fått göra lite mer och vara hemma lite från jobbet, min mamma har också ställt upp. Det mesta löser sig!

Eliot utvecklas så mycket hela tiden, ibland vill man stanna tiden så jag får ha min lilla pluttbebis kvar men samtidigt är det så roligt att se allt nytt som händer.

Han är lite senare än Felice med mycket av det motoriska, men det är inte ovanligt för hjärtebarn att vara lite senare pga operationen där de öppnar upp bröstbenet.

Han har verkligen avskytt att ligga på magen så krypa har känts rätt avlägset. Men under helgen har han börjat vända sig frivilligt till magen och man ser hur han försöker lista ut hur han ska ta sig framåt…så snart så!

Ikväll har vi myst framför Melodifestivalen, Felice fick stanna uppe och titta med oss men hon gav upp när omröstningen började. Förra veckans startfält var helt klart bättre än denna!

Dags för mig att sova (tills Eliot vaknar och är hungrig)!

 

Vi närmar oss slutet på 2016…det senaste året har verkligen varit fyllt av livets alla sidor.

För ett år sedan omkring den här tiden sa vi vårt sista farväl till min svärmor, hon är fortfarande väldigt saknad. Vi fick också säga hej till Eliot vid vårt första ultraljudet, kub-ultraljudet. Då hade vi ingen aning om att det var en lillebror som bodde i magen men vi fick veta att allt såg fint ut.

Drygt en och en halv månad senare förändrades vår tillvaro på många sätt…på vårt rutinultraljud fick vi veta att vår bebis skulle födas med ett allvarligt hjärtfel, ett hjärtfel som krävde operation under de första dygnen i livet.

Vi fick också veta att det var en liten pojke där inne.

Felice bröt ihop totalt när vi berättade att hon skulle få en lillebror, hon ville ha en lillasyster.

Men med tiden accepterade hon läget och idag skulle hon inte byta sin lillebror mot alla småsystrar i världen.

Graviditeten blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig, en ständig oro för vad som väntade och en mängd extra undersökningar.

Jag skulle inte få välja var jag ville föda, jag skulle till och med åka till andra sidan landet för att föda.

Vi åkte till Lund för att välkomna vår lilla pojke till världen och kunde bara hoppas på det bästa och försöka att inte tänka på hur fel och hemskt det kunde bli.

Han kom till världen som en raket mitt i natten och livet som det var innan fanns inte mer.

Eliot är den starkaste lilla människa jag har träffat, han tog sig igenom en omfattande hjärtoperation och intensivvård med bravur.

Han har lärt mig mycket om vad som är viktigt i livet.

Varje dag känner jag en enorm tacksamhet till livet, till att Eliot kämpade, till all kompetent personal som finns inom vården.

Under hösten har vi lärt känna vår nya familjemedlem och det är så självklart att han finns.

Felice är den stoltaste storasystern man kan hitta, hon har till och med sagt att hon vill heta storasyster.

Vi har även välkomnat barnens första kusin till världen och vi fick träffa henne igår. Om några månader kommer det vara full fart med alla små busungar.

Året har varit fullt av känslor…sorg, glädje, oro, tacksamhet och fullkomlig lycka.

Det ska bli spännande att se vad som väntar 2017 men jag hoppas att det blir ett förhållandevis lugnt år.

God fortsättning!