Som att jag har fått en injektion av livsviktig egentid! Med mat och kaffe och ploppglass i en härlig följd utan att resa mig
kolla något
mata någon
torka
hämta
slänga
en enda gång! Och då var ploppglassen ändå inte det härligaste. Utan det var samtalen skratten och tårarna. Den typen av vänskap som bara finns där utan en massa krav. Det pratades en del om krav så klart och deras tyngd. Hur tungt ett dåligt samvete kan vara för den som bär viljan att tillfredsställa. Varför man inte kan vara hårdare och krassare. Skulle det göra en lyckligare? Mer egen? Det känns lite så just nu.
Finns så många tillfällen jag önskar att jag varit hårdare ärligare mot mig själv och andra. Inte bara varit där för att andra tyckte och ville. Hur jag många gånger bara tar mig igenom saker.
Är jag 32 eller 12? Ibland vet jag inte längre…
Följdfrågan blir ju….
du som delar ut den där ryggan med ett tungt samvete, hur tänkte du nu?
Att vilja vi ska göra, finnas, agera, vara där
precis där du är.
Följande dina nycker
fast vi inte det är roligt tycker….
Du fångade det och satte ord på det. Tack! Allt det där..