Ikväll fyller Lilla P en vecka. De här dagarna har bara svischat förbi. Tänk att för en vecka sedan låg han fortfarande min mage. Jag höll i detta nu på att ta mig igenom allt kraftigare värkar. Sniffade, nej söög i mig lustgas som just då var min bästa vän. Kanske jag skriver en förlossningsberättelse lite senare om hur det gick den där fredagen för en vecka sedan.
Och nu ligger han här bredvid mig, i den fina korgen som vi bär omkring på som även är hans säng om natten (om han inte sover nära mamman som hon egentligen vill hela tiden… vi är ju båda så vana att ha varandra näranära efter nio månader i magen att en halvmeter i en annan säng känns oändligt långt bort!). Han sover och ser så nöjd ut.
Igår fick vi hembesök av Elin på BVC. Ännu en liten genomgång av vår lilla bäbis. Han hade nästan inte gått ner någonting efter förlossningen och de första dagarna, några fjuttiga gram och och nu hade han dragit iväg 200g till. Så det känns himla bra att lillen verkar älska mat och mamman verkar kunna leverera. Det är inget man ska ta för givet så jag är så tacksam för att det funkar så bra!
Vi tog också våran första biltur helt ensamma igår jag Lilla P. En nervös mamma skulle in på affären snabbis och sedan till lillens mormor och morfar där vi också fick mat, ja mamman i alla fall. Det gick som hejsan. Lilla P sov skönt i babyskyddet när jag konkade mig igen affären och bilresan var lika sövande den.
Mitt hjärta smälter av denna syn. Världens finaste bäbis i en alldeles för stor overall och premiärar med tutten i munnen.
Idag planerar vi inga stora utflykter. Pappan är ute och tar igen lite jobb efter några dagar bara-göra-det-viktigaste-så-man-kan-gosa-med-bäbis. Så jag och Lilla P gör ungefär som alla andra dagar, ammar, sover och pussas i massor.
Jag fascineras över kroppen. För en vecka sedan låg den här bäbisen inne i mig. Hur fick han plats? Och att han har kunnat komma ut! Magen är nästan helt borta, redan. Jeansen går på och preggobyxorna är ett minne blått, tjohoo! Jag klagar då inte!