Mot hjältar och prinsessor

Att vara till lags

Jag är uppvuxen med att vara till lags. Att anpassa mig och inte vara till besvär. Jag anklagar inte någon, läs mina föräldrar,  men så är det.

Sen om jag har varit det är en annan sak?

Inte alltid antar jag.

I perioder så har det varit tvärt om och ”mot strömmen” var mitt mellannamn. Men jag har alltid varit orolig inombords för att ”mitt” ska störa någon.

Ett roligt exempel är när jag sitter och äter med mina barn och det knackar på dörren. Jag ser att det är grannen och tänker direkt…

vad har jag nu gjort?

Öppnar och känner hur jag blir skraj bara jag ser honom.

32 årig, 2 barns mamma!

Han säger: jag ser att ni har en del säckar med trädgårdsavfall stående..?

Jag går direkt till försvar: ja men jo, hehe. Har ju blivit så, vi har fixat och inte riktigt hittat tiden att… och… så…

32 årig, 2 barns mamma!

Han säger:  Jag har också det så jag tänkte fixa ett släp till helgen och slänga. Tänkte ni kunde skicka med ert om ni vill?

Låter bra.

Men ärligt, hur nervig och ängslig får man vara? När går det över?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *