Det första som förändras är väldigt självklart så som kroppen och prioriteringarna. Direkt när man går ut genom dörrarna så vet man, ingenting är längre som det var. Allt är precis upp och ner, fram och tillbaka. Ingenting är som det ska vara. Och det är på många sätt alldeles underbart.
Det man väntat på, förväntat sig. Det man sett hända hit och ditt ,med den och dom men aldrig fått vara en del av själv. Innan detta nu, när man går ut genom de tunga dörrarna och den lilla plastlisten som ska hålla infektioner ute kasar emot marken när dörren sakta går tillbaka. Det är det hasande ljudet mot ”no return”. Det är nu det nya livet börjar.
Man går hem med ett barn som känns stulet.
Som man inte känner.
Som inte känner oss.
Man känner en massa saker och förväntas känna en massa annat.
Det är redan nu de andra förändringarna smyger sig på.
Ett: Ingen är längre den dom var.
Jag blir inte mej utan mamma. Alla säger det nu.
Vill till mamma, vad säger mamma? Hur gör mamma? Var är mamma? Inte till mamma? Släpp mamma? Mamma amma!
Pappa blir morfar och svärmor har inte längre något namn utan blir helt plötsligt farmor. Sin mans farmor, sin sons farmor. Och min farmor också för den delen.
Ringa farmor, gå till farmor, fråga farmor.
Alla presenter som dimper in hade man också förväntat sig. Det man inte vet är att detta är ett sätt för världen att berätta vem det är som kommer att få presenter i framtiden.
Nu blir det ju presenter till barnen.!
Han och jag byter inte presenter längre, ingen annan byter presenter längre. För när ett barn har föds så är presenter det samma som ”att bara byta pengar” ,och det vill man ju inte hålla på med.
Nu låter det kanske ironiskt från min sida, men det är det inte!
Inte fan vill man hålla på och byta pengar med andra vuxna, absolut inte. Men å andra sidan är ju frågan varför man ville det innan?
Var man mer någons barn innan man själv slutade att vara dotter till en pappa och istället blev mamma till ett barn som har en morfar? En pappa som kommer för att träffa barnen som skriker morfar.
Själv plockar jag fram mackor då. Så gör de rida rida ranka.
En annan förändring är telefonsamtalen som allt som oftast handlar om ”hur mår barnen?”
Igen! missförstå mig rätt. Naturligtvis är detta det enda viktiga, men just för att det är så viktigt är ju frågan helt orelevant.
Aldrig någonsin har ju svaret varit ”nej de mår inte alls bra”.
Haha ,för om de inte mår bra så har man ringt trehundrafemtioelva samtal och bet om råd,
nån som kan köra till affären,
apoteket,
komma hit och koka te.
Man är nämligen två fullt fungerande rätt klipska vuxna som lägger all sin tid och energi på att barnen ska må bra!
Själv dyker jag förbi vänner och familj och kastar mig ner på golvet till en ett, två eller treåring och skriker
”var har du varit min lilla filur”.
Glömmer vännen jag inte sett på
veckor,
månader
år.
Sen har jag med mig en sleten trasa med ett giraffhuvud och hoppas så mycket att
”detta ska bli din nya snutte”.
Ingen inflyttningspresent, ingen födelsepresent, inte ens en flaska för att vi fick komma.
Här kommer jag med en tyggiraff till ditt barn som jag älskar, men kanske framför allt vill ska älska mig. Men nu gråter han också… Kanske lite för nära och för högt. Det är ju bara jag som sett honom på bild,
resa sig
bada
mysa
mysa igen
sova
nybadad igen
stå
gå
mysa
Han har ju inte sett mig invirad i handduken efter duschen och kanske därför inte uppskattar när en skånsk främling undrar ”Var har du varit min lilla filur?”.
Nu har denna texten spårat ur. Vad vill jag säga? Att jag gör fel? Att andra gör fel? Vill jag ha fler presenter ämnade till mig? Vill jag ge bort mer vin?
Allt ovan känns fel, eventuellt vill jag dricka mer vin.
Jaja, rör inte min kompis är ett bra budskap tycker jag.
Haj