Monthly Archives: augusti 2014

Förväntningarnas bubbla!

Känslan när man för första gången ser i sitt barns ögon att det inte blev som han hade tänkt sig.

Hur han blev besviken men försökte igen… ”ska vi leka detta då”. Men hon ville inte. Ville inte något!

Hur jag började försöka… ”men, men han har ett piratskepp som kan skjuta kanon, kanske vill du att han ska visa dig det?

Eller Alfonsspelet! Rita!?” Men hon ville inte!

”Dockteater för helvete!?! Han har ju en hel dockteater med fingerdockor! Djur för helvete” Men hon ville inte!

Inte hennes fel men känslan när alla förväntningars bubbla sprack och skeppet kom farandes ut från rummet, in i väggen. Fingerdockorna flög mot fönstret och vi tackade alla för att det inte var tvärt om.

Det gjorde ont i mig med!

Kärlek är viktigt, mat och byxor kan man köpa på vägen!

Ibland är set så fulla händer att saker rinner mellan mina fingrar som räddar mig från att inte tappa fattningen i mitt kontrollbehov. Att jag liksom måste ta på mig så mycket att jag blir så trött och verkligen inte hinner ha koll på varenda lite pyttedetalj här och där för att klara av att lämna ifrån mig ansvaret.

Är det normalt?

Hur att vara tvåbarnsmamma har hjälp mig att inte packa skötväskan minutiöst rätt varenda gång någon ska ge sig iväg. Bara för att jag inte hinner eller kan, för att ett barn kryper ut genom ytterdörren och ett kastar av sig byxorna och löper amok ut på andra sidan i trädgården ca 30 minuter-30 sekunder utan avfärd.

Hur vi alla satte oss för att äta här om dagen, på en uteservering och hur mycket jag än rotar i skötväskan så vet jag att det finns ingen mat till Lillis. Den kommer inte att dyka upp för den har aldrig dykt ner. Samtidigt så vet jag att om jag kommit ihåg maten så hade jag kanske varit naken på underkroppen för då hade jag glömt mina byxor, eller någon annans i familjens byxor kanske.

Då måste en moster ge sig iväg för att köpa mat men affären är stängd. Då måste Lillis äta ohälsosamt mycket ris på restaurang fast att hon bara är 8 månader. Hur man helt plötsligt får ett behov av hjälp, hjälp som hela tiden funnits där men man har hela tiden varit inne i en ”jag kan själv” bubbla. Plötsligt kan man inte själv. Man bara står där och inser att, ”jag kan inte själv!”.

Det sista min barnmorska sa till mig efter min första förlossning var, ”tänk på att ingen mår bra av att vara en lejonmamma”. Har inte tänkt på det eller förstått det förrän nu.

Tänk om jag vetat. Hade det förändrat något? Kanske inte jättemycket rent praktiskt men en del känslomässiga kval hade jag nog sluppit. Huruvida det är bra om man lämnar si och så länge i just den här utvecklingsfasen. Tänker fortfarande på såna saker. Det ska man ju. Det är ju vårt jobb, men gränser finns.

Jag sitter här och minns.

All ångest jag burit för att det blev mindre bra eller dåligt. Lite för länge där ,lite för lite av det, sen med det, gick för fort fram med det. Och när min son säger, efter första dagen på föris efter 10 veckors lov ”mamma jag har saknat dig”. Så bara rinner det över.

Vi lyckades ändå!

Han mår bra och älskar oss och är så fin. Och allt det där vi gjort hade kanske någon mening, eller ingen alls. Vem vet! Ingen kommer heller någonsin att veta.

Kärlek är viktigt, mat och byxor kan man alltid köpa på vägen.

Med skorna på!

En gång när jag inte var tvåbarnsmamma utan ”bara” enbarnsmamma. Som för övrigt på något sätt var precis samma sak. Antar att barn har den förmågan… att ge en fullt upp!

I alla fall, en gång. Så var sambon och sonen iväg på sitt och jag iväg på mitt. När jag var nästan hemma igen hörde jag av mig och då sa sambon att ”okej men vi kör också hemåt snart, ses hemma älskling!” Tack och puss och hej. Bra med det! Men när jag kommer innanför dörren inser jag hur länge sedan jag var hemma ensam. Kunde vila ensam, utan höra saker utanför och inte kunna låta bli att bry mig. Om än i tysthet så ändå.

Vad jag också inser är att tiden är knapp. Jag går alltså rakt in. Med skor och jacka, tar av jackan i farten och låter den dimpa ner på golvet samtidigt som jag slänger mig i soffan. Med skorna på, vaderna på armstödet så att fötterna sticker ut och bara blundar. Vilar och somnar. Bästa sömnen ever. Minns den än idag. När sambon kom hem sa han knappt något. Insåg väl själv hur märkligt det vara att ligga där med skorna på och jackan nedanför med liksom ärmarna ut och in…

När jag stannade här hemma idag. Just nu precis typ så fick jag lite samma känsla då jag insåg att båda barnen somnat i bilen och borde vara väldigt trötta och var mätta. Det vill säga bra förutsättningar för en stunds sömn. Men idag var det inte sova jag behövde utan… bara lämnat kassarna från affären på golvet. Skor och jacka i en hög. Fram med den Italienska korven och cola light ur flaskan. Så nu sitter jag här och äter korv från skärbrädan. dricker ur flaskan och surfar.

Tänker fortsätta med det ett tag till. Även om jag vet innerst inne att det är lite väl sent för dem att sova nu…