Månadsarkiv: maj 2020

Mitt före detta liv på byggnadsställningar i Stockholm

Från att jag var 19 fram till jag fyllt 40 arbetade jag på diverse byggnadsställningar i Stockholm. Året om, oavsett väder, vind och andra yttre faktorer. Det var ett jobb jag trivdes väldigt bra med, trots att förutsättningarna inte alltid var optimala. När jag började i byggbranschen -89 fanns det i stort sett aldrig några väderskydd att tillgå heller. Det blev liksom mainstream 6–7 år senare, i alla fall för de byggen jag arbetade på.

 

Hur som helst. När jag fyllde 40 hade jag och min fru precis fått vårt tredje barn, Isak. Jag vet inte varför det påverkade mig så mycket. Man brukar ju säga att det blir enklare för varje barn man får. Men jag tror att det hade med det där magiska talet att göra. 40 år. Jag var över 40 år gammal nu. Hela mitt yrkesliv hade jag tillbringat med att hamra, slipa, bära och slita ut min kropp. Skulle jag fortsätta göra det i ytterligare 25 år, till dess att det var dags att gå i pension. Hur skulle min rygg må då? Efter mer än dubbelt så lång tid på byggnadsställningar längs Stockholms fasader. Nej tack! Jag var färdig som byggarbetare. Så var det med den saken.

 

Jag började plugga och blev, föga förvånande, äldst i klassen. Företagsekonomi blev det. Det kunde nog ha blivit lite vad som helst, så länge jag kom bort från den där byggnadsställningen och fick ta av mig mina snickarbyxor. Farsan var revisor, så han hade lärt mig lite om grunderna när jag var yngre. Jag tänkte att han kanske kunde vara en tillgång även under mina studier, och det visade sig stämma. Idag arbetar jag som ekonom på en stor bank på Söder, och jag tittar sällan i backspegeln.

 

Fram till idag. Jag gick längs Götgatan i morse på väg mot jobbet när jag plötsligt hörde någon ropa: ”Va fan! Eken! Öy, här uppe!”. Jag kallades bara Eken av mina gamla byggkompisar. Anledningen till smeknamnet har jag glömt, och det har säkerligen de också. Men där stod de igen, Magnus och Freddan. 5 meter ovanför mig, på en byggnadsställning precis som jag var van att se dem. Jag hade inte sett dem på över 5 års tid. De var sig lika, förutom att Freddan hade gått upp några kilo och skaffat skägg. Många minnen kom tillbaka snabbt. Allt meningslöst snack på alla möjliga byggnadsställningar i Stockholm. Alla sommarfester. Alla lunchraster som vi drog ut på så länge vi kunde.

 

Fan vad det var kul att se dem igen. Jag hann tyvärr bara prata i 5 minuter innan jag var tvungen att gå iväg till kontoret. Men jag lovade att köpa med mig lunch och klättra upp och ansluta till dem i byggnadsställningen. Så nu ska jag kila iväg!

 

Ciao!

Fönsterrenovering – och hur jag berättade om mina planer för mamma och pappa

Jag är glad över att tillhöra ett kompisgäng med varierande typer av människor. Detta är ganska få förunnat, vad jag förstår när jag talar med vänner från andra kretsar. I mitt gamla gäng finns människor med helt olika typer av uppväxt, helt olika politiska åskådning och övriga variationer av många slag. Det är utvecklande, tycker jag.

Själv tillhör jag de personer vars uppväxt starkt präglades av press hemifrån. Press angående skola och resultat. Press på idrott och resultat, vilket i mitt fall handlade om att vara bäst i mitt ishockeylag. Problemet var bara att jag både var helt ointresserad och extremt dålig. Det fanns naturligtvis också press från mina föräldrar angående mitt framtida karriärval. Skulle jag bli läkare? Skulle jag välja att bli ingenjör och bygga framtidens Sverige? Mina föräldrar fick en smärre chock när jag sedan berättade att jag ville syssla med fönsterrenovering.

”Fönsterrenovering?” minns jag att mamma till slut fick ur sig när jag berättade det. ”Vem fan jobbar med fönsterrenovering?” sa min pappa som aldrig i hela sitt liv hade ägnat en tanke åt praktiskt arbete. Jag svarade lika spydigt som jag upplevde frågan:

  • ”Hmm. Ja, låt mig se. Jag jobbar ju med fönsterrenovering, i alla fall väldigt snart. Vad är det för fel med det då?”

De hade inte förberett sig på ett mothugg. Det ingår nämligen i den traditionella skola som jag kommer ifrån att inte säga emot sina föräldrar. Minsta lilla trots, som i diskussionen om fönsterrenovering, var mer eller mindre en krigsförklaring. Pappa flämtade till och höjde rösten. ”Gå upp till ditt rum!” sa han och pekade med hela handen snett ovanför sitt huvud. Jag hade fått medvind i kaxighet och frågade därför om det hela var ett skämt. Vem fan visar upp sitt barn på rummet år 2010, vilket var när det utspelade sig. ”Pappa, jag är 18 år. Du kan inte visa upp mig på rummet hur mycket du än försöker. Jag kommer att gå ut nu, ok? Vi hörs sen. Jag ska gå och öva på fönsterrenovering borta hos Martin.”

Jag är övertygad om att värmen i huset steg ett par grader på grund av pappas ilska i det ögonblicket. Vad hade de egentligen emot fönsterrenovering? Var det så farligt att jag skulle styra karriären åt det hållet?

Jag minns att pappa öppnade ytterdörren och ropade åt mig när jag var på väg mot bussen.

  • ”Är det Martins kommunistfamilj som har lärt dig att man ska arbeta med fönsterrenovering eller? Fan ta dem i så fall!”

 Man blir så trött.