Månadsarkiv: november 2016

Funderingar om döden

Felice har börjat fundera väldigt mycket på döden den sista tiden, kan tänka mig att många barn går igenom en sådan fas men det känns lite olustigt ibland.

Hennes farmor gick bort för snart ett år sedan och hon pratar ofta om hur mycket hon saknar henne och den sista gången de träffades innan hon blev riktigt dålig.

Härom morgonen sa Felice att hon ville till farmor i himlen och jag sa att jag skulle bli jätteledsen om hon flyttade till himlen, men hon stod på sig. Jag förklarade att man inte får komma tillbaka om man har åkt till himlen och att vi vill ju ha henne här hos oss till hon är minst 100 år. Till slut ändrade hon sig och kom på att hon faktiskt ville vara hos oss.

Hon har frågat både mig och Robin vilka som ska bo i vårt hus när vi är döda… jag kunde bara svara att jag inte vet men att vi ska bo här länge, länge.

Hon har sedan någon månad tillbaka haft en låtsaskompis, en liten fågel som hon kallar Millie och som hänger med överallt. Vi har spelat med hela tiden, tänker att hon har behov av Millie just nu. I morse på väg till förskolan så kupade Felice sina händer, höll ut dem framför sig och sa att Millie dött. Egentligen kanske jag skulle låtit henne ”dö”…vet inte vad som varit bäst. Men jag låtsades trycka till på Millies lilla bröstkorg och sa att nu lever hon igen. Felice verkade nöjd med det.

Jag kommer inte ihåg att jag själv hade sådana här existentiella funderingar när jag var liten men det kanske hör till att växa upp. Jag försöker svara så ärligt jag kan på hennes frågor men det känns, som sagt, lite olustigt ibland.

Min lilla, älskade flicka…

IMG_20161031_114843

 

Oro

Jag har tänkt lite att jag kanske inte är så orolig som jag borde vara som mamma till ett barn som fötts med ett allvarligt hjärtfel.

Men så började jag fundera på olika saker jag gör, som jag inte riktigt gjorde när Felice var bebis.

Innan jag somnar måste jag alltid kolla så han andas (även fast jag kan ha tittat och klappat på honom precis innan), ibland vaknar jag till på natten och måste kolla att han fortfarande andas.

Ibland när jag promenerar med honom i vagnen får jag för mig att han blivit blekare och måste störa honom så jag ser att han reagerar.

När han blir riktigt ledsen och gråter nästan otröstligt blir jag livrädd att han ska överanstränga hjärtat så pass att det stannar.

Så jo… jag är nog ganska orolig.

Men de glada och mysiga stunderna överskuggar de oroliga så det är nog därför jag inte upplever att jag oroar mig så mycket.

Vi har fått en tid hos Endokrinologen om tre veckor för att följa upp hur det sett ut sedan besöket i augusti. Läkaren ringde mig för en dryg vecka sedan och pratade om att hon ville göra en genetisk utredning, jag försökte säga att vi redan gjort det hos kardiologen men det verkar som att det här är något ännu mer omfattande. Hon skulle försöka se till att någon från klinisk genetik var med på besöket för att påbörja utredningen.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker… det har varit så många vändningar redan när han låg i magen så jag orkar inte riktigt bli upprörd längre. Men vi vet ju i alla fall att han inte har någon kromosomavvikelse. Vi får helt enkelt höra på läkarbesöket vad de letar efter.

Vi skulle egentligen ha gjort en hjärtkoll hos kardiologen den här veckan men tiden blev avbokad på grund av att de flyttar in i Nya Karolinska den här veckan. Hoppas vi får en ny tid snart, det var ju över två månader sedan sist så en koll skulle kännas lugnande.

 

 

 

Julsånger och scones

Den här veckan har det börjat spelas julmusik här hemma… lite tidigt kanske men jag är barnsligt förtjust i jullåtar. Min absoluta favorit är ”Driving home for christmas” med Chris Rea men det mesta går hem. Snart ska nog julpyntet upp också…

Idag var det Felice lediga dag från förskolan så vi lyxade till det med scones till frukost. Provade att baka dem med turkisk yoghurt istället för mjölk eller filmjölk och det blev riktigt bra. De blev väldigt saftiga och inte så smuliga.

IMG_20161118_092140~2

Det här har varit en stundtals jobbig vecka, jag har känt mig helt ur fas. Känns lite som att det senaste året börjar komma i kapp lite grann.

Eliot har också haft en ganska jobbig vecka, på kvällarna har han bara varit totalt missnöjd och ibland otröstlig, framförallt när han varit med Robin.

Jag har försökt kämpa ihop en inlämningsuppgift till skolan hela veckan men det har varit nästan omöjligt eftersom jag inte klarar av att höra Eliot gråta och det går ju inte att koncentrera sig heller så klart. Så det har slutat med att jag gett upp ganska snabbt varje kväll och tröstat Eliot istället. Idag var det deadline på uppgiften så jag fick skicka in ett halvdant försök ändå.

Men förhoppningsvis blir helgen bättre både för mig Eliot!

 

 

 

Did you give the world some love today…

I helgen har vi varit på landet och bara tagit det väldigt lugnt. Det är inte så långt dit men tillräckligt långt för att få ett litet avbrott i vardagen.

Jag tänker ofta på hur tacksam jag är över hur bra vi har det i Sverige, självklart finns det saker som skulle kunna bli bättre…så är det ju med det mesta.

Men det är så mycket vi tar för givet och ser som självklarheter som människor på andra platser i världen bara kan drömma om.

Vi har sjukvård i världsklass som vi bara betalar en bråkdel för när vi behöver utnyttja den (om man bortser från skatten som bekostar det mesta av det vi tar för givet), för barn betalar vi inte alls. Vården Eliot fått sedan han föddes kostar förmodligen en förmögenhet och hade vi bott någon annanstans kanske vi inte haft råd att rädda honom… hemska tanke.

Vi har gratis mödravård.

Vi har möjligheten att vara föräldralediga under lång tid utan att riskera att bli av med våran anställning, vi får dessutom pengar för att vara hemma med våra barn… även när de är sjuka.

Vi har barnomsorg som kostar så lite så jag undrar hur det går ihop.

Vi har gratis skola från grundskola ändå upp på högskolenivå, vi får dessutom bidrag för att studera.

Vi är på väg att bli mer och mer jämställda, det är långt kvar men vi har ändå kommit långt på förhållandevis kort tid.

Det här är bara en liten del av allt som är bra med Sverige, kan vara bra att komma ihåg ibland när man tycker att det fokuseras mycket på sådant som inte är bra.

Sverige är dessutom fruktansvärt vackert!

IMG_20161112_155910

 

Mardrömmen är sann

När jag och Eliot var vakna runt 2-tiden i natt såg det ut som att Clinton var den som skulle ta hem valet, så jag somnade om med en ganska trevlig känsla i magen.

Det har jag inte nu…

Jag önskar så innerligt att Trump är en bättre politiker än människa! Men det ser väl inte så lovande ut kanske.

Jag känner mer än någonsin att jag måste göra allt jag bara kan för att mina barn ska växa upp och bli fina, snälla, kärleksfulla och intelligenta människor som kan göra världen till en bättre plats än den är idag.

Vi föräldrar sitter på en enorm makt att forma hur vi vill att världen ska se ut i framtiden, vi kan se till att nästa generation gör saker bättre än oss och generationerna innan oss. Hoppas att alla tar vara på den.

Ni kommer göra allt så mycket bättre än oss

Ni kommer göra allt så mycket bättre än oss

Förutom världskaos så är det ju snökaos här i Stockholm. Det har inte plogats någonting på vägarna i vårt område och snön öser ner så jag fick se mig besegrad och lägga ner planerna på att ta oss till förskolan. Så Felice är hemma med oss idag… ska nog försöka hitta en mysig film åt oss och gosa ner mig i soffan med mina älsklingar.