Mot hjältar och prinsessor

hemligt

Jag vill bara passa in och sticka ut… skriker du till mej. Och med ens ser jag mig själv, där på gatan. Sparkar mot trottoarens kant med full kraft och ser hur mina nya kängor sakta förvandlas till mina gamla kängor, med ett stort hål där fram så att stålhättan syns igenom lädret. Jag ser hur mina nya kängor förvandlas till alla andras kängor. Till sist fäster jag en nyckelring i snörningen längst fram för att sticka ut.

Tillbaka framför dej med mina minnen och jag kan nu ärligt säga att jag förstår. Jag omfamnar dig och känner igen din stelhet till en början. Jag släpper inte och känner sakta hur du börjar vilja kramas. Minns igen hur ingen hade viljan att vänta den stunden på mej.

Vill för evigt hålla dej.

Vill att du ska få uppleva allt själv men bara det som är härligt. Det andra som gör ont och drar sönder vill jag ta för dej. Det gör inget längre. Nu kramas vi inte mer. Vi pratar inte om att sticka ut eller passa in. Vi går hem. Njuter av att vara tysta tillsammans… Inte många man är det med. Sen gör vi varsitt bara. Befinner oss

äter tillsammans förstås.

Passar in.

Sen är det tv. Men ingen kollar. Båda sitter med mobilen. Du vet att jag skriver och jag vet att du läser. De andra kommer hem. Berättar och pratar. Men dom vet  inte vad vi vet

vår hemlighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *