Att skaffa hund är att skriva på ett väldigt finstilt kontrakt där man medger och godkänner sanitär olägenhet och alla äckliga sörjor och dofter som kan finnas på denna jord.
Skaffar man två hundar blir det dubbelt så mycket.

Gamle Dumper… han har problem med sanitär olägenhet på många ställen, men framför allt i rumpan. Han har problem med dom där analsäckarna som hundar har men människor tack-gode-gud förmodligen saknar.
Han har under en ganska lång period till och från luktat så illa att man inte riktigt vill ha honom ligga bredvid soffan. Jag pratade med veterinären om det och han sa att man just inte gör så mycket åt doftproblemet, och i synnerhet inte på en Dumper som på sin höjd går med på att kamma pälsen.
Pilla i rumpan och låta veterinären tömma de där säckarna, det finns liksom inte på världskartan.

Men… har man tur så tömmer hundarna de där säckarna själva när trycket blir för stort.

Lucky me! Det var precis vad han gjorde idag! I Bobs päls! När dom var ute på tomten och lekte! Och in kom Bob springandes med klet i pälsen och ville vara med mig och Telma och leka på golvet.

Helt ärligt så var det en av de äckligaste dofterna jag någonsin känt. Jag förstod först inte vad det var, jag bara noterade att Bob var kletig i pälsen så jag tog honom raka spåret till duschen, sen stod jag där och ulkade medan jag duschade en grinande valp.

Han är inte så glad på mig nu.

Puh, nu är vi färdiga hos veterinären, känner man Dumper så vet man varför det kan vara aningens utmattande att åka dit.
Den här gången kände han igen sig så fort vi svängde upp på veterinärens gata och att bära Telma och samtidigt ha koll på en hysterisk jättehund och en förvirrad valp var inte jättelätt, men det funkade.

När vi var färdiga åkte vi hem till min mamma och pappa som bor i samma by som veterinären. Det var ett tag sen jag var dit och jag brukar aldrig ta med Dumper. Det har ju blivit lite så eftersom han är lite… speciell… att vi känner at det är vårt val att ha honom trots att han är som han är, vi tar sällan med honom till andra för det är inte rättvist mot någon att han ska upplevas jobbig.
Men det märks att han är äldre, han var så duktig så, bara lite gnäll i början. Och det är skönt att man kan ha honom lös, att han är så mån om att vara nära mig att han inte har några rymmartankar.

Telma i mormors knä

Och lilla Bob Valp var sitt vanliga coola jag. Han hjälpte mormor och morfar att kvista av stammen på ett äppelträd, gräva lite hål och rensa lite blommor i rabatterna och så där. Men mest sov han.

Bob kvistar av lite vattenskott.

Jag hade bara Telma med mig så det var så lugnt och skönt (om man får säga så?) att luncha med mamma och pappa.
Sen bar det av hemåt igen, upphämtning av mina andra barn hos snällaste Sandra som varit barnvakt (jag kommer att stå i tacksamhetsskuld till Sandra ungefär hundrafemtio år efter min död för allt hon hjälper mig med), en snabb kopp kaffe på hennes veranda och nu har vi äntligen landat hemma igen.
Båda hundarna är helt slut ^^