Nyduschad, pigg och fräsch!
Känner mig nästan lite übergullig i min nya randiga top, hårband och strumpor i samma färg ^^

…så här tjock kan man vara i vecka 26+4!

En än så länge fartfylld dag.
Det första vi behövde göra i morse när vi gått upp var att åka och handla, vi hade inget bröd eller mjölk eller just nånting hemma efter semestern.
Vi for till Sala.
Nej; ”Valrossen entrade Sala så stadenens mark vibrerade så fort valrossen satte ner foten.”
Så.
Efter tjugonio  klädbyten hemma innan vi skulle åka upptäckte jag att varenda tröja blivit för kort och inga mammabyxor längre kunde ta sig upp och förbi låren.
Med en känsla av att vara en valross i baddräkt åkte jag. En obekväm känsla.

Jag sprang desperat in på HM och handlade två topar. Jag hatar mammakläder, man har visst en skyldighet till att ha jättestora axlar om man ska ha en stor mage. Jag har inte det och köpte därför vanliga, lite längre topar.

Väl hemma igen gick jag och Ellen ut i skogen med Dumper för att se om det kommit någon svamp.
Jag kan den dära skogen, hittar som i min egen bakficka.
Utom just idag.
Vi klev av grusvägen och steg in en halvmeter i skogen. Sen var vi borta. Som uppslukade av omvärlden och jag hittade inte tillbaka.
Det har brunnit i min hjärna.
Vi irrade länge och väl i skogen. Vi hade ju hund med oss. En hund går inte vilse. En hund vet alltid vart hem är.
Det har brunnit i hundens hjärna också.
Av en ren slump kom vi ut på grusvägen igen och mötte precis lagom mannen och Loke som gett sig ut på en fyrhjulingstur.

Nu, eftersom sammandragningarna/förvärkarna inte nånsin vill lugna sig och är så kraftiga att jag frustar så fort dom kommer, ska jag ta det lugnt ett tag, senare ska vi till svärföräldrarna!

Nej… någon svamp hittade vi inte, men jag lyckades böja mig ner efter ett blåbär.

Hemma igen i Mumaribo.
Vi har haft den bästa semestern någonsin i världens mysigaste stuga. Tänk om jag alltid fick bo i en sån!

Vi åkte från stugan vid lunchtid. Stannade och fikade efter vägen och så där. Stackars mannen har fått köra hela vägen medan jag har suttit och ojat mig över kraftiga sammandragning och att ena benet känns som en elefants.
När vi efter många mil kom till Borlänge kändes det nästan som om vi var hemma och vi fick ny energi.
Det blev en tur inne i Kupolen.
Jag gick mest runt som en svettig, flåsande, haltande gris och kunde inte alls koncentrera mig på att titta på något. Men på något sätt lyckades jag ändå handla ett par Pumaskor till Ellen och ett par coola skateskor till Alfred.
Under den här semestern har alla i familjen fått nytt på fötterna utom Loke och det var välbehövligt.

Vi kom hem ganska sent på kvällen, i Mumaribo ösregnade det, annars så var allt som vanligt hemma och jag tror att alla tyckte att det var skönt att komma hem.
Jag känner mig helt slut och längtar efter vår egen gamla obekväma säng ♥♥

Vi sitter i skenet av brasan och väntar på ett oväder som inte kommer. Det hade varit mysigt med ett åskväder nu.
Kvällen har vi spenderat med min tvillingbror och hans familj och vän.
En mycket trevlig kväll i deras stuga.
Jag är fortfarande förvånad och fascinerad över sammanträffandet; Jag och min tvillingbror bokar en varsin stuga på måfå som råkar ligga just bara 3 minuter ifrån varandra, samma vecka, ingen av oss har varit här förut. Helt ovetandes om den andre.

I morgon blir det eventuellt hemfärd. Viljorna går lite åt olika håll, jag vill inte lämna denna underbart mysiga stuga.
Vi får se.

Bildspel från vår linbanefärd upp för Hamrafjället…

[nggallery id=7]

…jag säger bara; ALDRIG MERA!

Jag kände mig inte ett dugg töntig när min nästan-fyra-åriga-son ropar med jämna mellanrum från korgen under:
-Går det bra mamma? Nu är det inte så högt mamma! Mamma! Det är ju jätteroligt!
Det är ingen underdrift att säga att jag var räddare än alla barnen. När jag kom ner igen hade jag blå märken i handflatan efter att jag hållit så krampaktigt i liftens ryggstöd…