Som jag sa tidigare så ligger jag hemma sjuk just nu, och det får mig att tänka en del. Inte pga av att jag är sjuk, utan mer att jag ligger hemma och inte gör så mycket och därav får mycket tid till att tänka.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker och jag kan inte sätta något ord på vad jag känner, men det närmaste jag kan komma är tom. Ni vet känslan när man är tom på ett jobbigt sätt? Jag har massa tankar och känslor i mig kropp men jag kan inte styra dem och allt är bara luddigt. Jag känner en tung känsla i kroppen och på något sätt så känner jag mig besviken. Hade jag helt kunnat veta varför eller vad det kommer ifrån så hade jag kunnat göra något åt det därefter. När jag inte vet vad det är så känner jag mig så hjälplös och vet inte vad jag ska göra.
Jag känner att jag kämpar och kämpar mot många saker som är jobbiga, jag tar mig framåt, jag ser och känner min egen utveckling, men det känns inte som om det räcker, det känns som om jag måste göra mer. Jag är inte där jag vill vara än, jag har en bit kvar, jag vet att jag kommer dit en dag, sakta men säkert tar jag mig framåt. Men hur lång tid får det ta? hur lång tid ska det ta tills dem runtomkring dig ska se att du kämpar och är på god väg? när ska dem bli nöjda?
De senaste åren så har jag gått igenom mycket, med familj, förlorat en vän, jobbat med mig själv och mer runt omkring det, en massa skit om jag ska vara ärlig, mycket som jag inte ens har nämnt i bloggen. Jag vet inte men det känns som om jag har det bra nu och är lycklig, men på något sätt så finns det dagar och stunder då allt kommer ikapp mig. Det känns som om jag har bearbetat det som hänt tidigare och kunnat gå vidare men ändå så finns det kvar, det gör liksom ont i mig och tynger ner mig väldigt mycket. Det kommer inte tillbaka varje dag, men i vissa situationer så känns det som om allt som jag har bearbetat bara försvinner och då får jag en känsla av ångest och känner för att bara ge upp. I den stunden så behöver jag någon som berättar för mig att det bara är att blicka framåt, att saker som hänt inte går att ändra, jag vill att någon ska förstå mig till 100 procent och ge mig en kram och säga att jag gör bra ifrån mig.
Jag har bara inte kunnat lämna det bakom mig, det är inte heller så konstigt för att det är saker som jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Som jag sa, jag kommer att få leva med det, och det är inget jag förnekar eller så, jag måste bara lära mig hur jag ska leva med det.
LOve, Ellinor
Postat av: Monica
? ? ? ?Stor kram till dig gumman ? Vi ses snart.
Postat av: Amanda
Hej! Jag känner med dig, får sådana känslor jag med, även fast jag har det bra! Du har en grymt bra inställning, de är ba o ta det lugnt, göra vad man tycker om och inte oroa sig så mycket. Men visst vissa saker får man leva med. Stora kramar till dig från ett osnöigt sverige… grym är du, fortsätt som du gör för du är en enorm inspiration för mig och många andra! ?????