En till Allt för föräldrar webbplats

Mästarna på Asfalt i Stockholm

Tennisen har alltid haft en viktig plats i mitt liv. Inte för att jag på något sätt har nått någon elit, varken nationellt eller internationellt. Det har funnits allt för mycket andra saker i livet som har varit trevliga att hålla på med på sidan av. Kompisar, fotboll och fest, exempelvis. Jag pratar om den plats som tennisen haft i mitt hjärta. Den platsen kommer den alltid att ha så länge jag lever.

 

Jag minns att jag och min kompis Jocke sågs nere vid asfaltsplanen i Stockholmsorten Spånga. Vi bodde både grannar med varandra och med tennisplanen. Jag skulle gissa på att vi nog tillbringade mer tid på den där tennisbanan än någon annanstans mellan åldrarna 9 och 12. Innan högstadielivet gick in och tog över. Vi utmanade och utvecklade varandra konstant. Den som vann matchen utsåg vi till mästare över all asfalt i Stockholm. Grus och andra typer av banor var inget för oss, hade vi bestämt oss för. Det var här vi hörde hemma. På varsin sida nätet i Spånga.

 

Åren gick och Jocke tappade tyvärr intresset för sporten. Han verkade också ha tappat intresset för mig, för vi slutade höras. Det tog hårt på mig, men jag fortsatte syssla med tennis länge. Varje gång jag förlorade mot mina tenniskompisar på träning så sa jag skämtsamt: ”Men du vet att jag är mästare över all asfalt i Stockholm?”. Kompisarna tröttnade på skämtet. Men det gjorde inte jag, så jag körde på!

 

Jag var nyss fyllda 20 år när mitt knä gick första gången. Korsbandet gick av. Pang! Och det var början på slutet för min tenniskarriär. Efter 4 miljoner besök hos sjukgymnaster runt om i hela regionen, och 800 miljoner timmar med diverse gummiband bestämde jag mig. Det var över.

 

Idag är det drygt 12 år sedan korsbandet gick av och livet förändrades. Och det är säkert 24 år sedan jag och Jocke för första gången besökte den gamla asfaltsplanen i Stockholm. Så varför tar jag upp såna här gamla minnen just idag? Jo, för att jag nyss kom hem från en promenad i stan med barnen då jag fick höra en bekant röst. Någon kom upp bakifrån och sa ”Jaha, är du fortfarande mästare på asfalt i Stockholm? Eller är det kanske jag som är det?”. Det var Jocke. Jag hade inte sett honom sedan gymnasiet, och då hade vi glidit ifrån varandra i sådan utsträckning att vi inte ens hälsade på varandra i korridorerna.

 

Jag vände mig om mot min forna nemesis och bästa vän. Han som trodde att han kunde besegra den riktiga asfaltsmästaren i Stockholm. Men som han bedrog sig. 

 

Jag tittade in i Jockes ögon, öppnade munnen och sa: ”Var det en utmaning?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *