Piercing

En pinsam sjukdom i ansiktet

Det har gått några dagar nu sedan jag gjorde min lilla skindiver på kindbenet.
Det är helt klart den minst smärtsamma piercingen jag har gjort! Visst, det känns lite om jag kommer åt och liksom råkar trycka rätt på den, men det händer ju inte så ofta.
Den verkar läka bra också.
Däremot har jag blivit blå runt om den, inte så snyggt eftersom jag inte får sminka över det heller, men det går väl över snart.

Jag är i alla fall så sjukt nöjd att jag vågade göra en!
Dessutom är det roligt att se folks min när jag är på affären och så.
Många stirrar tills dom känner att jag märkt det, då börjar dom flacka med blicken och kolla bort. Ungefär som om jag skulle ha någon pinsam sjukdom i ansiktet som man helst inte pratar om =D

Det kanske inte syns så mycket på kortet att jag är blå. Och kanske jag till och med raderar kortet ganska snart för det händer ungefär aldrig att jag lägger upp ett kort på mitt ansikte, helt osminkat!

Me and my skindiver

Det har gått några timmar nu sen jag fick min skindiver på kindbenet.
Jag trodde faktiskt att det skulle smärta och faktiskt göra rejält skitont så här ett tag efter? Men nej, det känns absolut ingenting.
Det blöder lite när jag tvättar men jag tror att det är helt normalt.

När ska de här desperata åtgärderna för att förtränga åldern sluta egentligen, tänker ni?
Maybe never, säger jag. Men kanske om hålet som skindivern sitter i kommer att se ut som en slags slapp kängurupung när jag blir ännu rynkigare. Kanske att jag tar mitt förnuft till fånga då. Det kan hända, men troligast inte.

Så här sitter den i alle fall:
(nackdelen med att praktiskt taget bara ha ett litet fast 50mmm:s objektiv är att man behöver två meter arm för att fota sig själv. Det har inte jag.)

Nitad!

Vill ni veta vad jag har gjort idag?

Jo, för i onsdags, när jag var så missnöjd över den där modellfotograferingen, så gick jag efteråt in på Darkwell och spontanbokade en piercingtid för att göra en skindiver.
Nu sitter den på mitt kindben!
Jag kan tala om att det inte ens gjorde hälften så ont som att pierca läppen. Och fort gick det! Och när jag ändå var där så bad jag om hjälp med att pilla i ett nytt smycke i näsan också eftersom jag glömde sätta i ett när jag låg på bb med Telma. Då hann det växa igen ganska mycket, men inte helt.

Kommande jul ska jag fråga mamma och pappa om jag kanske kan knäcka extra som julgran hos dem.

Sandra följde ju med till stan också, och vi lyckades få till det så att hon fick en dropintid hon med. Hon piercade den där flärpen-vad-den-nu-heter i örat! DET skulle jag aldrig våga!