Samtal mellan mig och mannen här om dagen:
Mannen: Jag ska börja springa igen…
Jag: *tittar dumt på mannen* Va?
Mannen: Jag ska börja springa igen, träna, kondition!
Jag: *skrattar*
Mannen: Men det är ju så tråkigt att springa på vår skogsväg hemma….
Jag: Känner DU igen dina joggingskor nu för tiden?
Mannen: Jag kanske skulle springa till Gysinge…. *funderar*
Jag: Haha, ja eller hur!
Mannen: Jo men dä säkert det! Det skulle jag klara!
(det är nästan två mil till Gysinge)
Jag: Sääääkert!
Mannen: Jaa! Seriöst! *döden-dödens allvarlig*
Jag: Men…. du fattar väl att du blir tvungen att bevisa det nu?
Mannen: Jadå! Jag ska bara bli av med min förkylning först.
Jag: *ruskar på huvudet* (han har inte satt på sig springskorna sen slutet av april nångång)
Men nu så, nu är det spikat minsann. Min man ska SPRINGA till Gysinge. Hans krav:
- Jag ska sätta ut vätskekontroller
- Jag ska skaffa en sån där ful keps med bara en skärm och ingen topp liksom åt honom
- Jag ska hämta honom i Gysinge
Mina krav:
- Han ska ha ett svettband runt huvudet
- Han ska ha korta glansiga shorts med instoppad t-shirt
- Han ska ta ett vattenglas vid vattenkontrollen och liksom slänga vattnet i ansiktet i farten och göra ansträngda grimager medan jag fotar.
Jag tänker mig kanske något i den här stilen:
Det här ska bli riktigt skojig.
Är ni med och hejar när det är dags? Peppar ni min make så han inte drar sig ur nu?