Monthly Archives: oktober 2014

Gummihjärna

Långt mellan inläggen nu. Svårt att skylla på fullt schema om jag ska vara ärlig. Gummihjärna, kan man skylla på det. En trött och seg gummihjärna som ibland är superkreativ ungefär 2 timmar och resten av tiden strävar den efter att sova. I soffan, i bilen i affären. Inte när jag kör då. Kan man läsa och sova samtidigt? Mata och sova?

Här om dagen så sov hela familjen en kvart i bilen på parkeringen. Tänk om någon såg oss? Barnen sov och vi visste att om vi flyttar dom så är det över. Vi sa inget bara en tyst överenskommelse så satt vi kvar i våra stolar och sov till lillan vaknade. 15 minuter.

Sen har jag ju börjat jobba en dag i veckan. Känns sjukt kul och det är mycket på gång. Hoppas det blir bra i slutet… Förändringar är ju alltid lite jobbigt och krävande. Träningen ligger på is förutom promenader då. Varje dag ska dessa benen gå minst 30 minuter. Så är det bara! Men mitt i feber och ledsna lämningar så är det ganska skönt att inte ha träningen också som hökar. Försöker att bara vara.

Ett litet steg på resan mot att bli nöjd och stark och allt det där… Att göra det som passar mig, oss. Ligger så mycket känslor och ”hur ska den/dom reagera” i giftermål. Kanske blir det ett snart? Ett litet, osynligt men förhoppningsvis fantastiskt ändå.

Ska försöka att skriva lite oftare. Tänka lite mer. Ha lite mer åsikter.

Haj

Lycka till mej!

Hade bestämt mej för att gå en lång promenad idag. Hade bestämt att jag behövde det. Så spöregnade det. Gick ändå. Kändes plötsligt inte som att jag behövde det när jag var 20 min bort och jeansen var så tunga att dom kasade ner.

Träffade en vän idag. Något släppte och det var som innan igen. Vet egentligen inte om det har varit något annat där emellan men jag mindes. Hon också tror jag. Vi skrattade och grät. Är väl så det ska vara.

Man ska inte längta men jag längtar till torsdag, mer viktiga möten. Såna som betyder något. Har lite obetydliga måsten tills dess men det kan jag klara av.

Livet just nu: Bra, lättsamt, härliga barn och härliga jag. Bestämmer mig, tar plats och försöker att inte älta. Går sådär. Gillar min vardag. Ännu några kamper kvar, varav en i veckan. Lycka till till mej!

Dagarna är fulla av saker hela tiden. Trevliga människor som vill ses. Hit och dit. Dom vill dricka kaffe, och kommer dom hit blir det fruktsallad. Dom vill mysa och prata. Samtidigt som jag vill det med så blir jag tokig på ”engångsträffarna”… Jag vill träffa samma person flera gånger om om om igen så man hinner ner till det som är viktigt. Förbi vilka tänder som brutit ut och vilken puré som är bäst. Koka ner samtalen till kärnan och komma fram till saker. Förändras. Det är trevligt att träffa en mamma hit och dit….. ”tänk att vi fick nästan samtidigt”! Men trevligt skulle ju vara över

trevligt är inte det jag behöver.

Varför säger jag inget. Utan bokar upp om och om igen?

Varför ringer jag inte en riktig vän?

Nu ska jag sova för det är också viktigt. På magen och hålla tummar och tår

för att vi några timmars sömn får.

 

hemligt

Jag vill bara passa in och sticka ut… skriker du till mej. Och med ens ser jag mig själv, där på gatan. Sparkar mot trottoarens kant med full kraft och ser hur mina nya kängor sakta förvandlas till mina gamla kängor, med ett stort hål där fram så att stålhättan syns igenom lädret. Jag ser hur mina nya kängor förvandlas till alla andras kängor. Till sist fäster jag en nyckelring i snörningen längst fram för att sticka ut.

Tillbaka framför dej med mina minnen och jag kan nu ärligt säga att jag förstår. Jag omfamnar dig och känner igen din stelhet till en början. Jag släpper inte och känner sakta hur du börjar vilja kramas. Minns igen hur ingen hade viljan att vänta den stunden på mej.

Vill för evigt hålla dej.

Vill att du ska få uppleva allt själv men bara det som är härligt. Det andra som gör ont och drar sönder vill jag ta för dej. Det gör inget längre. Nu kramas vi inte mer. Vi pratar inte om att sticka ut eller passa in. Vi går hem. Njuter av att vara tysta tillsammans… Inte många man är det med. Sen gör vi varsitt bara. Befinner oss

äter tillsammans förstås.

Passar in.

Sen är det tv. Men ingen kollar. Båda sitter med mobilen. Du vet att jag skriver och jag vet att du läser. De andra kommer hem. Berättar och pratar. Men dom vet  inte vad vi vet

vår hemlighet.