VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Ett dopp i plurret

Att bada kommet nog bli poppis hos grabbarna. Igår badade de för andra gången och jämfört med första så behövde de inte ta av några elektroder den här gången. För det var inte populärt alls! Deras lilla sköra hud och så sitter det som klister fast, nä huga.

Nedan badar jag Lucas och sambon torkar Vincent 🙂

image

image

 

Och vikten då. Jo, båda hade gått upp idag igen! Åh sån lättnad. Vi som körde avdrag på varje mål igår på bägge två. Igår ammade de alltså  80% och sondades 20 % om man ser över hela dagen.

Idag bestämde läkarna och barnmorskan att vi skulle börja köra upp till fulla avdrag. Jisses, det går så snabbt nu! Vilket givetvis är toppen, för då kommer vi bara snabbare hem 🙂 Läkarna är fortfarande imponerade över att de klarar så mycket för att vara så för tidigt födda och sköterskorna behöver knappt komma in till oss längre då vi gör allt själva med att kontrollera sonden och fixa med apparaten för pulsen och syresättningen.

Annars har vi idag bara sovit och gosat med barnen. Samla energi inför helamningen 🙂

image

 

 

Kommentera (2)

Besök

Igår hade vi först besök av sambons kusin och tjej och sedan av tvillingarnas morfar 🙂 Det är alltid roligt när de kommer besökare! Vi fikade med morfarn och jag fick presenter då jag fyllt år.

imageIdag ska grabbarna få bada och sambon ska åka hem en sväng. Det måste hämtas räkningar, handlas och tvättas så han fixar det medans jag stannar kvar för amning 🙂

Vi vägde ju även dem i morse och spänningen var olidlig. Vi hade varit relativt hårda med Lucas och kört avdrag 40 ml på många mål eftersom han är den lite större och har gått upp så bra i vikt varje gång. Med Vincent vågar vi inte chansa lika mycket, fast vi kanske egentligen borde det.

Båda hade i alla fall gått upp! Lucas 5 gram och Vincent 15 gram. Inte mycket, men vi är glada bara de inte går ner. Då får de hellre stå still helt i vikten 🙂

 

Kommentera

Avdrag

Idag är pojkarna i vecka 33 + 3 och vi är uppe i 40 ml avdrag på sondmaten. Vi började med avdragen för 3 dagar sedan och det var då 20 ml första dagen, sedan 30 igår. De får då i sig mer mat via amningen nu än via sonden och det känns helt fantastiskt. Nu ser vi ljuset i tunneln att bli av med den där, men det är då en fingertoppskänsla man måste ha. Jag måste känna vid varje mål och gissa på ett ungefär om det har fått ut tillräckligt med mat så de klarar ett avdrag på sonden eller om vi måste ta in mer mat. Första dagen tyckte jag att det var supersvårt och det hattades lite med avdragen, och de märktes även på deras vikt dagen efter. Lucas hade gått ner några gram men Vincent hade gått upp 10.

Under hela dagen igår däremot gick det mycket bättre med amningen för båda. Vi kom in in i ett bra synk och vi körde fulla avdrag vid varje måltid, och det fick vi kvitto på idag på vågen. Lucas upp 55 gram och Vincent upp 15 gram 🙂

Läkaren kom in nu på morgonen och meddelade som sagt att vi ökar på avdragen idag igen till 40. Så nästa delmål för oss är definitivt att slippa sonden helt, men också att bli av med övervakningen. Dipparna de får har minskat ordentligt men de måste sätta ur medicinen innan och övervakas några dagar efter det innan det tas bort. Men vi tar en sak i taget 🙂

Idag ska de tas några rutinprover och så får vi besök som vi ser fram emot 🙂

image

Kommentera

Neonatalavdelningen

Tvillingarna fick som sagt komma direkt in på neonatalavdelningens intensivvårdsavdelning och där ligga i öppen kuvös och med cpap. En cpap-apparat skapar ett övertryck i lungorna så inte alveolerna faller ihop vid utandning. Pojkarna andades alltså helt själva men med lite hjälp. Det fick även en sond där de matades och en annan apparatat som mätte syresättningen i blodet. De började dock snabbt med urträning från cpapen så de tog inte många dagar innan de var fri den. De fick även sola någon dag.

imageimage

image

Vi blev inte utskriven från BB förens två dagar efter att de föddes och vi bodde då inte ens på samma avdelning som dem första nätterna. När vi blev utskriven fick vi ett gästrum utanför och fick därför inte då heller bo tillsammans. De övervakades dygnet runt och vi fick ju komma och hälsa på precis hur mycket och när vi ville. Men jag måste säga att de där första dagarna var väldigt jobbiga. Den där baby bluesen gjorde sig påmind fler än en gång och vi var oroliga konstant. Att de dessutom kändes som att vi bara var besökare till våra egna barn gjorde det inte bättre heller, men när de blev fri cpapen den 16 juli fick vi flytta ihop på en sal inne på avdelningen.

image

imageimageimageimage

På grund av att de föddes så tidigt så fick de även dippar i deras hjärtfrekvens då de helt enkelt glömde bort att andas. Det var extremt påfrestande att det tjöt ett högt larm flera gånger per dag när de hände och att man sedan måste dit snabbt och se sina barn ha andningsuppehåll och därefter peta på dem eller i värsta fall lyfta upp dem och skaka lite lätt. Det kändes som minuter innan man såg att de kom upp igen, men så var såklart inte fallet. Nu däremot har dessa dippar minskat ordentligt och de med tiden ska växa bort helt, men de får fortfarande lite medicin mot dem, koffein faktiskt!

imageimage

Vi har suttit mycket hud mot hud med dem redan från start och jag har pumpat bröstmjölk var tredje timme för att de ska få så mycket mat från mig som möjligt. Att ligga till bröstet och få prova på amning började vi med redan dagen efter de föddes, men då de är för små för att ens klara av alla saker samtidigt så var de mest på prov till en början.

Nu däremot kunde vi inte vara mer stolt över våra grabbar! Vi har redan fått börja med avdrag från maten via sonden och kör amning varje måltid. De får jättemycket beröm från personalen att de är så mogna för sin ålder då de egentligen inte ens riktigt ska kunna amma så bra som de gör nu. Som läkaren sa ”ni är lite av pilot-projekt” 🙂 Nu håller vi bara tummarna att de fortsätter i den här riktningen och att vi blir fri sonden snart.

imageimageimage

Kommentera (2)

Förlossningsberättelse

Det har nu gått ett tag innan vi åkte in till sjukhuset och jag tänkte därför skriva ner min förlossningsberättelse medans jag har det färskt i minnet.

image

Fredagen den 8 juli vaknade jag som vanligt runt 9 på morgonen. Sambon hade gått i väg på jobbet. Jag kliver upp och går på toa och märker då superlite blod på papperet. Jag tänkte egentligen inte mer på det än att de säkert var en liten del av slemproppen och att den kan ju gå även om det är flera veckor kvar till förlossning.

Vid lunch upptäcker jag att de kommer lite blod igen. Det ska tilläggas att det var verkligen superlite båda gångerna, men jag tänkte att de var lika bra att ringa förlossningen ändå för att vara på den säkra sidan.  Vid den här tiden har jag även börjat få en mensvärksliknande smärta, men inga sammandragningar.

De tycker att jag borde komma in för en kontroll, skulle det inte vara något kan vi ju åka hem igen.

Jag ringer min sambo som kommer halvspringandes hem. Jag tycker inte vid det här laget att det känns som att det är någon speciell panik, vi lär väl kolla och sen åka hem igen tänker jag, så vi struntar i att ta någon BB-väska.

Efter vägen blir jag hungrig så jag ber min sambo stanna efter vägen för en korv. Han undrar om vi hinner det men jag tycker att en korv borde jag väl ändå kunna hinna med? Jag tänker inte sitta och troligtvis vänta hur länge som helst där på förlossningen och dessutom vara hungrig!

Så med korv i magen stegar vi in på förlossningen för en kontroll. Barnmorskan kollar urinet och Ctg och allt är precis som det ska. Jag får träffa en läkare kort därefter som ska kolla livmodertappen. Hon tycker inte riktigt att hon känner min livmodertapp alls, men ska ta dit ytterligare en läkare som får känna.

– ”Din livmodertapp är utplånad och du är öppen 2 cm” konstaterar hon.

Jag tänker för mig själv hur sjutton det är möjligt? Jag har ju inte haft några sammandragningar eller värkar på det sättet som man hört att det ska bli.

Läkaren skriver in mig på förlossningen och jag får värkhämmande dropp samt kortison som ska skynda på barnens lungmognad. De vill även att jag ska börja fasta från och med nu och till nästa dag, för att om de blir kejsarsnitt så ska det göras på fastande mage.  Vilken jäkla tur vi stannade för den där korven!

Under natten och hela dagen efter forsätter de ha mig under bevakning och kollar regelbundet både Ctg och om jag är öppen mer. Allt ser bra ut och det mesta tyder på att värkhämmande droppet hjälpt. Jag får nu börja äta och dricka igen. Vilken dröm att få dricka vatten!

Vi börjar fundera på hur länge vi kommer behöva stanna. Men så på morgonen runt kl 10:00 den 10:e juli börjar jag känna av mer av den där mensvärken. Läkaren kontrollerar mig igen och jag är nu öppen 4-5 cm. Jag får börja med fastan igen och vi blir informerade av läkare om vad som kommer ske vid kejsarsnitt och därefter på neonatalavdelningen.

Ungefär vid kl 11 kopplar de upp mig på Ctg:t igen för att kontrollera mina sammandragningar, men de ser inga alls på den. Barnmorskan får istället stå och känna på min mage hela tiden för att försöka tyda om jag har några och hur täta. Jag känner inga alls utan har bara den där mensvärken som blir kraftigare och kraftigare. De gör en ny kontroll och jag är oförändrat öppen men tvilling 1 har nu fixerat sig.

Vid 11:45 beslutar man om att kejsarsnitt ska göras eftersom jag bara är i vecka 31+1 och tvillingarna troligtvis är för svaga för en vanlig förlossning.

12:09 startar de med att ge mig ryggmärgsbedövning i liggande läge, men den tar inte och det gör så vanvettigt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De vill att jag sätter mig upp istället så det kan ta en ny och jag får sitta och krama om en sköterska. Jag börjar frossa och kvider av att det gör så ont så stackars sambon blir helt kallsvettig av att se mig. Han blir tvungen att gå ut för att inte svimma. Jag märker knappt av det och är bara livrädd för att det ska kännas när de ska skära i mig. De får vända mig lite upp och ner för att bedövningen ska verka och för att jag upprepade gånger säger med bestämd röst att jag faktiskt känner när de tar på min mage och att jag kan vicka på tårna. Till slut säger läkaren med lite skratt i rösten ”Nathalie, du kommer ha känsel där men själva smärtan är borta. Om någon skulle nypa mig lika hårt som jag nypit dig nu hade jag slagit den personen på käften”. De gjorde mig väldigt lugn och jag kunde till och med klämma fram ett litet leende.

12:11 plockar de ut storebror Lucas men jag hinner inte se honom förens de gått ut med honom till kuvösen och sambon. Han väger 2230 gram och är 43,5 cm lång.

12:12 kommer lillebror Vincent. Honom hinner jag se när de går förbi i alla fall. Hans födelsevikt är 1930 gram och han är 43 cm lång.

image image

 

Jag rullas sedan in på BB och får där vänta till sambon kommer tillbaka från neonatalavdelningen med bilder på pojkarna. Jag kan inte besöka dem förens jag kan sitta i rullstol. Vi får in fika under tiden vi väntar på att bedövningen ska släppa och några timmar senare är jag så pass bra att jag kan ställa mig upp och sedan sätta mig i rullstol.

imageimage

Vilken spänning det var innan vi var framme på avdelningen! Och wow, vilken känsla att få se sina barn ligga där. Jag kunde bara röra vid dem och inte hålla eftersom de låg i kuvös och även hade hjälp med andningen via cpap.

imageimageimageimage imageimage

Vi rullar sen tillbaka till BB och blir kvar där över natten.

I nästa inlägg kommer jag berätta om hur det var på intensivvårdsavdelningen på neonatalavdelningen.

Jag vill avsluta det här inlägget med att tacka för alla lyckönskningar och gratulationer, men också våra nära och kära som kommit med mat och fina presenter. Det värmer!

 

 

Kommentera (6)

För att få de senaste uppdateringarna