Den här veckan har det varit full fart i lagården. Jeff har varit hemma och vi har skottat djupströbäddar och byggt om kalvboxar. Jag har haft riktig superenergi.
Tills igår, då rann energin av mig….
När vi gjorde morgonlagårn hittade vi min silverkviga Agda död i boxen…
Jag blev så ledsen, vem som helst men inte Agda. Hon var ju mer som en hund än en ko och henne hade jag inte i något syfte annat än att gulla med.
När jag i efterhand tänker efter så var inte Agda sig själv kvällen innan. Jag brukar alltid stå och klia henne en stund och jag la märke till att hon inte var lika busig som hon brukar vara. Men hon hade inga sjukdomstecken så jag klappade henne lite extra och tänkte att hon var väl lugn och nöjd efter att ha fått både kross, vatten och ny halm. Men det kan ju ha varit ett tecken på att något inte stod rätt till inser jag nu.
Ni tycker väl att jag är larvig nu som blir så ledsen över en ko när jag har 60 till hemma, men hon var liksom Agda, min Agda. Jag känner mig fortfarande ledsen, det är tomt efter henne i lagårn.
Annars så här familjen förkyld, Loke har låtit som en dödsmetallrockare på rösten och är trött och hängig. Ellen och Alfred har varit hemma från skolan igår och idag för förkylning.
Vi har haft sååå mycket att fixa med i lagårn så det känns som om vi har bott där i flera dagar, och mer blir det…..