VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Galet nog för att få slag.

Det finns de som påstår att John Lennon skrev texten till låten ”Nowhere Man” då han led av skrivkramp. Att raderna så att säga manifesterade sig ur känslan av att inte veta vad han skulle skriva eftersom det, enligt känslan, inte fanns någonting att skriva om. ”He’s a real nowhere man sitting in his Nowhere Land making all his nowhere plans for nobody”, lyder alstrets första rader. Hyfsad prosa framtvingad under skrivkramp vågar jag påstå. Förvänta dig inte att verk av sådan kaliber kommer att mogna fram ur mitt stundande tangentbords sendrag. Men tack för att du läser. Jag behöver det här förstår du.

Vår i luften och fullmåne, det blir lite galnare än vanligt då hemma hos Pappa Pucko och hans familj. Min sambo mer eller mindre bor ute i trädgården på vår Terrass eller på jobbet där hon såhär års utför i stort sett samma arbete med sina ivriga gröna fingrar. Lillan blir ganska högljudd, ilsket bångstyrig och finner lillebror mer irriterande än normalt. Lilleman blir extra mammig och vårystert alert som ett helt jävla kosläpp. Och Fnonken (vår gamla långhåriga dvärgtax) blir så in helvete själaglad varenda gång någon flockmedlem äntrar lägenheten att hon kissar ner sig av upphetsning, bildligt menat. Själv känner jag hur den lilla uns lejonhane som fortfarande finns kvar av mig gör sig påmind på diverse sedvanliga manér; kåt som en studentbal, nostalgisk som ett ålderdomshem, rastlös som ett dagis och oroligt vankande fram och tillbaka med en bubblande cocktail av testosteron á la grottmongo susandes genom min blekfeta lekamen. Nu händer det, nu vänder det, nu sänder det ut signaler i kroppens alla kanaler. När raska taskar slår på vita kvinnolår ja då är det vår. Och hej fadderittanlej för lilla mej och min tjej bland Timotej och Förgätmigej. Okej?

När älskarens vilda könsdrift fått sitt så pockar krigaren på uppmärksamhet, även om han nu för tiden mest ser ut som en skrivbordssoldat så kan han inte förneka sin natur. Hans vårystra överskott av testosteron kräver någon slags fungerande ventil – annars finns risk för att vederbörande exploderar. Det är det svåraste, tycker jag, att ta hand om sig själv. Att mitt i virrvarret av förpliktelser, ansvar och åtaganden vara medveten om sina egna behov och tillfredsställa dessa innan bristen på just det man kan tänkas behöva övergår i frustration som går ut över andra. Jag får liksom ge mig själv en örfil och mer eller mindre tvinga mig själv till handling: ”Hörru din dumhane. Ut och spring med dig! Nu får du banne mig vanka iväg till närmaste vattenhål och sänka ett gäng maltläsk! Dags för dig att ”shit chatta” med andra galtar och vara din natur trogen! Sätt igång och skriv! Nu måste du muskla eller slå av dig lite! Etc.”

Det är inte ofta Pappa Pucko går på gym men han har ett SATS kort. Denna styggelse inhandlades under någon slags villfarelse om att han skulle vara en sådan där hälsomedveten och frisksportande pappa på den tiden då Lillan fortfarande var bebis. SATS tillhandahåller professionell barnpassning så alla förutsättningar för att bli en ”lean & mean daddy” fanns där utom möjligtvis hans egen motivation och ork. Nåväl, kortet finns i hans ägo och under en sådan där extra galen dag blev det hans biljett till ett s.k. ”box” pass.

Under skrik, kaos och förödelse förkunnar jag för min sambo att jag måste slå ihjäl någonting. Luttrad som hon vid det här laget är ger hon mig en förstående blick och riktar sedan en tyst nick mot Lillan, en håglöst utförd gest som säger: ”Dra vart fan du vill, men du tar med dig en av dem”. Sagt och gjort. Via SATS hemsida blir jag varse om att det finns platser kvar på den gruppträning som börjar om tjugo minuter. Jag packar en träningsväska, spänner fast Lillan på cykeln och trampar iväg. Redan vid ankomst så brinner mina sovande benmuskler och jag är sjöblöt av svett. Visar mitt kort för receptionisten som med höjda ögonbryn och sjuksköterskehurtigt manér kvittrar fram: ”Nej men oj har du kvar det där gamla kortet, ett sådant har jag inte sett på flera månader…” Jag svarar med skamsen tystnad och ett hjärndött leende. Den kvittrande receptionisten ägnar några minuter åt att uppdatera mitt kortinnehav. Jag skyndar mig att lämna in Lillan på mini-SATS och att byter sedan om med blixtens hastighet, ändå anländer jag fem minuter sent. När jag äntrar lokalen ska deltagarna precis till att bilda träningspar. Därefter basunerar instruktören ut diverse slag- och sparkkombinationer sedan utför man dessa och håller i mitsarna om vartannat under olika tidsintervaller. Ouppvärmd blåser jag på med all kraft i ett furiöst tempo. Killen som håller i mitsarna tittar förundrat på den blekfeta svennebananen som för tillfället dominerar rummet; kombinationerna och fotarbetet sitter, det går fort och det bokstavligen smattrar och smäller kring gubben.

Efter vad som känns som en evighet av sparkar, krokar och uppercuts ser han på klockan att det bara har gått tjugo minuter. Pappa Pucko är helt slut men kämpar vidare. Det smattrar och smäller inte längre, det flåsas, frustas och dreglas. Fotarbetet ligger efter vilket får honom att likna en svettig gammal pundare som fått snedtändning där han står och viftar med armarna, det är en mycket sorglig syn. Han tappar fokus, börjar se sig omkring. Fler kvinnor än män här. Några tvättäkta gymbrudar med noshörningslår, stockar till armar och ett käkparti som tillsammans med det obligatoriska låshåret får dem att likna Dolph Lundgren i peruk. Även några trådsmala, platinablonderade töser med svullna läppar finns på plats – de ser ut som rattlås med sillisar och jättelika huvuden. Några svårt tärda mammor med rörelsescheman som får en att undra ifall smidigheten ännu inte är uppfunnen är här. Ganska många blåögda plugghästar och otämjda ungston finns också närvarande. Förutom några tunnhåriga tjänstemän samt en arab som skuttar omkring med suspensoar utanpå ett par overkligt korta shorts så ser den manliga delen av klassen ut att höra hemma i Big Brother huset eller inuti Agneta Sjödin.
”Tatuerade jävla popsnören från landsort med noll procent kroppsfett och lika mycket personlighet”, mumlar Pappa Pucko och tycks genom denna missriktade vrede finna ny kraft.
”Ja, ta mig fan. Jag har krigat mig igenom till andra sidan, till andra andningen”… Plötsligt hör jag mitt namn färdas ut i högtalarsystemet, jag uppmanas att omedelbart infinna mig på mini-SATS.
”Pappa”, utbrister min dotter glatt då jag anländer. Jag lyfter upp henne med en kram . Jag vet redan vad det gäller innan gymdagisfröken ens har öppnat flabben:
”Hon slog en annan…”
”Jag vet”, avbryter jag och tillägger ”det är lite galnare än vanligt just nu”…

Kommentera

Annons

Vardagsformen (del 1)

Jag vaknar inte längre, jag väcks. Just denna morgon slits jag abrupt ur sömnens varma famn av att Lilleman utforskar exakt hur mycket av hans lilla pekfinger som får plats i pappas enorma näsborre, det bottnar. Kort därefter dyker hans trollrufsiga storasyster upp med en högljudd hemställan om grötfrukost. Min sambo och jag möts vid kaffebryggaren och hälsar på varandra med en yrvaken kram och några kraftlösa grymtningar. Därefter kör vi respektive tryne långt ner i varsin rykande kaffekopp. Vi sover inte tillsammans för tillfället, barnen har gjort det till en omöjlighet. Min sambo sover med Lillan i barnens rum medan grabbarna grus slaggar i sovrummet. Efter det att i tysthet ha avnjutit två koppar med världens mest konsumerade psykoaktivt verkande drog (koffein) har det centrala nervsystemet vaknat till liv och då börjar jäktet. Lillan får sin gröt serverad och Lilleman likaså. Under tiden sätter min sambo igång med att göra sig i ordning inför dagens förvärvsarbete, vi arbetar i dagsläget femtio procent vardera. Idag är det hennes tur att lämna grottan, bege sig ut i verkligheten och hålla igång pengamaskinen. Hennes dag kommer att vara rena semestern i jämförelse med den ändlösa lista av hushållsysslor och de sällan fungerande vardagsrutiner som kommer att utgöra min dag tillsammans med vår tygellösa ettåring.

Men vi är inte där än. Lillan har fått för sig att idag ska hon minsann inte borsta tänderna. En lika tröttsam som utdragen konversation fylld med bestickning, hotelser och böner tar vid mellan far och dotter. Under pågående förhandlingar lyckas emellertid den mest ålderstigna underhandlaren dupera den brådmogna lilla parlamentarikern till att borsta tänderna. Bara sju minuter innan morgonsamlingen på dagis börjar. Jag får på ungen hennes kläder, glasögon och en mössa av okänt ursprung och ska precis räcka över hela ensemblen till min sambo när jag ser att hon har fastnat i amningsfällan. Lilleman har sugit sig fast likt en knubbig vampyrdvärg och vill inte släppa taget utan låter som en mistlur varje gång hans mor försöker bända bort honom. Fyra minuter till morgonsamling. Slänger på mig en helt omöjlig kombination av klädesplagg och färger, stoppar Lillan under armen och sprintar sedan ograciöst och ljudligt de fyrtio metrarna uppför backen till dagiset. Morgonsamlingen börjar i exakt samma stund som jag stänger dörren efter att ha pussat min dotter farväl för några timmar.

Min sambo krånglar sig så småningom loss och far till arbetet, med sig tar hon vår långhåriga dvärgtax. Nu är det bara Pappa Pucko och son. Eftersom Lilleman är något av en matglad liten trind Hobbit som förvandlas till en Orch om han inte får mat exakt när han vill så inleder vi tiden efter frukost med en andra frukost. Därefter leker vi i drygt en timme tills dess att pojken tar en sporadisk förmiddagslur. Jag pustar ut och slappnar av lite i vad som känns som några minuter. När jag sedan reser jag mig ur soffan för att ta tag i listan med hushållsysslor så kungör Lilleman högt och tydligt att han har slaggat färdigt. Okej (djup suck) vi får göra det tillsammans…
Vi inleder med att tömma diskmaskinen för att omedelbart därefter fylla upp den med en ny omgång tallrikar, glas och bestick. Bortser man från det faktum att Lilleman flertalet gånger står i begrepp att perforera delar av sitt ansikte och därtill mina vader med diverse smutsiga gafflar så går det förhållandevis smärtfritt till. Därefter åker dammsugaren fram. Nej, faktum är att dammsugaren redan står framme, det gör den för jämnan. Det finns ingen mening med att ställa in den i städskåpet då vi dammsuger varenda jävla dag, ibland flera gånger om dagen. Lilleman älskar dammsugaren för den låter så kul, har roliga knappar och fungerar som en slags rullator för honom. Medan jag dammsuger så tar han tag i ekipaget och går sedan med dammsugaren som stöd. Glad som en piképolis under ett EU-toppmöte vankar han efter mig och svingar sin lilla näve i luften, med ojämna mellanrum träffar han sitt mål och dammsugaren stängs av. Efter en tids irreguljärt dammsugande så har Lilleman fått nog och ger sig av på egna äventyr i lägenheten. Vi är ifrån varandra i blott några minuter och på den korta tiden hinner han rulla ut en hel toarulle samt äta delar av pappret, välta ut hundens vattenskål i köket för att sedermera halka i vattnet och slå sig. I processen verkställer han dessutom en så kallad ”loop poop”. Det egenkonstruerade begreppet härstammar från den välkända avancerade flygmanöver där flygplanet utför en spektakulär cirkelrörelse i luften. När det kommer till ”loop poop” så är det alltså bajs som skickas ut med sådan kraft att det gör en loop nere i blöjan och via en cirkelrörelse landar på utövarens rygg, i extrema fall ända upp i nacken. Att i dessa lägen försöka sig på ett enkelt blöjbyte med tvättlappar är som att äntra reaktorrummet i Tjernobyl strax efter olyckan i tron att man ska röja upp oredan beväpnad endast med en tandborste och några bomulls tops. Jag sanerar Lilleman i duschen och passar sedan på att våttorka golvet i lägenheten medan han ligger invirad i badhandduken och myser på sofflocket. Sätter pojken i bärselen på min rygg och tar mig sedan an kvällsmatens mice en place samtidigt som jag värmer på burkmat åt Lilleman. Fucking burkmat alltså! Hans syster behövde minsann aldrig äta konserverad mat, hon fick hemlagad mat varenda måltid., varje dag. Men att ha ett barn är att inget barn ha alls jämfört med att ha två barn. Det är ju egentligen helt befängt av en förälder att ge sitt barn mat som står i rumstemperatur utan att bli dålig och tro att ett sådant hopkok enbart är av godo för den som konsumerar det. Men man tvingas till en del befängda kompromisser ibland, andra gånger är det av ren lättja som man tar befängda beslut eller så är de kloka besluten helt enkelt slut för tillfället.
”Vi får hem nya kloka beslut i slutet av veckan”.

Fan vad tiden skenar, jag har endast prickat av några enkla hushållsysslor och det är snart dags att hämta Lillan på dagis. Lilleman har burkmat överallt; på kinderna, i öronen, kring nacken. Får han i sig näringen via hudens porer? Annars så begriper jag inte hur han skulle kunna vara mätt och det är han. Jag sanerar ånyo min son i duschen och passar då på att tvaga mig själv. Under tvagningen blir Lilleman historisk genom att få till ännu en perfekt ”loop poop” – denna gång med pappas buk som avfyringsramp.

Kommentera (3)

Annons

Livspusslet

Den tankemöda och det fysiska engagemang som krävs av undertecknad för att lägga Livspusslet korrekt är ta mig fan tröttsamt till en sådan grad att jag blir utmattad. Att nödgas planera, disponera och få till en fungerande agenda för samtliga parter i en flerbarnsfamilj är själva essensen av anti-liv. Att schematisera är att döda. I varje fall när man, likt undertecknad, har varit en fri fågel i ordets rätta bemärkelse större delen av livet. Jag är helt enkelt bortskämd med att endast behöva anpassa mitt liv och leverne efter ”me, myself and I”. Idag är jag tvåbarnsfar, lever i ett samboförhållande samt är hundägare vilket i praktiken innebär att jag inte ens kan gå på toaletten när jag själv vill. Man har, med andra ord, halkat ganska långt ner på Maslow’s behovstrappa*.

(* En förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov och där den primära idén innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.)

Jag vill samtidigt understryka att det livspussel som jag och de mina lägger i samspråk med varandra är ett av de enklare. Vi snackar femtiobitars pussel där motivet är synnerligen elementärt, typ en glass – vi har ett relativt glassigt liv. Vissa av er som läser detta lägger antagligen ett betydligt mer invecklat Livspussel som snarare för tankarna till ett femtiotusenbitars motiv av Varbergs fästning, Eiffeltornet eller dylikt. Emellertid visar sig vårt teoretiskt enkla livspussel i praktiken vara alldeles för svårt för att jag ska ha tid till att exempelvis träna, läsa böcker, träffa kompisar eller skriva i den utsträckning som jag önskar. Man skulle ju kunna tro att jag åtminstone har tid till att umgås med min allra bästa kompis och den människa jag håller av mest – min sambo – men icke. Vi driver företaget småbarnsfamilj (X 2) och kan spendera flera dygn inom de drygt hundra kvm som utgör vårt hem utan att så mycket som tilltala varandra. Vem fan har tid till det när man konstant arbetar med någon slags hushållssyssla? Och skulle det mot all förmodan vara så att man får tid till att för blott en sekund släppa dammsugaren, lämna tvättstugan, befria sig från spisen eller helt enkelt avlägsna händerna från det ljumna diskvattnet och istället omfamna sin älskade så hinner man inte mer än säga ”hej” förrän barnen är där och bara MÅSTE bli burna eller helt sonika stämmer upp i högljudd sång, eller på något annat vis gör en enkel konversation omöjlig. Någon gång kring 21 snåret, då vi lyckats få barnen att somna, är man vanligtvis lika slut som en frekvent sodomerad ringmuskel. Och med den ekivoka metaforen förefaller övergången till allas vårt favoritämne helt adekvat.

Det råder inte ens delade meningar mellan könen om huruvida sexlivet är till belåtenhet eller inte under småbarnsåren. De flesta män och kvinnor som bildar familj och skaffar barn är överens om att de periodvis har ett betydligt fattigare sexliv som förälder än det de hade som enbart sambos eller singlar. En av förklaringarna till det kan vara den där listan över saker som man borde ta tag i när barnen sover – den är oändlig. Utöver de obligatoriska sysslorna; tvätt, städning, disk, räkningar, jobb, etc., så ska man ju hinna förverkliga sig själv och tillgodose de egna önskemålen. Man vill förkovra sig, sätta saker på pränt, meditera, bestiga berg, måla tavlor, spela musik, sätta surdeg, hyvla en ulk, etc. Någonstans i det där virrvarret av åtaganden, plikter och individens behov av egentid så ska vi dessutom ha tid för varandra. Nej, vi ska inte bara ha tid för varandra, vi ska överraska, berika, charma och förföra varandra.
”Det låter både svårt, ansträngande och besvärligt. Kan vi inte bara knulla istället?”, tänker mannen. Medan kvinnan begagnar Susanne Reuters bevingade ord:
”Jag är kvinna, jag är ingen maskin!”.

Män behöver ju, som vi alla vet vid det här laget, bara få utlösning. Det är egentligen det enda VI behöver. Med tiden lär vi oss att tänka på vad vår partner behöver istället för att enkom fokusera på våra egna primitiva behov och utökar därför repertoaren något med förspel, cunnilingus, och romantik. Med tiden så försöker de flesta män åtminstone förstå skillnaden mellan att älska och att knulla. De flesta av oss löser aldrig gåtan. En del av oss ber kvinnan förklara allt det där vi inte riktigt förstår och efter det är vi för alltid vilse i pannkakan. Nåväl, det finns en tid i alla mäns liv då han träffar den där kvinnan vars blotta existens driver honom till att ställa en livsavgörande fråga till sig själv:
”Klarar jag av att ha sex med en och samma kvinna resten av mitt liv?”
Som livserfaren tvåbarnsfar i närheten av 40-strecket kan jag avslöja att just DEN frågan är synnerligen ovidkommande. Vad mannen borde fråga sig själv är följande:
”Klarar jag av att inte ha sex överhuvudtaget med en och samma kvinna resten av mitt liv?”
Ja, i jämställdhetens namn så överdriver jag. Alltför länge har kvinnan haft ensamrätt på att låta känsla vinna över fakta. Nu är det mannens tur.
Kvinna: ”Men hur kan du säga att vi ALDRIG har sex med varandra när det bevisligen inte är sant?”
Man: ”Men sanningen är ju den att det känns så…”
Så är det tjejer, damer, tanter – kvinna, du gudabenådade kreation. Sometimes payback is a bitch och nu för tiden kan det även vara en velourpappa á la Svennebanan.

Ska man måla fan på väggen så använder man könsroller : – )

Kommentera (12)

Annons

Andy’s Lekland, allvarligt talat…

Pissväder. Förr var ett sådant konstaterande av ringa betydelse. Men att idag helt sonika låta vädret diktera villkoren och stanna hemma i lägenheten med en hyperaktiv ettåring och en minst lika rastlös 3 åring främjar inte den psykiska hälsan för någon i familjen. Under frukosten tar jag, styrkt av tre koppar knarkstarkt kaffe, mod till mig och kungör ett förslag till aktivitet som förenar nytta med nöje:
”Vad sägs om att låna firmabilen och dra till Sickla Köpkvarter?”
Min ammande sambo suckar ljudligt, ger mig en utmattad blick och lyckas med omöjligheten att genast se ännu tröttare ut. I ett fåfängt försök att göra förslaget mer attraktivt för min föga imponerade åhörare fortsätter jag på sjuksköterskehurtigt manér:
”Vi behöver ju, som vi båda vet, storhandla. Och då kan vi ju göra det i Sickla och samtidigt passa på att låta Lillan löpa amok inne på Andys Lekland.”
Treåringen anar att något skoj är på gång, lyser upp och börjar sparka glatt med benen där hon sitter och sorterar corn flakes. Min sambo intar en kroppshållning som säger ”skjut mig istället” och accentuerar manifestationen av sin ovilja till att genomlida nämnda projekt med en, om möjligt, ännu djupare suck än den första.
”Jag hatar att handla, att storhandla storhatar jag”, mumlar hon sedan med ansiktet i händerna.
Jag ser min chans.
”Det är ok. Jag storhandlar med Lilleman på magen så kan du hänga med Lillan på Andys.”
Jag använder medvetet verbet ”hänga” i ett försök att få uppdraget att låta enkelt och slappt. Mamma Mammon lyfter blicken ur händerna och ser på mig med en kroppshållning som säger ”nu skjuter jag dig istället” och säger därefter med strikt och monoton stämma:
”Bra försök. Glöm det.”
”Fan, fan, fan”, tänker jag och ler åt min dotter som nu är så uppspelt över vad som komma skall att hon har börjat rabbla allt det hon tänker ta sig för på Andys.
”Å då ska ja’ åka stora kanan å hoppa studsmatta å kasta bollar och nypas och slåss…”.
”Nej, inte bråka”, inflikar jag och känner hur en svettdroppe har bildats i pannan.

Andys Lekland är ett himmelrike för amfetaminstirriga cirkusdvärgar, dvs. barn i 2 till 6 års ålder. Det är också ett i raden av alla de helveten på jorden som står reserverade exklusivt för småbarnsföräldern. Leklandet är egentligen en jättelik vadderad klätterställning med kanor, bollhav, studsmattor och otaliga labyrintliknande gångar i olika nivåer. Hela vidunderligheten påminner om arenan i Gladiatorerna, ett av den svenska tv-underhållningens många lågvattensmärken, och den forna programvärdinnan Agneta Sjödins bjärt debila stämma känns på sätt och vis även den närvarande då lokalens kakofoni är öronbedövande.
”Yippeee!”, vrålar Lillan och sätter av i full fart mot bollhavet så snart vi gör entré. Jag parkerar vagnen, etablerar högkvarter vid ett av borden i lokalens cafédel och ställer mig sedan vid det nät som omsluter havet av bollar där min dotter nu hoppar omkring med den glädje och eufori som endast barn kan förnimma.
Det är så fullsmockat med barn att det luktar blöja överallt, som på dagis. Jag drar axlarna åt öronen och känner det välbekanta obehag som gälla skrik frammanar.
”Dunk!”
Ljudet av knattekollison. En, för mig okänd, cirkusdvärg har i extas kastat sig från den vadderade poolkanten ner i bollhavet utan någon tanke på huruvida området för landning är tomt eller inte. Det var det inte, där stod min lilla cirkusdvärg som nu sitter, grinar illa och tar sig för huvudet. Men så reser hon sig med den där blicken som avslöjar att hon, dessvärre, har en del av pappans genuppsättning. Ögonen sjunker liksom in i ansiktet som ser spänt och stramt ut, sedan tar hon sikte på den intet ont anande simhopperskan.
”Fan”, mumlar jag, alltför medveten om vad som står i begrepp att ske, och rusar runt till poolområdets entré, vadar raskt och ograciöst igenom ett grunt bollhav fullt med småttingar och malplacerade pappor, krälar mig klumpigt igenom någon slags vadderad krypgång, klämmer mig förbi en härjad gräddost till mor och hennes vrålapa till son och hasar sedan svettig och andfådd ner i det stora havet av bollar där Lillan har tagit rygg på sin antagonist som nu ligger huvudstupa fram på mage och ser förvirrad ut. Jag lyckas precis stoppa det hammarslag som riktas mot den stackars ovetande simhopperskans rosettprydda hjässa. Jag tar min dotter åt sidan och försöker pedagogiskt förklara att simhopperskan inte gjorde henne illa med flit och exakt vad det är man inte får göra mot andra människor som man blir förbannad på. Lillan som vid det här laget har glömt vad som nyss hände, slår dövörat till, sliter sig från mig och tar sikte mot en liten kana. Där står jag, likt en staty föreställande en postmodern Sisyfos i en pose som fångar våndan i en hopplös arbetsuppgift. Och någonstans nerifrån det gällt färgade plastbollhavets vidsträckta botten så hör jag vagt min mobiltelefon ringa…

Kommentera (3)

Annons

Sockerrusande snabbt skrivet…

Igår fyllde Lillan 3 år. Pappa Pucko och Mamma Mammon kom med frukost på sängen och sjöng ”Ja må du leva”, eller som vår dotter sjunger den; ”Humájåraleva”. Presenter, mackor och en trio ljus intryckta i ett par köttbullar. Vi kan liksom inte ge henne tårta på morgonen, sockret gör henne så urbota stissig och lynnig. Så är det i och för sig med alla barn, och vuxna med för den delen, socker är en mycket potent drog. Jag är själv missbrukare av drogen i fråga sedan barnsben. Det är mer eller mindre omöjligt för mig att bli av med suget. Periodvis så uppbådar jag tillräckligt med disciplin för att titulera mig ”nykter sackaroist”. Min sambo, välsigne henne, är den som upprätthåller nyttighetsordningen i familjen. Själv är jag uppfödd på bullar, kakor, godis, glass och en typisk Svennebanan diet bestående av pasta, vitt bröd och kött. Det sistnämnda är, om man köper från rätt uppfödare, inte direkt onyttigt eller skadligt för hälsan. Men å andra sidan är köttindustrin en större miljöbov än alla oljekatastrofer, avgasutsläpp och kärnkraftverk tillsammans. För den som läser detta och i misstro skakar på huvudet så rekommenderar jag boken ”Äta Djur” av Jonathan Safran Foer, makaber men nödvändig lektyr för den som vågar ta itu med verkligheten. Vart var jag? Jo, just det; ingen sockerpackad födelsedagstårta till frukost för Lillan. Den trippen sparar vi till eftermiddagen då hon, tillsammans med pappa, ska få baka sin egen tårta.

När det gäller just socker så förundras jag emellanåt över hur flertalet föräldrar bokstavligen trycker i sina barn socker i form av juice, läsk, godis, bullar och fan vet allt. Och sedan när ungarna börjar bete sig som amfetaminstinna cirkusdvärgar så blir päronen förbannade och säger saker som: ”Varför beter du dig såhär? Vad är det med dig?”
”Eeh, jag är drogad mamma. Dessutom har jag klunkat Coca Cola som utöver socker innehåller ansenliga mängder koffein. Jag är speedad som en polsk lastbilschaufför på färjan från Travemünde. En lina florsocker på det här så ska ge dig min allra bästa Tony Montana imitation, vi har ungefär samma längd jag och Al Pacino, – Say hello to my little friend!”.
Svensken äter mest godis i hela världen. Idag får vi i oss 50 kilo socker per person och år i Sverige. Vi är en nation av sackarosknarkare, om detta råder det inga som helst tvivel.

På eftermiddagen fick så födelsedagsbarnet sin efterlängtade sockertripp. Tillsammans med sin fumliga far så slängde Lillan ihop en rosafärgad prinsesstårta innehållande groteska mängder marsánkräm. Den blev vansinnigt god, tyckte alla som åt av den – dvs. alla utom Lilleman som helt enkelt är för ung för att knarka.

Beträffande presenter så glömde jag helt enkelt bort den gyllene regeln; ”Don’t buy the toys that make the noise”. Således kommer hela familjen inom den kommande framtiden att få sota för mitt misstag när Lillan i arla morgonstund spelar på sitt rosa munspel, går loss på tamburinen eller helt enkelt gör vansinnesljud med sin nya trombonflöjt. Nåväl, det är ett litet pris att betala för att nära de små livens musikalitet. Då jag tycker mig ha detekterat en viss fascination för insekter fick hon dessutom en insektslupp, en sådan där platsmugg med förstoringsglas i ni vet . Sådana fanns redan på farfars tid och är, så att säga, ingen tillfällig fluga. (Förlåt mig.) Såpbubblor är alltid lika uppskattat av vår lilla tös så det fick hon också, samt boken ”Emma & Lillebror”. Förhoppningsvis ska den tjäna som en slags instruktionsbok för hur man bör hantera sin lillebror rent fysiskt. ”Titta gumman, inte en enda gång så slår Emma sin lillebror med stekspaden i fontanellen. Och inte heller sätter hon sig på honom med knäna före. Ska vi göra som Emma gör nu då gumman?”

Idag är det fredag och under några timmar ikväll så är jag och sambon helt barnfria tillsammans för första gången sedan Lilleman poppade ut samma väg som han kom in. Det är fantastiska farmor som ställer upp. Det är ALLTID fantastiska farmor som ställer upp för oss. Farmor är helt sonika fantastisk. Under våra gemensamt barnfria timmar så har vi för avsikt att dinera och vina med ett par vänner någonstans ute i skärgården. Bifogar länken till den Spotify lista som kommer att ackompanjera festligheterna i afton. Trevlig helg!

Kommentera (5)

För att få de senaste uppdateringarna