Kvällens.

Jodå, det har spökats lite här i Mumaribo. Ellen har varit på Halloweenfest hos en kompis, utklädd till någon slags läskig häxa. Jag sminkade henne så jag nästan blev rädd själv 😉

Givetvis skulle lillebrorsorna också bli målade då. Loke ville vara ett snällt monster och Alfred ett farligt.

Annars så tycker jag mest att Halloween är för mycket reklamjippo. Vi firar inte hellr särskilt på Alla Helgons vis. Jag föredrar att tända ljus för kära saknade hemma…..

Men det är klart att barnen ska få spöka till det om dom vill!

Nu sover alla småhäxor och småmonster, själv är jag sjukt trött och funderar på om vi ska hitta på någon rolig utflykt i morgon med familjen.

Hoppas ni har en fin kväll! Firar ni på något speciellt sätt i helgen?

Igår när vi kvällsfodrade djuren i mörkret kom mannen åkandes till mig med traktorn….. han öppnade dörren och sa åt mig att hoppa in…. på ett sånt där sätt som han gjorde förrut. Så där kryptiskt att jag fylldes av en barnslig förväntan och trodde att han hittat ett litet djurbarn till mig. Kanske en liten ekorre, eller en liten rävunge som behövde lite kärlek.
-Kom här, så ska du få se….. sa mannen mystiskt.
Det var så mörkt ute så man såg just ingenting ut genom traktorn…. vi åkte runt hela gården, till baksidan.
Mannen pekade; -Där! Ser du!?
Nej, jag såg inget, mer än att grannarnas utebelysning var tänd….
-Jo, men titta noga! Ser du inte?!
Jag kisade och ansträngde mig…. nä….
-Grannarna har byggt en riktig Monstertruck! jublade mannen entusiastiskt.

Jo, minsann, det hade dom *mumari jublar apatiskt*….. men var är min ekorre?

Jag har aldrig sett någon kasta pinne med en sån inlevelse som glassgubben. Jag är imponerad.

Hunden har vankat av och an, in och ut den senaste timmen utan att jag begripit varför. Tills jag hörde Glassbilens gräsliga melodi och Dumper tjöt av lycka och kastade sig mot ytterdörren.
Han sprang som en besatt fram till Glassbilen på gårdsplanen. Det var en ny glassgubbe igen.
-Hunden är inte farlig, han är bara som en stor och oförståndig bebis! vrålade jag medan jag skyndade mig fram.
Glassgubben skrattade och tog fram en stor superhandske som han klädde på sin hand. Han grabbade tag i en överdimensionerad pinne och kastade den åt lycklig Dumper.
Igen, igen och IGEN. Han kastade pinnen så hårt och långt att jag oroligt funderade om hans glassarm skulle följa med pinnen i luften.
Vanligtvis brukar glassgubbar ha bråttom här ifrån, men den här glassgubben pratade glatt om Fem Myror är fler än Fyra Elefanter och Björnes Magazin, samtidigt som han superkastade pinnar åt min hund.

När jag handlat tog han fram en extra glass till Dumper, tog ett tag om mina axlar och tryckte till hårt och bestämt; -Ha nu en underbar kväll! sa han med extrem inlevelse.
Som om han kände på sig att jag just behövde en stark lyckönskan om en underbar kväll idag, att jag behövde ryckas upp.

Jag är lite förbryllad …..och hunden är trött nu.

…när solen låg på.

Ujuju, jag somnade till på soffan en stund. Varför får jag ångest BIG time av det?
Känner mig betydligt piggare nu i alla fall, efter en dusch.

Jag kom på att jag och min läpp liksom kan jubilera lite idag! Det är ett år sedan jag lät en karl i dreadlocks misshandla och perforera den med en nål. Ett år sedan min ålderskris liksom gjorde sig komplett.
Och idag känner jag mig äldre än nånsin….

Jag har faktiskt inte ångrat mig en enda gång att jag piercade mig.

Så grattis Läppen *fanfar*! Vad vill du ha i present? Ett läppglans eller att pratmunnen ska hålla tyst ett tag?