Månadsarkiv: februari 2015

Presenter till båda Stora och Lilla P

Okej,  utan telefon, det har man vant sig vid nu. Jag har inte hört något från min trasiga, om den lagas eller om jag kommer att få en ny och nu är det helg igen. Liite jobbigt är det ju att vara utan, inte bara det sociala utan man har ju faktiskt ett förtag också, kanske någon som försöker att nå en… Men nu ska vi se om jag kan låna av någon så jag kan nås igen.

Och som grädde på moset mår datorn inte så bra. Jag vet inte hur många försök jag gjorde för att skriva här igår men gav till slut upp. Något med minnet fast det finns jättemycket plats på hårddisken. Suck, man har ju ingen aning om vad man ska göra.

Men nu kanske jag hinner få till ett inlägg innan den stänger ner igen.

Jag fick en födelsedagspresent igår av systeryster. Hon tog med mig till min favoritbagare och bjöd på fika, semla såklart. Vi planerade himla dåligt att vi inte hann hem till skidorna. Vi ville inte höra resultatet utan att se hur det gick så vi pratade högt med varandra för att inte få avslöjandet från radion som gick i bakgrunden på affären och bytte snabbt kanal i bilen påvägen hem. Som man kan bli trött på denna teknik med datorer och mobiler så är det ju himla bra ibland. Som nu när man missat något så är det ju bara att se det på nätet sedan. Och vilket lopp! Ännu en medalj till Sverige, tjohoo!


Jättemysig fika stund hos Skogs Hilda med världens godaste semlor och en varm tekopp.

Självklart var Lilla P med, ingen semla den lilla. Han nöjde sig med en härlig sovstund.


Sedan hade vi lite hemmamys när pappa C var i lagårn. Vi åkte och fikade hos några bondekollegor på kvällen och Lilla P fick fina presenter, han tackar så mycket!

Han har fått en present av mamman och pappan också. En Babynest. Han godkänd det direkt, -Jag sover så skönt här, säger han.


Idag har vi äntligen kanonväder igen efter några dagar av stormblåst, snöblandat regn och allmänt grått och tråkigt. Så en vagnsprommis är en självklar aktivitet idag. Sedan väntar ju ännu ett skidlopp där vi håller tummarna för våra svenska tjejer!        

Fint besök

Tanken var att jag skulle på kretsrådsmöte idag, Norrmejerier, men vi hade en bäbis som inte hade någon lust att åka hemifrån. Jättesynd att missa mötet men tur ändå att det blev som det blev. Jag hade måsta åkt hem tidigare för att vi skulle få besök av djurägarsemin. Och helt plötsligt dyker hon upp, två timmar tidigare än planerad tid. Hon gick igenom lite siffror. Hur det ser ut med dräktighetsprocent, inkalvningsålder mm. Det mesta ser bra ut men man kan alltid bli bättre och vissa områden behöver lite mer fokus än andra. 

Sedan har jag fått besök av en bästa vän. Som nu bor i Östersund så vi träffas inte så ofta. Vi satt i timmar och pratade om ditten och datten, tog igen lite. 

Emmas första möte med Lilla P. Tror dom gillade varandra.

Drängen hade eftermiddagsmjölkningen så C var inne med oss, en stund. Nu är han på HLR-utbildning som LRF har anordnat. 

Lilla P har fördrivit kvällen med att prata med djuren på den fina mobilen, som mamman så kreativt hängt upp på sitt kamerastativ.

Men nu är lekstunden slut och vi ska gå upp och lägga oss. Kanske vi hinner pussa på pappan eller så har vi somnat båda två innan han kommit hem. 

Godnatt!

TV!!

C kom upp igårmorse och var helt upp i gasen! -VI ÄR PÅ REKLAMEN!

Herregud, nu är det dags. Vi har fått vara tyst som en mus om det här, tills nu. Vi har haft ett TV-team framför näsan en stor del utav sommaren. De har följt oss i vår vardag som bönder. Vi, och fyra andra runt om i Sverige. 

Man har nästan förträngt att det faktiskt kommer att visas på TV. Det var ju så länge sedan vi var mitt i det där att det känns som att det är ”gjort” liksom, men det ska ju visas också! Hjälp, skräckblandad förtjusning och en gnutta ångest beskriver ganska bra hur det känns inför detta. 

Så jag hoppas att ni sitter framför tv:n och har på TV4 den 10 Mars kl.20.00 Det kommer vi att göra, med kudden i högsta hugg redo att gömma sig bakom! AAaahh så spännande! 

Vi kommer att få se vår sommar i repris, det gör att man längtar till lite grönare landskap.

Den där fredagen för en månad sedan

Jag tänkte berätta om den där fredagen för en månad sedan. Den häftigaste dagen i mitt liv, jag födde vår son.

Redan på torsdagen fattade vi att han hade bestämt sig för att påbörja sin resa ut till oss. Precis som mamman hade sagt, till helgen ska han komma. Jag hade lätta förverkar med jämna mellanrum. På eftermiddagen lejde vi in mamma till att ta lagårn så C kunde ställa lite med foder och sånt om det skulle bli dags att åka in. Jag var kvar i lagårn när mamma kom och skulle börja mjölka det var tre kvigor och två kor som skulle semineras. Nu hade de blivit en aning starkare. Sådär att man stannade upp lite med det man gjorde. Mamma sa –Herregud gå in!  Haha ja men vad gör man, dom var ju brunstiga och måste semineras! Sen, gick jag in. 04.00 väcker jag C och säger att det nog är läge för han att kliva upp och blanda foder till korna och skotta. Han blev sådär lagomt stressad. Lugn sa jag, det är lugnt men snart är det nog dags att åka in. Man vill ju inte åka för tidigt heller och riskera att bli hemskickad, vi har ju nästan 7 mil att köra. 

Strax efter sju hade vi fått ett eget rum på förlossningen, Jag och Lilla P var uppkopplad för att kolla läget, med värkar och så. En stund senare var det undersökningsdags, 4 cm! Jag blev tokglad och barnmorskorna tittade lite konstigt på mig och sedan på varandra. –Jag tror jag aldrig varit med om någon som blivit så glad över 4cm. Är man nervös över att kanske vi åkt in för tidigt och kanske vi måste åka hem så är det klart jag blev glad! Herregud då är vi ju på gång! Nästan halvvägs också.

Sedan flöt det på hur bra som helst. Jag installerade mig i duschen. Superduperskönt. Två timmar senare 6cm, ytterligare två timmar 8cm. Efter duschen var pilatesbollen kanon. Lustgasen introducerades efter några timmar och wohoo vad det blev min bästis! Allt bara flöt på, värk på värk, sniffade gas och studsade på boll. Jag var supertaggad och på bra humör.

Sen falerade min värld lite. Det började komma krystvärkar. Ja! Snart får jag börja tänkte jag. Men nej, jag var nästan helt öppen men nån nedra ”kant” hade inte dragit sig tillbaka och jag fick INTE krysta förrän den var borta. Samtidigt som detta blir det skiftbyte. In kommer en äldre barsk barnmorska. Personkemin stämde inte alls. Inte i den situationen. I världens värkbubbla, försöka hålla på krystvärkar och så säger hon att det kommer inte vara klart på en timme. Jag som försöker hålla ut, ta en värk i taget som nu känns som bara en enda konstant värk utan vila i tron och hopp om att snart får jag köra på. Hon frågade då om jag ville ha epidural, JA om jag inte får krysta snart så vill jag ha det. 

-Guds gåva till kvinnan, sa jag när den började verka. Efter det blev det ett par lugna timmar. Det gjorde inte så mycket då. Den första besvikelsen över att det skulle bli utdraget på tiden gick över, jag var så glad att jag blivit smärtfri. 

Så till slut var det dags. Jag fick börja göra något. Bedövningen kopplades bort och jag tog i för kung och fosterland. När det var som värst och jag hade lust att suga in det igen som gjorde så ont kände jag med handen på det lilla huvudet och det blev som ett uppvak, det är ju min bäbis där! Det är ju det jag kämpar för! Att han ska komma till oss! Och några minuter senare får jag hålla honom i mina armar. Och den känslan, den är idag fortfarande obeskrivlig. 

19,34 är Pontus född. Efter en förlossning som gått bra, lite tokigt där vid skiftbytet men vad gör väl det. Han är här och han är frisk, det är ju det enda som betyder något. Och den barska barnmorskan träffade vi igen när sprutan skulle tas och visst är hon speciell men inte så hemsk som jag tyckte då. 

Den häftigaste dagen i mitt liv, jag födde vår son. Jag, C och Lilla P. Vi är en familj.

     

Från famn till famn

Nu har hela skaran åkt hem. Vi är bara vi tre igen. Vi har haft några fina dagar med C’s släkt. Lilla P har fått träffat sin farmor och farfar, farmorsmor, gudmor och gudfar för första gången. Nu blir det långt till nästa gång. Det blir ju så när man bor i olika länder. 

Jag satt och gick igenom bilder och beställde framkallning igår. Då vi har förbrukat ett par datorer och mobiler de senaste åren av olika orsaker vet vi hur snabbt det kan gå att tekniken sviker. Och nu blir man ju ännu mera nervös att något ska hända när man har fulla datorn med bilder på Lilla’s första tid i livet. Tänk om datorn skulle få för sig att krascha! Borta. Jag har en hårddisk också med tusentalsbilder från flera år tillbaka, som det inte går att öppna nu. Spara på en hårddisk för att vara säker, jo tjena det är ju lika mycket teknik det! 

Så nu är det bilder påväg som ska in i ett album. Det är ju såå mycket trevligare också tycker jag att sitta och titta i än att bläddra i en dator eller telefon. 

Idag planerar vi en promenad men inte mer än så. Vi tar dagarna som de kommer, jag och Lilla P. 

Lilla P har gått från famn till famn de här dagarna. Njutit fullt ut av att få så mycket närhet och kärlek. 

Farmor Sonja.

Farfar Hans.

Gudmor Natasja.

Farmorsmor Valeri. Dom här två klickade på en gång, det fanns något speciellt band från första stund.