Ibland är set så fulla händer att saker rinner mellan mina fingrar som räddar mig från att inte tappa fattningen i mitt kontrollbehov. Att jag liksom måste ta på mig så mycket att jag blir så trött och verkligen inte hinner ha koll på varenda lite pyttedetalj här och där för att klara av att lämna ifrån mig ansvaret.
Är det normalt?
Hur att vara tvåbarnsmamma har hjälp mig att inte packa skötväskan minutiöst rätt varenda gång någon ska ge sig iväg. Bara för att jag inte hinner eller kan, för att ett barn kryper ut genom ytterdörren och ett kastar av sig byxorna och löper amok ut på andra sidan i trädgården ca 30 minuter-30 sekunder utan avfärd.
Hur vi alla satte oss för att äta här om dagen, på en uteservering och hur mycket jag än rotar i skötväskan så vet jag att det finns ingen mat till Lillis. Den kommer inte att dyka upp för den har aldrig dykt ner. Samtidigt så vet jag att om jag kommit ihåg maten så hade jag kanske varit naken på underkroppen för då hade jag glömt mina byxor, eller någon annans i familjens byxor kanske.
Då måste en moster ge sig iväg för att köpa mat men affären är stängd. Då måste Lillis äta ohälsosamt mycket ris på restaurang fast att hon bara är 8 månader. Hur man helt plötsligt får ett behov av hjälp, hjälp som hela tiden funnits där men man har hela tiden varit inne i en ”jag kan själv” bubbla. Plötsligt kan man inte själv. Man bara står där och inser att, ”jag kan inte själv!”.
Det sista min barnmorska sa till mig efter min första förlossning var, ”tänk på att ingen mår bra av att vara en lejonmamma”. Har inte tänkt på det eller förstått det förrän nu.
Tänk om jag vetat. Hade det förändrat något? Kanske inte jättemycket rent praktiskt men en del känslomässiga kval hade jag nog sluppit. Huruvida det är bra om man lämnar si och så länge i just den här utvecklingsfasen. Tänker fortfarande på såna saker. Det ska man ju. Det är ju vårt jobb, men gränser finns.
Jag sitter här och minns.
All ångest jag burit för att det blev mindre bra eller dåligt. Lite för länge där ,lite för lite av det, sen med det, gick för fort fram med det. Och när min son säger, efter första dagen på föris efter 10 veckors lov ”mamma jag har saknat dig”. Så bara rinner det över.
Vi lyckades ändå!
Han mår bra och älskar oss och är så fin. Och allt det där vi gjort hade kanske någon mening, eller ingen alls. Vem vet! Ingen kommer heller någonsin att veta.
Kärlek är viktigt, mat och byxor kan man alltid köpa på vägen.