Funderar på kroppen idag och vad som är viktigt. Att den måste fungera bra och länge. Hemskt med folk runt mig som är sjuka… Det är en lyx att må bra och kunna träna. Ska verkligen ta vara på det. Efter loppet är jag mer pepp på löpningen än jag någonsin varit! Det var så kul. Tänker mig att det ska bli min nya träningsform. Och så ska jag försöka ha ett lopp framför mig. Halvmara 2015! Yeiiii. Flög fram idag. Kändes så i alla fall… såg nog annat ut.

Jag minns en kväll när jag och en kompis precis var i den åldern att vi hade börjat ”gå ut”, klä upp sig, gå ut, dricka, dansa och allt som hör där till. Denna kvällen var inte unik fören vi på väg hem stötte på en till henne gammal barndomskompis.

Jag minns hur hon viskade till mig… Dom undrar om vi vill följa med på efterfest. Efterfest! Ordet var så laddat att vi knappt kunde säga det högt. Förbjudet, sent och säkert lite farligt. Sagt och gjort så följde vi med. Vi och andra, mest killar men en del tjejer vandrade tillsammans från krogen och jag minns den härliga stämningen. Hur vi sjöng. Som ramsor, dom sjöng och vi svarade, sedan tvärt om. Hur dom få som fortfarande var ute tittade på oss och aktade sig lite. Jag minns hur jag då fattade ingenting.

Upp i en lägenhet och musik på högsta volym, mer dricka. Och sen tror jag det började på balkongen… Hur en av killarna skrek ”kolla en blatte” och kastade en öppen ölburk, rakt ner, rakt mot en man som gick där nere. Hur han missade precis, hur mannen tittade upp och skrek, hur han såg mig och hur rädd jag blev!

Hur polletten trillade ner och hur ramsorna spelades upp igen i mitt huvud. Herregud vilka idioter vi var. Vi var på efterfest med rasister. Nazister.

Vad visste jag? Jag visste bara att stämningen så snabbt gick från härlig till hatisk. Hur fler samlades på balkongen och hur ölburkarna gick från tomma eller öppnade till fulla och oöppnade, och hur hårt de slog i marken. Runt folk som hade alla färger.

Jag minns hur mina protester dämpades med hatiska blickar och hur jag sa att jag ville hem, hur någon sa.

Inte nu.

Ingen går ut nu.

Vi låste in oss på toaletten, min kompis och jag, vi grät och vågade inte ringa hem, hur skulle vi ta oss därifrån. Vi skämdes och lika rädda vi blev när vi började prata om att ringa polisen så kändes det som det bästa alternativet. Men vi vågade inte. Jag minns känslan av att vara rädd och hatad och utanför. Känslan av att inte kunna fly eller ringa någon.

Jag minns en kväll när min nuvarande man och jag låg i sängen och pratade med min stora mage. Vår förstfödda son låg där inne och vi pratade med honom och varandra. Om namn, pojk och flick. Vi hamnade på efternamn. Mitt klassiska -son namn eller det mer unika och annorlunda, ickesvenska namnet. Namnet som bärs av den jag älskar, som älskar mina barn mer än livet. Halva mina barn och den fantastiska familj som är halva deras arv, bakgrund och liv. Jag minns hur vi nämnde fast mest på omvägar att ett sådant namn skulle kunna försvåra saker. Men snabbare än tanken hade rotat sig så var det bestämt. Det var det namnet dom skulle ha och också som dom har fått.

Vad är det för framtid vi pratar om? sa vi. När våra barn växer upp är ett namn med invandrarbakgrund inget stigma. Vi kan inte låta något sådant påverka våra val. Då vinner dom.

Jag minns känslan när SD kom över 4% förra valet. Frågorna. Vart är vi på väg och varför?

Jag minns järnrören och filmerna, dom rasistiska påhoppen. Uttalanden om vad andra har på sig och äter. Jag minns vansinnet och ilskan men också hoppet. Hoppet om ögon som öppnas. För det måste väl varit ett missförstånd. Inte vill vi väl ha rasister in i riksdagen?

Idag, hur det känns som att jag är tillbaka på den där toaletten. Och jag har ingen att ringa. Jag är rädd och vill skrika. Hur ska jag kunna skydda våra barn mot det som vandrar mot oss i nån jävla marsch med Jimmie i täten. Låt oss mot förmodan säga att han har goda intentioner i sitt ”hjälpa fler med mindre pengar” snack. Det tar inte bort det faktum att det är ett parti med fler medlemmar vi röstar in. Som ska ta beslut om vårt Sverige, vår skola och vår vård. Vårt försvar och vår samhällsstruktur.

Ett parti med järnrör och ramsor. Ölburkar som viner från balkonen och jag vill hem, eller bort. Jag vill gömma mina barn och glömma den kvällen men den kommer närmre hur jag än gör. Jag kan inte ringa någon för jag vet inte längre vem som är vem. Mer än var 10e är en av dom som är dom. Som aldrig har känt sig utanför, ensamma eller rädda. Som mår bra och klappar sig på sina vita magar och tycker att vi alla ska väl äta samma, visst ska väl vi alla äta negerbullar som vi gjort i alla tider. Det är väl viktigt i ett samhälle. Viktigare än skolor och vård, vägar och bostäder. Nu ska vi prata invandringspolitik och murar.

Från och med idag så är det så att det måste vara vi och ni! Jag vill inte vara en av er.

Hur mycket jag önskar vi kunde vara ett så kommer ni föralltid att vara mammor och pappor, mormor, morfar och grannen som tog beslutet att låta ett parti som är för klyftor och utanförskap på grund av olikheter, styra och bestämma över frågor som kommer att påverka våra barn för all framtid. Dina i skolan och vården och kanske mina ännu mer, på arbetsmarknaden och pappret där deras namn kommer att vara det namnet vi valde till dom den där kvällen.

Jag hoppas att jag kommer att finna styrkan att istället för att gömma, ge vidare styrkan att vara stolta, kämpa för och stå upp för, sig själva, för oss, för alla dom som är precis så olika som alla andra.  Jag önskar att dom aldrig ska behöva var rädda mina barn!

 

Har alltid varit så för mig att det har varit lättare att skriva och hitta inspiration till det när jag har mått lite sämre. Ska inte säga dåligt men lite sämre än nu exempelvis. Kanske är det så att man retar upp sig på mer då. Tänker, funderar och oroar sig mer och därför finner mer material som berör… Jag mår bra. Fysiskt och psykiskt. Jobbar med ganska mycket kring min egen person och har övervunnit saker jag inte kunde tänka mig. Men känner att bloggen blir lite torr och lidande…. Jag ska inte lägga ner som jag tidigare gjort utan mer acceptera. Men fortsätta skriva såklart så får vi se vad som dyker upp. Det roliga med hela skrivandet är att jag hittat saker att skriva som är oberoende av allt annat. Är så sjukt taggad på att få iväg det nu att jag sprängs. Hålla tummar och tår

så hårt det går!

Att bara somna en stund, mitt på dagen, kanske efter jobbet. Vakna, äta och somna igen. Inte tänka på någon vettig mat på 24 timmar. Titta på Skräp-tv utan att känna att det är tid som försvinner. Se en hel film. Somna på soffan, sova hela natten på soffan. Sova hela natten. Ha kläder som är lite svåra att springa i. Läsa tidning. Sitta. Städa och sen ha det städat till man själv stökar ner. Snöa in på ett projekt. Weekend. Hoppa hopprep. Sova på mage. Inte vara orolig. Svära uran konsekvens. Godis film mat bio promenad när man är sugen på promenad inte annars. Galej. Hej

Även om jag inte vill så måste man… I dessa tider nämna valet. Jag säger inget om vad någon tycker eller röstar på. Jag frågar bara. Hur blev det såhär? Hur blev vardagsrasism normaliserat? Ett parti i riksdagen med fullt av läskiga hotfulla hatiska individer. Rasister som eventuellt har vuxit upp och inte längre sjunger hatiska sånger med hatiska symboler på kroppen men ändå rasister. Är vi så lata att vi inte orkar sätta oss in i politiken så pass mycket för att förstå vart vi är på väg? Det måste ju vara föräldrar som röstar på dem, kanske mor och far föräldrar. Som där och då bestämmer sig för att inget annat är viktigt. För jag är missnöjd. Ett missnöjesparti. Skola är oviktigt, klimat, vård, företagande. Allt som alla andra partier kan och vet mer om är oviktigt, för jag orkar inte läsa deras halvsida om invandringspolitik. Jag vågar säga här och nu att majoriteten av de som röstar på SD inte har besvärat sin pytteskalle med att kolla på vad invandringspolitik innebär för de andra partierna. De partier som även lägger vikt vid viktiga saker och samhällsfenomen. Hur ska jag förklara detta för mina barn. Att det efternamn som vi valt att ge dem kan svida i vissa ögon. Att alla inte är snälla och vettiga och att dessa alla finns runt oss överallt utan att skämmas. För vi andra låter dem hållas. Usch