Precis som rubriken avslöjar så bjöd Lillans dagis in föräldrar och syskon till frukost på avdelningen idag. Syftet med att bjuda in till det kaos som uppstår när världar möts och när trettiofem personer ska äta mat i en lokal avsedd för maximalt tjugo treåringar torde vara mötet mellan alla föräldrar. Våra barn kommer ju med största sannolikhet att spendera dagarna tillsammans i flera år framöver. Så då gäller det att vi päron lär känna varandra tillräckligt väl för att kunna utbyta ihåliga artigheter vid lämning och hämtning. Sagt och gjort; halvt sovande, som jag ofta känner mig innan lunch nu för tiden, smilade man upp sig, tog i hand och småpratade med alla mammor, pappor och barn. Jag verkligen ansträngde mig för att inte bli den tysta iakttagare som jag har en tendens att förvandlas till under sociala sammanhang. Efteråt inmundigade jag några smörgåsar och ett antal platsbaljor java och helt plötsligt så sitter jag där sordinerad och betraktande.
Min första tanke är att jag redan har glömt namnet på samtliga föräldrar men att jag faktiskt vet vems päron som är vems genom att para ihop dem med respektive barn. En del är kopior av varandra i andra fall är det lockande, för en sjuk hjärna som min, att spekulera kring hur det egentligen kan ha gått till vid fortplantningen. Lägger märke till att just den där mamman är en bra bit längre än pappan. Hur känns det egentligen att under ett gräl med sin fru, sambo eller flickvän se vederbörande torna upp sig framför en likt Ivan Drago i Rocky IV? Hur skulle det vara att ligga med en kvinna större än en själv? Underlydande eller bara smurfigt liksom?
”Varför sitter du och tänker på sex inne på ett dagis, är du sjuk i huvudet?”
Nej, jag är en dum hane. Enligt de senaste vetenskapliga uppmätningarna så tänker vi män i genomsnitt på sex 18 ggr per dag. Myten gör gällande att män tänker på sex var sjunde sekund. Just i mitt fall så sätter jag min tilltro till myten framför vetenskapens empiriska bevis.
Undrar just vilka av dessa päron som idkar analsex..?
Kolla – en kändismamma! Såhär ser hon ut i verkligheten alltså? Inte illa. Inte illa alls vad man kan åstadkomma med lite smink och en massa retuschering. Det syns förvisso att hon är yngre än de flesta andra mammorna här. Men framför allt märks det på att hon har en lika mjuk framtoning som de, oftast lite äldre, papporna som befinner sig på plats. Varför blir kvinnan kantigare och hårdare med åren medan mannen bara blir mjukare och mer timid? Det tycks mig att de flesta mammor som passerat 35 års ålder har samma framtoning som Gunvald Larsson i Beck-filmerna. Detta medan deras män vid en viss ålder (oftast senare) förvandlas till Tskedsgumman. Har det alltid varit så eller är det vår jämställdhetsgeneration som har hetsat fram denna avighet? Att våra manliga kroppar producerar mindre mängd testosteron ju äldre vi blir och att detta torde lugna ner oss några hekto är ju allmänt känt. Men vad är det som händer i kvinnan? Den där mamman mitt emot mig under frukosten till exempel, hon var hård som flinta, hon äter järn och skiter kätting. Hon har ett handslag som en polsk hamnarbetare och till och med talar som en hane; stöter ut orden med magen och spelar skrovlig basfiol med stämbanden. I periferin hör jag en bredaxlad man på fyrtio plus tilltala sin dotter med sammetslen ljus stämma, han till och med trallar lite som om han imiterade Gullan Bornemark. Efter floder av java och alldeles för många artighetsfraser och leenden så pockar min kaffefyllda blåsa på uppmärksamhet så jag går till vuxentoan där jag sätter mig ner och kissar. Vänta nu. Jag SITTER och kissar. Hur länge har jag gjort det? Vad fan är det som händer? Jag rycks abrupt ur mina funderingar då någon dunkar hårt på dörren. Jag hör en skrovlig basstämma: ”Öka på därinne så man får skita någon gång!”.
Göta Petter, undrar just vems mamma det kan tänkas vara…
Semestertrind, saltstänkt och med en solbränna som förvandlat undertecknad till en sadelväska med ögon är Pappa Pucko tillbaka i cyberrymden. Han hade förvisso kunnat vara tillbaka redan i helgen eftersom han återvände till fäderneslandet i fredags, men det har tagit sin runda tid att vakna upp ur chartersemesterkoman. Dessutom pågår en sansad men intensiv debatt inom familjen beträffande mitt bloggande. Dels är det dilemmat med att undsätta tid till en hobby, som ju ett icke avlönat arbete de facto är, och att denna tid ska dras från så kallad ”egentid”. Vidare så anser min sambo, måhända med visst fog, att jag med mitt skrivande utmålar mig själv som något av en modern fadershjälte medan hon tilldelas rollen som ”the bitch from hell”. Således vill jag, efter drygt 20 dagars uppehåll, återuppta mitt bloggande med att en gång för alla klargöra följande:
Jag är, per egen definition, en bedrövlig människa att leva med, en synnerligen medioker fadersgestalt och är, utifrån förlegade såväl som moderna mansideal, en ganska sorglig hane. Och detta är helt i sin ordning. Emellertid anser jag mig som individ ha begåvats med ett gäng fullkomligt unika och fantastiska egenskaper. Bland annat är jag av den uppfattningen att jag har en självinsikt som framstår som gränslös i jämförelse med de flesta andra människor jag kommer i kontakt med. De flesta tycker ju så omotiverat bra om sig själva. Nej, alla självutbildade köksbordspsykologer, det har ingenting med dålig självkänsla att göra. Tvärs om så tillhör jag den grupp av individer som har förmågan att se sig själva för det man är, och ibland är man ett svin och en idiot. Ibland förtjänar man att hatas av den som står en närmast, nämligen sig själv. De flesta hanar är, enligt min ödmjuka mening, känslomässigt handikappade på ett eller annat vis, oftast är vi empatiskt efterblivna. Och merparten av alla herrar förefaller fullkomligt oförmögna att våga lämna sig själva och ifrån utsidan så att säga skåda den pajas de egentligen är. Kvinnor är, återigen enligt min ödmjuka mening, så rädda för sina egna känslor att de helt enkelt måste ta i ända från livmodertappen i ett fåfängt försök att ge sinnesstämningen mer legitimitet; ”Du gör ALDRIG någonting för min skull!”. Nyckelordet här är ”aldrig”, ordet som innebär att det inte finns någonting du kan säga eller för den skull göra som sätter fakta och verklighet framför hennes känsla – känslor ÄR kvinnliga fakta och det verkligaste som finns. De flesta kvinnors känslomässiga mognad är som sådan att de, med någorlunda vuxna ord, säger ”tuppen ja första tjing ända till stjärnfall” och därefter anser sig ha rätt i sakfrågan och därmed ”vunnit” diskussionen. Men nu driver jag ifrån ämnet.”Åt helvete med hela jävelskiten”, som seriefiguren Åke Jävel skulle ha uttryckt det. Tillåt mig berätta lite om familjens två veckor långa chartersemester.
Nation: Cabo Verde.
Ort: ön Boa Vista.
Hotell: Riu Karamboa.
Öns namn, Boa Vista (vacker utsikt), syftar naturligtvis på undersköna Atlanten som omger den 3 mil långa ön. Boa Vista i sig är ingenting annat än sand och sten. Alla som kan föreställa sig en film där sceneriet har som ambition att tala om för publiken exakt hur världen kommer att se ut efter den stora katastrofen (en så kallad ”post-apokalyps rulle”) vet exakt hur ön Boa Vista ser ut. Spanjorerna som äger hotellkedjan Riu har emellertid slagit upp ett enormt komplex alldeles intill den kilometerlånga strandkanten vilket i sig skänker platsen viss fägring. Riu Karamboa bestående av 750 rum med kapacitet för drygt 3 500 gäster är en imposant semesterfabrik á la Inklusive Allt. Som hotellgäst får man ett armband av plast och därmed obegränsat med buffémat och dryck av varierande kvalité dygnet runt. (We have good news and we have bad news. The good news are that there are a lot of things to eat. The bad news are that all they serve is shit.) Dessutom bjuds man på underhållning för stora och små i form av dans, sång och spex varje kväll. Och under dagarna så finns, utöver havs- och poolbad i egen regi, möjligheten att delta i diverse strandaktiviteter, dansklasser och gympor.
Mellan 10 och 12 på förmiddagen så har Lillan varit på Bamseklubben, det vill säga i sammanlagt tjugo timmar av den två veckor långa semestern. Eftersom Lilleman är för ung för förvaring har detta inneburit sammanlagt tio timmars egentid per förälder. Dessa timmar har jag främst spenderat på beachvolley planen medan min sambo tagit sig an vattengympan. Ibland har barnen sovit samtidigt och då har vi (halleluja!) avnjutit så kallad ”kvalitetstid” tillsammans – vilket inte är någonting annat än ett finare sätt att skriva ”knullat oss tillbaka till ap-stadiet”. Det där All Inclusive konceptet har dessutom resulterat i några fler drinkar än vad som annars är brukligt. Mycket sex och ännu mera flyktsoda kan man ju inte annat än summera som en övergripande positiv semesterbild även för en motvillig charterresenär som Pappa Pucko. Att barnen stortrivdes råder det inga som helst tvivel om, de sken ikapp med solen. Vi reste tillsammans med en god vän och dennes familj, och under vår vistelse i semesterfabriken lärde vi känna ytterligare en skön barnfamilj från Stockholm. Således har även behovet av umgänge med andra vuxna än ens partner blivit tillfredsställt. Men är det i ordets rätta bemärkelse verkligen semester att fara på charterresa med två blöjbarn? Där om tvistar de tärda. Personligen så lutar jag mig mot tesen där småbarnföräldrar kan jämföras med heroinister. På det hela taget är deras liv ett helvete men de få små stunderna av lycka är så genomgripande och himmelska att de får vederbörande att glömma skärselden. Den påtagligaste skillnaden torde vara att heroinister, sitt leverne till trots, kan se riktigt fräscha ut…
Tvingar jag mig själv att betygsätta chartersemestern på ön Boa Vista i republiken Cabo Verde så blir det 7,5 poäng av 10 möjliga. Då min natur är sådan att jag föredrar berättelser om det trasiga, komplicerade och befängda framför solskenssagor kommer jag inte att referera hela semestern. Som betyget avslöjar har äventyret, på det hela taget, varit av godo. Istället ämnar jag redogöra för två av de tragikomiska nyckelscener som hade kunnat ingå i en hejdundrande semesterkomedi med undertecknad i huvudrollen som mig själv.
UTFLYKTEN
Jasså, det dög inte med en milslång sandstrand formad av den turkost solskimrande Atlantens svulstiga vågor, med egen bar, total uppassning av alla våra bekvämlighetsbehov och mat i överflöd? Svennebanan bara måste bege sig ut i den bistra verkligheten på en liten studieutflykt. Glöm all tidigare konsumerad lektyr i ämnet Boa Vista som entydigt redogör för det faktum att det här är en öken ö! Förbise det faktum att när vi med buss färdades från den lokala flygplatsen till hotellet så lade vi alla märke till en och samma sak; nämligen att här saknas egentliga vägar i mycket stor utsträckning! Ignorera folkvettiga slutledningsförmågor som säger dig att på en ö bestående av endast sand och sten och vars slogan lyder; ”No Stress”, så har antagligen inte detaljerade kartor högsta prioritet! Negligera det faktum att ni har en 3-årig dotter som lätt blir uttråkad och en ettåring son som avskyr att sitta still och som vredeshatar att vara fastspänd! Para ihop dessa båda med en redan småtrumpen Pappa Pucko som sitter klaustrofobiskt inklämd i baksätet med sonen fastspänd på magen i en Baby Björn och dottern uppstaplad på en stol av handdukar bredvid sig. Och en redan irriterad Mamma Mammon (jag kallar henne så för att hon är förmögen och bjuder på hela familjesemestern…det är en sådan sorts tacksam pojkvän jag är – en idiot med andra ord). Men nu driver jag ifrån ämnet igen. Just det ja; Och så har vi min sambo som försöker framföra ett fordon på obefintliga vägar med sagda sällskap som passagerare. På bilens öppna flak har vi lastat Brio vagnen. Bilen framför rattas av min bästa vän och innehåller hans fru och deras bägge töser, 5 och 7 år. Jag vet att detta är en av hans höjdpunkter under den här semestern, att få köra bil. Den snubben älskar att köra bil så mycket att han är stadigt verksam tävlingsförare på diverse Internet-turneringar. Han gillar det så mycket att han besöker go-kart banan på intensivt reguljär basis. Han är 41.
Efter att ha skakat omkring i ett trångt baksäte på en plåtburk med en ursinnigt skrikande Lilleman på magen och via ödesdigra stigar ha färdats igenom det post-apokalyptiska landskapet i två timmar och endast förflyttat oss tre kilometer på kartan så stannar vår lilla konvoj i en liten by mitt ute i ingenstans för mellanmålspaus och en bensträckare. Det senare uttrycket är svennebananska och betyder; ”vanka runt och kika sig lite omkring”. Vi hinner inte ens vanka ifrån bilen förrän en ung man ur den femton man starka lokalbefolkningen presenterar sig som Billy Boy och släpar med oss in i hans souvenirshop av egentillverkade afrikanska artefakter såsom sköldpaddor av trä, sandmålningar, släta stenar och fina pinnar. Knappt har vår lilla grupp återhämtat sig från Billy Boys försäljartaktiska klavertramp förrän hans konkurrent Baba Boss hugger tag i Svennebanan och släpar in honom till hans fantastiska souvenirshop av egentillverkade afrikanska artefakter såsom nyckelringar av trä, vansinnes akvareller och plastpärlhalsband med provocerande gälla färgkombinationer. Därefter tar den skamklippta bondfångaren Bofabianamari vid och visar oss hans lilla butik av målade havssnäckor och flätade snören. Den lilla byn består av några hus och en kyrka men vi är oförmögna att färdas ens en meter till fots innan någon drar tag i någon ur gruppen och påfluget vill förmå denne att köpa något fullkomligt värdelöst föremål. Alla i byn bedriver samma verksamhet, souvenirshop med egentillverkade afrikanska artefakter. Min vän slår ut med armarna i en uppgiven gest och tar leende sikte mot bilen (äntligen köra bil igen) med sin matriarkatiska trio till familj i släptåg. Min sambo har stängt av, försvunnit in i den ogenomträngliga stockholmsbubblan som man använder sig av hemma i tunnelbanan. Lilleman sprattlar rastlöst där han sitter fastspänd på min mage. Lillan jagar byns frigående höns och stormtrivs med det. ”Kan vi inte stanna här och leka med tupparna, pappa?”
”Nej, då kommer någon här att stoppa upp dem och försöker sälja dem till pappa.”
Placerar Lillan på högen av handdukar och spänner säkerhetsbältet om henne. Med Lilleman fastspänd på magen klämmer jag sedan in mig bredvid henne i baksätet. Sambon stannar kvar i bubblan. Bilen rullar.
(konstpaus)
”Pappa..!”
”Ja, älskling?”, replikerar jag sådär överdrivet tuttinuttigt som föräldrar ofta gör när de försöker lura i sina barn att sinnesstämningen är bättre än den egentligen är.
”Jag har bajsat.”
I huvudstaden Sal Rei var de lokala företagarna lite mera city slick men inte mycket. När vi väl kom dit var blodsockernivån hos samtliga konvojmedlemmar farligt låg. Vi var syltans enda kunder, vi beställde toast samt pommes frites och vi fick vänta på maten i 50 minuter. Barnen flippade ur totalt. Under de femtio minuterna fick jag i mig ett betydande antal buteljer av de portugisiska ölmärkena Ego och Super Bock. Medioker bryggd men med de stekarnamnen så hade de gått åt som smör i solsken på nattklubbarna i Båstad.
Flera medlemmar ur gruppen drabbades av det där kollektiva dåliga samvetet. Här kommer vi, vita nordbor, till ett fattigt afrikanskt land och strör pengar omkring oss som om det vore sand. I varje fall är det så vi lever i jämförelse med lokalbefolkningen. De desperata säljarna hade som taktik att ”ge bort” någon värdelöst föremål till en potentiell kund, därefter insisterade de på att man köpte något annat ur deras hemslöjdade sortiment. Gjorde man inte det så tyckte de att man var en dålig människa som tog emot en gåva men inte uppskattade den tillräckligt mycket för att spendera pengar på målade kokosnötter. ”Men då är det ju ingen gåva”, argumenterade vissa av oss. Andra, inklusive undertecknad, vägrade kategoriskt att ta emot några ”gåvor” vilket gjorde säljarna om möjligt än mer uppretade och besvikna. ”You are a bad man!”. Jag förstår dig kompis. Även om det inte var jag som sålde din farfarsfar som slav eller tömde din lilla ö på de få naturtillgångar som kan ha funnits här så förstår jag dig. Jag är vit, jag är en del av problemet – inte lösningen. Och även om jag inte tillhör den grupp av vita snubbar som medvetet och metodiskt gör världen till vad den är idag så bär jag samma lagtröja som dem. Jag fattar kompis, du har rätt. Jag ÄR en dålig människa. Smet in på den lokala puben och avnjöt ytterligare några buteljer Ego. Gav mer dricks än ölen kostade. Vad fan skulle Svennebanan lämna den där skyddade hotellvärlden för?
MIN FÖDELSEDAG
Vaknar i stora sängen på hotellrummet av att min vackra sambo och dotter sjunger ”Ja, må han leva” för mig medan Lilleman spelar trumma på mitt pannben. Presenter, pussar och kramar – min underbara familj. Det är en glad och yster början på en dag färgad av åldersnoja, livskris och ångest. Jag avskyr att fylla år eftersom jag hatar att behöva åldras. Finge jag bestämma så blev man aldrig äldre än 30, efter det är det fan i mig bara utförsbacke med hela skiten. Mig veterligen finns det INGENTING som blir bättre med åldern, i varje fall inte efter 30. Äntrar badrummet och ser vad den enorma kroppsspegeln har att erbjuda denna ödesmättade dag.
Den tidigare så välsvarvade, hårda hyddan har ersatts av en 192 cm sönderkokt sparris till kropp. De isblå ögonen saknar ungdomens eld och de huggna anletsdragen har (precis som tiden) runnit ut och bildat veck och rynkor. Den skulpterade ståtligheten har reducerats till en valnöt, skrumpen och lätt att knäcka. Magen, som tidigare kunde liknas vid en tvättbräda, är nu en mjuk trave vittvätt. Har jag under den långa föräldraledigheten bejakat min feminina sida för mycket? Jag har sladdriga morsmors armar och är ju kägelformad för bövelen. Har mitt huvud blivit större? Nej det är axlarna som har reducerats med åren, muskelmassan är i det närmaste obefintlig. Dessutom har hårlinjen krupit upp några centimeter vilket resulterar i mer panna. Mindre hår att tvätta, mer ansikte att hålla rent – allt jämnar ut sig. Fuck it..! Det är faktiskt insidan som räknas, insidan av plånboken alltså. ”Och du är ju jävligt förmögen ditt pucko!” Måhända inte men jag lever i varje fall ett rikt liv, försöker jag övertyga min mörka sida som bara hånler och sedan replikerar: ”Ljug gärna för mig, men ljug inte för dig själv”. Vad fan snackar du om? Du är ju den mörka sidan av mig, du är jag. ”Bingo, ditt gamla liggsår…”. Håll käften!
Dagen till ära så bjöds jag på lumi lumi massage av min sambo, utförd av en något oengagerad kreolsk tös i hotellets spa och så blev det skumpa till kvällsmaten. Annars var det ungefär som vilken dag som helst i en bar där drinkarna redan är betalda. Den här Svennebananen blir ju inte packad när han har barnen med sig, det går liksom inte. Jag säger inte att jag avstår från att dricka, det vore osvenskt. Men jag tar det piano. När barnen somnat blev det däremot några extra enheter alkohol vars effekt jag förvisso kunde förnimma under nattens firande. Men det var egentligen först dagen efter som jag, genom att uppmäta bakfyllan till en klar åtta på den tiogradiga skallebankskalan, blev varse om mängden överkonsumtion jag gjort mig skyldig till. Klockan var inte mer än sju på morgonen, rummet var hett och kvavt och barnen förde ett sjuhelvetes liv. Sömndrucket yrvaken som jag var så kunde jag bara tänka ´luft´. Jag öppnade balkongdörren och ställde entrédörren på vid gavel och skapade på så vis ett underbart svalkande korsdrag. Vad jag dessutom skapade var lite juste akustik för vår dotter att öva sånger i. Hotellet är byggt i sten så i gången utanför vårt rum ekade det som i en kyrka. Lillan är en bra bit inne på sin repertoar innan jag inser att det här antagligen inte är särdeles vänligt mot de andra gästerna på vår våning, eller i hela huset för den delen. Mycket riktigt: när jag hasar mig fram mot dörröppningen för att kalla in Lillan och sedan stänga om oss så står där en mycket upprörd fransk dam. Hon talar sitt nasala språk med gällt genomträngande stämma och hon är fly förbannad. Jag får inte en syl i vädret och min dotter bara vägrar lägga någon som helst notis vid att jag upprepade gånger kallar på henne. Huvudet dunkar. Kärringen tjattrar. Ungen sjunger för full hals.
”Why don’t you go nuke another paradise island you good for nothing toadsucker?!!”, utbrister jag helt plötsligt. Fransyskan fryser till och tystnar (äntligen). Hennes blick följer mig där, iklädd endast kalsonger, stegar ut i gången och lyfter upp Lillan som bara fortsätter sjunga. Medan vi passerar den alltjämt tysta fransyskan på vår väg tillbaka in i rummet så tycker jag mig känna igen melodin som min dotter sjunger med texten är ny för mig, den går: ”Å bajskorven pruttade pruttar och massa bajs. Bajs, bajs, bajs, bajs, bajs..!”
Nu sätter fransyskan igång igen, nu nästan skriker hon och är, enligt min bedömning, helt ursinnig. Jag låter vinden slå igen dörren rätt framför nyllet på damen samtidigt som jag stirrar henne vansinnigt glatt i ögonen och sjunger en liten trudelutt:
Alouette, gentille Alouette
Alouette je te plumerai
Alouette, gentille Alouette
Alouette je te plumerai
Je te plumerai le nez
Je te plumerai le nez
Et le nez, et le nez
Et le nez, et le nez
O-o-o-o-oh
Alouette, gentille Alouette
Alouette je te plumerai
Jag spenderar större delen av dagen åt att undra vad det egentligen kan tänkas vara för fel på mig och kommer fram till att det antagligen är någon slags bokstavskombination. Vartenda ord är ju uppbyggt av bokstäver så ju mer jag funderar desto säkrare på min sak blir jag. Ridå.
Kommentera (2)Gårdagen var ännu en vårdag av strålande solsken i den kungliga huvudstaden. Jag siktade på en förmiddag med Lilleman i lekparken, men blev plågsamt varse om att det var kallt som ett pingvinarsle ute, och återvände därför ganska snart till värmen i lägenheten. Vår korta exkursion blev emellertid lärorik. Tillsammans kom vi till insikt om att när Lilleman får glädjefnatt så far benen som trumpinnar på honom. Om han då sitter fastspänd på min mage i en Babybjörn har hans lekamen nu den perfekta längden för att servera pappa en förträfflig pungspark. Jag menar då en fulländad hälspark som rundar skrevet och med förödande hastighet letar sig upp i det allra känsligaste området på pungens undersida. På ett mera personligt plan så har denna incident slagit hål på fördomarna om att den genomsnittlige stockholmaren skulle vara en introvert och självupptagen varelse befriad från omtanke för andra medborgare. När jag stod där i kön på Konsum med en sprallig dvärg på magen och grät som ett barn utan synbar anledning var det många som kom fram till mig och frågade hur det stod till. Förvisso rusade alla dessa omtänksamma människor vidare lika snabbt då det enda jag fick ur mig till svar var ett gällt gutturalt läte i stil med Nazgul drakarnas i Sagan Om Ringen.
Idag är en förberedelsernas dag ty imorgon, eller snarare inatt, flyger vi till Cape Verde öarna för en fjorton dagar lång solsemester. Vi reser tillsammans med min blodsbroder, som jag varit vän med sedan jag var tio år, hans fru och deras bägge döttrar. Att resa med småbarn är ju, som många av er vet, inte någon ”semester” i ordets rätta bemärkelse. Först är det de rigorösa förberedelserna där listan för vad som måste packas med är lika lång som sträckan man står i begrepp att resa, och då snackar vi bara handbagaget. Sedan har man resan dit där man ska förmå de små liven att sitta still i nio timmar, där man nödgas byta bajsblöjor på tiotusen meters höjd i ett utrymme stort som en termos och där finns inga garantier för att man inte får sittplats bredvid en korpulent 50 + gubbe som är empatiskt handikappad och skeptiskt inställd till småbarn. Därefter har vi själva resmålet där nya faror lurar bakom varje hörn; pooler, havsvågor, vassa kanter, levande ljus, heta matkantiner, blottade elkablar, etc. De första dagarna är man knappt närvarande eftersom hjärnan konstant jobbar med att kartlägga farozoner och göra riskbedömningar. Bara att åka på solsemester med Lilleman, som pga. sin ringa ålder helst inte ska vistas i solen överhuvudtaget, är ungefär som att åka på Oktoberfest i München med en nykter alkoholist som resesällskap – onödigt besvärligt.
Men alla dessa göromål och dilemman till trots så är det ljuvligt att iklä sig endast en tunn sarong och glida omkring i värmen jämfört med att sitta på sin kammare och huttra hemma i norr. Underbart att plaska med våra överförtjusta barn i det behagligt tempererade vattnet. Härligt att äta samtliga måltider på restaurang i glada vänners lag och att bara umgås med andra vuxna och se varandra som något annat än mamma och pappa för en stund. Hänförande att se min vackra sambo, brunbränd och konstant halvnaken. Jag kan inte begripa att kvinnan var höggravid för mindre än ett år sedan, hon är ta mig fan i toppform. Beträffande min egen strandkropp så kan man tro att det är jag som har varit med barn. Men min buk är bara ett svartbygge jag bedriver tillsammans med företag såsom Carlsberg och Spendrups. Jag ämnar bedriva lite påbyggnadsarbete under semestern…
Kommentera (1)Mot bättre vetande lät jag min sambo lura med mig till hennes släkts stängda lantställe på en ö i Stockholms skärgård. Med ”stängda lantsälle” menar jag att vattnet är avstängt, värmen är avstängd och såväl kyl som frys är avstängda. Således blev det en picknick med korvgrillning på tomten, lite hasande på den fortfarande tjocka isen i viken samt en inventering av hur många träd som rasat under vinterns stormar. Utflykten blev något som vår snart tre år gamla dotter uppskattade väldigt mycket. Lilleman tyckte att det var helt värdelöst eftersom hans redan begränsade rörelseschema stötte på ytterligare patrull i form av kläder man omöjligt kan röra sig i om man är 11 månader färsk. Han krumbuktade och gnällde hela tiden och liknade mest en övergödd kålmask i sin vinteroverall.
Min sambo tog med sig sin bästis vilket i praktiken innebär att de har en trevlig social stund tillsammans medan jag har huvudansvaret för barnen samt privilegiet att genomlida en aldrig sinande svada av frisörsalongsskvaller och empatisk rappakalja. Resan gick med buss till färjan i Stavsnäs vinterhamn för vidare transport till ön. Såhär års är antalet turer få och det är många timmar mellan dem. Detta fick vi alla praktisk erfarenhet av under lördagseftermiddagen då jag förgäves vädjade till det vårystra kvinnfolket ”att vi nog inte har tid till att stanna och mata hästar i hagen om vi ska hinna med färjan hem”. Naturligtvis ignorerades mitt yrkande totalt och likt ett gäng lallande betongbarn, vilse i spenaten, missade vi färjan och nödgades ringa efter båttaxi och betalade därmed det tredubbla priset för resan tillbaka till fastlandet. Det var ju inte hela världen, men ett väldigt typiskt exempel på hur jag upplever min mansroll i dagsläget: Jag är en ofrivilligt tillförordnad ordningsman vars kunskap, kapacitet och beslutsfattande ingjuter noll respekt hos just den medlem av det täcka könet som jag har valt att bilda familj med. Man kan förbanna sin lott men det förändrar inte ödets tombola – spelet har riggats av en urkraft bortom vår fattningsförmåga. Bara att luta sig tillbaka med ett pillimariskt leende och se vart resan för oss…
Söndagen gick fort, den försvann med trollkraften hos en spindel. Vips! Så var det måndag.
Jag väcks en timme före solens uppgång (05.30) av att Lilleman sätter igång det höga entoniga rabblande som han har lagt sig till med på sistone. Han låter som om en hungrig dement präst av skånsk härkomst; ”Äda-äda-äda-äda-äda-äda-äda-äda-äda-äda-äda-äda…”, mässar han. Jag brygger några koppar svart bensin åt mig själv och rör ihop lite fruktgröt åt prällen. Därefter leker vi ”peta pappa i ögat” och liknande sporter tills dess att Lillan, med trollrufsig hjässa, meddelar sig vaken och hungrig. Just denna morgon slår hon personligt rekord i gröt så frukosten tar lite längre tid än vanligt. När hon har ätit färdigt återstår 35 minuter till dess att hon ska vara på dagis som ligger blott ett stenkast från vårt hem. Just då reser sig Mamma Mammon ur sin sarkofag och kraxar något. Jag ger henne en fungerande stämma genom att räcka henne en rykande kopp java med mjölk.
”Vad fan är klockan? Är hon så jävla mycket? Fan också! Jag hatar att stressa på morgonen”…
Min sambo arbetar på ett kontor beläget två trappor nedanför vår lägenhet, där huserar det lönsamma familjeföretaget (på faderns sida). Men om morgonen blottar hon helt enkelt inte sina starkaste sidor. En bra morgon i hennes bok är när hon tillåts stiga upp drygt fyra timmar innan hon nödgas arbeta eller göra någonting överhuvudtaget. Och sådana morgnar existerar inte under småbarnsåren, förutom de gånger man stiger upp innan solen. Min sambo stiger för all del upp tidigt ofta, men inte denna måndag. Men som den moderna starka kvinna hon är så tar hon ändå kommandot över situationen och löser raskt uppgiften med att få Lillan till dagis i tid genom att lämpa över ansvaret på mig.
Resten av dagen spenderar jag och Lilleman tillsammans – en relation som i dagsläget främst går ut på att jag ska skydda honom från sig själv. Han befinner sig i ett klåfingrigt stadium av sin utveckling; alla skrymslen ska utforskas, varenda pryl som står att finna ska genomgå ett brutalt och ganska raffinerat hållbarhetstest. Det är en oral period, allt ska in i käften, tuggas och smakas. En sådan enkel vardagssyssla som att tömma diskmaskinen är, i pojkens närvaro, ett konststycke. Att gå på toaletten är förenat med oron för att han ska få tag i toaborsten och smaka på den…igen. Men pojkens paradnummer är när han, genom att ta tag byxtyget kring smalbenen, drar sig upp i stående och vägrar släppa taget. Där står man med kladdiga händer som måste tvättas innan de vidrör en bebis eller så har man famnen full av porslin som ska upp i skåpet fem steg bort. Det är en absurd situation, ett vansinnigt dödläge där pojken jollrar och skriker om att han vill upp i pappas famn medan pappa själv försöker röra sig fri på ett sådant sätt att ungen inte faller utan snarare hasar ner i backen.
Idag sket Lilleman ner sig å det gruvligaste. Efter att ha tvättat och fått på gossen en ren blöja samt nya kläder återstod att ta hand om katastrofblöjan. Soppåsen i badrummet var full och utan att planera tillvägagångssättet greppade jag helt sonika tag i blöjsörjan för att dumpa den i kökets soppåse och sedan ta ut allt till sopnedkastet i trapphuset. I samma stund som jag lämnar badrummet får han tag om byxtyget kring mina knän och drar sig blixtsnabbt upp i stående. Men Lilleman nöjer sig inte med det, han vill högre upp, så han börjar dra hårdare i byxorna. På mig har jag slappt sittande mjukisbrallor utan något vidare resår i, inunder är jag ”kommando”. Lilleman lägger all sin vikt och kraft i försöket att dra sig upp i byxtyget. Naturligtvis rasar han omkull med en sjusärdeles duns och börjar stortjuta, han har dragit mina brallor med sig i fallet. Så här står jag nu med brallorna kring anklarna, snoppen i vädret och handen drypande av bajs (jorå, i tumultet knöt jag ihop handen lite för hårt). Jag tvingas således göra ”pingvinen” ända in i köket med ett flyglarm till son släpandes efter mig hela vägen.
Efter att ha kastat katastrofblöjan och tvättat händerna så tröstar jag så min underbart fina son och hans stora blå ögon ser på mig med en uppsyn som säger: ”Du ramlade också på skallen ganska ofta i min ålder va?”.
Kommentera (4)Äntligen helg, och vårens inledande månad bjuder på strålande solsken. Det är nu man välkomnar våren vid landsvägens vårporlande dike, ser isen släppa taget om viken och vandrar i skog och mark. Och genom barnens förundrande blickar upplever man den magi som det är att se årstiderna skifta. Om man nu har ett eget lantställe vill säga. Mellan mig och min sambo finns två lantställen i Stockholms skärgård; ett på fastlandet och ett bland öarna. Inget av dessa har vi fri tillgång till:
Stället bland öarna ägs av min sambos förryckta mor som styr och ställer med tvärsäker dårskap. Dessutom nödgas vi samsas med hennes tre bröder varav den äldsta är likvid och tillräknelig medan övriga två, en spelmissbrukare och en blandmissbrukare, utgör dennes totala konträr. Sjötomten är vildvuxen och huset är fallfärdigt då ingen annan än vi gör något som helst underhållsarbete, men det finns en enorm potential där och vi trivs ändå hyfsat bra sedan sambon lät sätta upp en egen liten Friggebod åt oss. Men det måste vara mor/svärmorsfritt annars är det ohållbart och rent av plågsamt.
Stället på fastlandet äger jag tillsammans med mina två systrar. För att göra en lång historia kort; vi barn fick ärva stället efter farsan som i sin tur ärvt av sin mor och på den vägen är det. Emellertid bor vår mor fortfarande kvar i huvudbyggnaden och vi behandlar stället som hennes hem i första hand och sekundärt som vårt lantställe. Övrig yta, en gäststuga samt en Friggebod, samsas vi syskon och våra familjer om – idag är det alltså sex vuxna, fyra barn samt en hund om alla är där samtidigt. De senaste fem åren har det blivit allt mer krakel och disharmoni. Ena syrran vill inte vara där om jag är där, mor vill att alla ska känna sig välkomna när som helst men vill samtidigt tillfredsställa allas individuella önskningar. Högljudda konflikter, skilda åsikter om vem som har rätt till vad och helt plötsligt hyr mor ut gäststugan åt en vän till familjen.
Mor, storasyster, lillasyster och så jag. Att vara den enda mannen i ett icke samspelt matriarkat är ungefär som att dansa barfota på ett vässat brunnsgaller med en jävligt tung hatt på huvudet. Många känslor i omlopp som ska ventileras, ont om logik, gott om inkonsekvens. En ensam empiriskt orienterad pragmatiker i en östrogendrypande tsunami av vilsna abstraktioner och ömtåligt förpackad inkonsekventa åsikter. Jag är en raksträcka i kurvornas rike.
Så tills vidare får vi välkomna våren här i den kungliga huvudstaden:
Doften av tusentals hundbajskorvar som tinar upp i dagsmejan. Pundare, alkisar och hemlösa lämnar sina mörka iden och ansluter sig till stadsmyllret. Lekparkerna fylls upp med frustrerade skärmspelsbarn och tunnhåriga tjänstemän som utrustade med headset och handdator stressat tar igen förlorad pappa-barn tid samtidigt som de slutför ännu ett i raden av obegripliga ”projekt”. Man ser unga nykära par, sprittandes av blåögda vårkänslor, lägga huvudet på sned och drömma sig bort då de betraktar två barn och deras pappa i full färd med att ”baka kakor” i sandlådan. Jag vill gå fram till dem och vist förkunna att tillverkningen av dessa små varelser är betydligt roligare och enklare än själva skötseln. Min dotter väcker mig ur mitt dagdrömmeri då hon med viss stolthet i rösten låter världen veta: ”Jag matar lillebror med pappas sandkakor”. Lillkillen bara ler, snorar och hostar kladdig sandlera. Min lekamen tar tag i situationen medan min hjärna utan någon som helst förvarning skriver en haiku dikt:
NU ÄR VÅREN ÄNTLIGEN HÄR
MEN JAG ÄR GRINIG, SUR OCH TVÄR
HUR MYCKET KOSTAR ETT GEVÄR?