Innan jag sjönk ner till nacken i svennebananmoset brukade jag vakna upp, bakfull och nyknullad men utvilad, någon gång strax före lunch. Nyfiket betraktade man den person som man just delat säng med och tänkte: ”Vem fan är du?”.
Nu för tiden vaknar jag flera gånger per natt ibland i lillans säng eller sittandes i soffan även på golvet faktiskt; aldrig eller ytterst sällan i min säng med min kvinna. Jag stiger upp i ottan. Vid medvetande blir jag inte förrän efter minst en halv liter knarkstarkt kaffe och när jag då kastas in i handlingen kan jag exempelvis befinna mig på toaletten med en halvt urdrucken kopp java i ena tassen och lillgrabben skrikandes i mitt knä medan jag själv försöker sittkissa bort morgonståndet från helvetet. Samtidigt springer lilltösen förbi den öppna dörren (som småbarnsförälder tvingas man ofta utföra sina behov med öppen dörr) titt som tätt och förkunnar smått euforiskt att hon är i full färd med att bajsa i blöjan. När hon far förbi det begränsade synfält som dörröppningen utgör för tionde gången tycker jag mig detektera att hon faktiskt inte har någon blöja på sig. Mina grubblerier avbryts abrupt av smärtan som uppstår då lilleman biter mig i armen, jag skriker till lite för högt och skrämmer därmed båda barnen som båda två genast söker fristad i mitt knä samtidigt som min bångstyriga fallos kissar ner dem, mig och halva badrummet. Förskräckt betraktar man sig själv i badrumsspegeln och tänker: ”Vem fan är du?”
Allt detta till det ljuva ljudet av en köksmixer som går på högvarv för att förse min sjukt hälsosamma sambo med en mangold, bladspenat-, svartkål-, och chiafrösmoothie som smakar ond bråd död vilket är synonymt med hälsosam mat som får en att leva längre. Jag sveper ett stort glas grön sörja jag med. Den här resan vill jag vara med på så länge jag kan…
KommenteraHur fan blev det såhär?
Jag – machomannen, kvinnokarlen, partykillen, egograbben – helt plötsligt är man sambo och tvåbarnsfar, inte så mycket som spillran av sitt forna jag. Det sedeslösa levernet och den vidlyftiga eskapismen har ersatts med en aldrig sinande ström av tröttsamt besvärliga vardagsrutiner. Den nu 38 år gamla nomadiska häradsbetäckaren som, så att säga, var karl för sin hatt hattar nu aningslöst fram i kringelikrokar på livets raksträcka med en liten tös på snart tre vårar, en ettårig gosse, barnens ständigt irriterade och irriterande mor samt en bindgalen dvärgtax som medresenärer. De utmaningar som denna oplanerat självförvållade och, ur antihjältens perspektiv, plötsligt tillkomna livssituation för med sig hanterar han med varierande resultat. Djupt nedsjunken i svennebananmoset tar han sig ibland tid till att sätta sin tragikomiska verklighet på pränt. Han skriver om livet som malplacerad småbarnsförälder, yttre och inre betraktelser och varats olidliga svårigheter. Pappa Pucko – mjukismannen, toffelhjälten, lekfarbrorn, grubbelgubben – helt plötsligt bloggar han.
Hur fan blev det såhär?
Kommentera (2)