Felice har börjat fundera väldigt mycket på döden den sista tiden, kan tänka mig att många barn går igenom en sådan fas men det känns lite olustigt ibland.
Hennes farmor gick bort för snart ett år sedan och hon pratar ofta om hur mycket hon saknar henne och den sista gången de träffades innan hon blev riktigt dålig.
Härom morgonen sa Felice att hon ville till farmor i himlen och jag sa att jag skulle bli jätteledsen om hon flyttade till himlen, men hon stod på sig. Jag förklarade att man inte får komma tillbaka om man har åkt till himlen och att vi vill ju ha henne här hos oss till hon är minst 100 år. Till slut ändrade hon sig och kom på att hon faktiskt ville vara hos oss.
Hon har frågat både mig och Robin vilka som ska bo i vårt hus när vi är döda… jag kunde bara svara att jag inte vet men att vi ska bo här länge, länge.
Hon har sedan någon månad tillbaka haft en låtsaskompis, en liten fågel som hon kallar Millie och som hänger med överallt. Vi har spelat med hela tiden, tänker att hon har behov av Millie just nu. I morse på väg till förskolan så kupade Felice sina händer, höll ut dem framför sig och sa att Millie dött. Egentligen kanske jag skulle låtit henne ”dö”…vet inte vad som varit bäst. Men jag låtsades trycka till på Millies lilla bröstkorg och sa att nu lever hon igen. Felice verkade nöjd med det.
Jag kommer inte ihåg att jag själv hade sådana här existentiella funderingar när jag var liten men det kanske hör till att växa upp. Jag försöker svara så ärligt jag kan på hennes frågor men det känns, som sagt, lite olustigt ibland.
Min lilla, älskade flicka…