Läste ett så bra inlägg i en blogg. Om hur omvärlden värderar hur man lever. Hur man väljer att ha det, i sitt förhållande. Med sina barn, uppfostran, uppdelning och överenskommelser. De hade bestämt sig för att de två första åren var barnens. Och hon hade bestämt sig för att blogga om en depression. I inlägget beskriver hon hur andra väljer att klanka ner på deras sätt att göra saker. Framför allt ”tycka” att hon som kvinna borde låta sin man göra ditt och datt. Jag blir så förbannad. På andra men också på mig själv. För jag kan också vara snabb att tycka. Snabb att undra och ifrågasätta saker som jag inte har något med att göra! Lika snabb är jag att ta åt mig när någon tycker. Och allt för slö när det gäller att snäsa ifrån. Som en härlig gubbe (i min närhet) frågade här om dagen… ”Va?? Diar du fortfarande?” För er som undrar syftade han till min amning. Jag stakade mig hit och dit. Kändes mig fel och ville gömma mig. Min amning. Min dotters amning. Vår relation, vår kamp och vårt val! Ingen annans. Ingen har en aning. Jag citerar bloggen ”folk är dumma i huvudet!” Nu när jag flera gånger efter inlägget om kroppen kastat kläderna utan ursäkter är det dax för nästa steg. Sluta staka mig fram i de situationerna!

Skrattade, men ganska nervöst… När jag igår berättade om min allra första tid som mamma. Hur jag gick med fel grejer på fel ställen. Där jag varken trivdes eller var trygg. För någon annans skull. För att räcka till och vara den som andra ville att jag skulle vara. Hur jag sedan mörkade mina egna beslut genom ursäkter. Hur lång tid tar det innan man orkar stå upp för sig själv?

Jag har aldrig låtit tid bara komma. Den har alltid varit planerad och genomtänkt för att hinna till nästa och nästa och nästa. Bli klar med det för att sen hinna det osv. Tid som bara finns och inte ska leda någonstans har alltid skrämt mig. Man kan säkert analysera det i evighet men det gör jag inte. Dock inser jag att en stor skillnad mellan ett och två barn är stunderna som bara kommer. I mitt liv i alla fall är det som jag inte hinner längre, planeringen. Sms:en ”vad gör ni i morgon?” Tankarna och förbereder uteblir och helt plötsligt är man bara där i stunden. Med ingenting att fixa eller göra…. I början dog jag lite varje gång. Gjorde det till en stund att fundera över allt man kunde gjort eller vem man kunde träffat. Men lite mer för varje tom stund så tror jag att jag börjar lära mig att njuta av dem. Titta på när barnen suger på versa sparkar på legobitar samtidigt som jag bygger en borg med dem eller dricker kaffe…  Som ett val att bara vara. Inte på väg någonstans eller upptagen. Inte glad eller ledsen eller tom eller full. Ett val att bara vara.

Ostbullar och vin i trädgården. Vi vågade knappt yttra det med risk för att barnen skulle vakna. Ibland är det jobbiga inte vakennätter och Alfons i timmar utan det jobbiga är förväntningar om något annat. Som vinkvällar i trädgården. Filmer och serier i marathon. Sitta ner och äta, sova, prata, blogga, planera. Därför har vi slutat med det. Tar kvällen som den kommer. Ibland slutar den på golvet med tågbanan och böcker, ibland i juniorsängen med sagor. Ibland i trädgården med vin och ostbullar… Inte allt för ofta med det sist nämnda. Låter romantiskt och insiktsfullt. Det är det inte.

Idag gjorde jag ett aktivt val att agera helt annorlunda gentemot vad jag brukar. Vid en pool, överrumplad av frågan om jag vill låna en bikini och bada. En bikini av en mycket mindre person, och alla dumtankar flög som vanligt genom huvudet. Om hur den skulle sitta och vad som skulle synas mer eller mindre. Om hur man inte är riktigt nöjd, om man bara fick tid att träna lite till. Ursäkter jag skulle ha

skämt jag skulle dra!

Om min alldeles perfekta kropp. Som bär mig varje dag genom livet och träningspass med och utan barn. Genom sjukor och vakennätter. Jag såg hur lillen redan hade börjat klä av sig och visste hur kul vi skulle ha,

så jag sa ja!

Jag vill ju visa min son och dotter det där,

att man är underbar som man är.

På med den för lilla bikinin och stoppade till och med en ursäkt om den oansade bikinilinjen. Skippade det uppenbara meddelandet om att det inte var just bada offentligt som stod på schemat idag. Hoppade i och badade med min son. Såhär i efterhand är jag stolt men tanken är ju att när resan är klar så ska dumtankar om mig själv inte finnas. Hundratals nedvärderande skämt om mammamage och ont om tid ska inte ploppa upp så fort jag bara kan komma på dem. Det ska inte vara en tävling i undanflykter utan en tävling i livet. Njuta

tjuta

av skratt och gråt.

Säga förlåt

Leva älska sova vakna äta njuta, av mina barn och mig själv. Av vänner och väder.

Bada!

Nu firar jag det lilla framsteget och att båda barnen sover med snacks i form av parmesan…