Månadsarkiv: november 2020

Värmepumpar i gamla kvarter

Jag var hemma hos morsan och farsan igår för första gången på länge. Jag gick från busshållplatsen längs gatan som jag växt upp på. Gatan som jag spelat landhockey på, där jag hade kastat snöboll, där jag hade varit glad och ledsen. En walk down memory lane så god som någon. Och allting var sig skrämmande likt och olikt på samma gång. Barnen som tidigare hade funnits i varenda familj på gatan hade blivit vuxna, skaffat egna barn, flyttat från stan. Precis som jag. Ljudet från lekande barn var borta, och tystnaden hade tagit över.

 

Jag knackade på och mamma öppnade efter knappa tre sekunder. ”Pappa är nere vid värmepumpen” fick jag förklarat för mig omedelbart, och hon försäkrade att han skulle komma upp inom kort. ”Värmepump?” frågade jag, och mamma berättade. Tydligen hade det blivit någon slags kedjeeffekt av värmepumpar i kvarteret. Det hade börjat med att Olsson på hörnet hade skaffat det förra våren. Det gick en ilning genom kroppen då hon påminde om honom. Trots att det var snart 25 år sedan gubbfan gjorde livet surt för alla barn som ville ha roligt på gatan så fanns minnena kvar. Nåväl, Olsson hade satt värmepumpar på kartan i kvarteret och väl var väl det, tänkte jag. Det skulle ju vara det mest ekonomiska sättet att värma upp kåken på. Och föräldrarna hade inte fett med pengar direkt.

 

När farsan kände doften av nybryggt kaffe kom han strax upp från källaren och värmepumpen. Han tittade på mig där jag satt i den gamla soffan och sa ”Tjenare grabben”. Jag nickade och konstaterade: 

 

  • ”Värmepump alltså”
  • ”Jajamän, det är det som gäller nu. Det finns värmepumpar i varenda kåk i området numera. Det var han surgubben på hörnet som…”
  • ”Ja, mamma sa det. Olsson ja, jävla otrevlig gubbe.”
  • ”Han är sig lik”, svarade pappa och tog en sipp av sitt kaffe.

 

Det kändes fint att vara tillbaka. Att sitta där i soffan och prata om värmepumpar och dricka kaffe. Världen utanför Målilla hade aldrig tidigare känts så stor. För en stund glömde jag nästan bort vad det var som hade gjort att jag hållit mig borta. Borta från gamla gator, borta från minnen. 

 

Det blev pinsam tystnad i några sekunder innan mamma tog ton. ”Vill du se den? Värmepumpen alltså”. Pappa tittade mot mig hoppfullt. Skulle jag rädda oss från tystnaden? Jag höll ut några extra sekunder innan jag sa ”Jag tittar gärna på er nya värmepump”.