En till Allt för föräldrar webbplats

Mitt före detta liv på byggnadsställningar i Stockholm

Från att jag var 19 fram till jag fyllt 40 arbetade jag på diverse byggnadsställningar i Stockholm. Året om, oavsett väder, vind och andra yttre faktorer. Det var ett jobb jag trivdes väldigt bra med, trots att förutsättningarna inte alltid var optimala. När jag började i byggbranschen -89 fanns det i stort sett aldrig några väderskydd att tillgå heller. Det blev liksom mainstream 6–7 år senare, i alla fall för de byggen jag arbetade på.

 

Hur som helst. När jag fyllde 40 hade jag och min fru precis fått vårt tredje barn, Isak. Jag vet inte varför det påverkade mig så mycket. Man brukar ju säga att det blir enklare för varje barn man får. Men jag tror att det hade med det där magiska talet att göra. 40 år. Jag var över 40 år gammal nu. Hela mitt yrkesliv hade jag tillbringat med att hamra, slipa, bära och slita ut min kropp. Skulle jag fortsätta göra det i ytterligare 25 år, till dess att det var dags att gå i pension. Hur skulle min rygg må då? Efter mer än dubbelt så lång tid på byggnadsställningar längs Stockholms fasader. Nej tack! Jag var färdig som byggarbetare. Så var det med den saken.

 

Jag började plugga och blev, föga förvånande, äldst i klassen. Företagsekonomi blev det. Det kunde nog ha blivit lite vad som helst, så länge jag kom bort från den där byggnadsställningen och fick ta av mig mina snickarbyxor. Farsan var revisor, så han hade lärt mig lite om grunderna när jag var yngre. Jag tänkte att han kanske kunde vara en tillgång även under mina studier, och det visade sig stämma. Idag arbetar jag som ekonom på en stor bank på Söder, och jag tittar sällan i backspegeln.

 

Fram till idag. Jag gick längs Götgatan i morse på väg mot jobbet när jag plötsligt hörde någon ropa: ”Va fan! Eken! Öy, här uppe!”. Jag kallades bara Eken av mina gamla byggkompisar. Anledningen till smeknamnet har jag glömt, och det har säkerligen de också. Men där stod de igen, Magnus och Freddan. 5 meter ovanför mig, på en byggnadsställning precis som jag var van att se dem. Jag hade inte sett dem på över 5 års tid. De var sig lika, förutom att Freddan hade gått upp några kilo och skaffat skägg. Många minnen kom tillbaka snabbt. Allt meningslöst snack på alla möjliga byggnadsställningar i Stockholm. Alla sommarfester. Alla lunchraster som vi drog ut på så länge vi kunde.

 

Fan vad det var kul att se dem igen. Jag hann tyvärr bara prata i 5 minuter innan jag var tvungen att gå iväg till kontoret. Men jag lovade att köpa med mig lunch och klättra upp och ansluta till dem i byggnadsställningen. Så nu ska jag kila iväg!

 

Ciao!

Fönsterrenovering – och hur jag berättade om mina planer för mamma och pappa

Jag är glad över att tillhöra ett kompisgäng med varierande typer av människor. Detta är ganska få förunnat, vad jag förstår när jag talar med vänner från andra kretsar. I mitt gamla gäng finns människor med helt olika typer av uppväxt, helt olika politiska åskådning och övriga variationer av många slag. Det är utvecklande, tycker jag.

Själv tillhör jag de personer vars uppväxt starkt präglades av press hemifrån. Press angående skola och resultat. Press på idrott och resultat, vilket i mitt fall handlade om att vara bäst i mitt ishockeylag. Problemet var bara att jag både var helt ointresserad och extremt dålig. Det fanns naturligtvis också press från mina föräldrar angående mitt framtida karriärval. Skulle jag bli läkare? Skulle jag välja att bli ingenjör och bygga framtidens Sverige? Mina föräldrar fick en smärre chock när jag sedan berättade att jag ville syssla med fönsterrenovering.

”Fönsterrenovering?” minns jag att mamma till slut fick ur sig när jag berättade det. ”Vem fan jobbar med fönsterrenovering?” sa min pappa som aldrig i hela sitt liv hade ägnat en tanke åt praktiskt arbete. Jag svarade lika spydigt som jag upplevde frågan:

  • ”Hmm. Ja, låt mig se. Jag jobbar ju med fönsterrenovering, i alla fall väldigt snart. Vad är det för fel med det då?”

De hade inte förberett sig på ett mothugg. Det ingår nämligen i den traditionella skola som jag kommer ifrån att inte säga emot sina föräldrar. Minsta lilla trots, som i diskussionen om fönsterrenovering, var mer eller mindre en krigsförklaring. Pappa flämtade till och höjde rösten. ”Gå upp till ditt rum!” sa han och pekade med hela handen snett ovanför sitt huvud. Jag hade fått medvind i kaxighet och frågade därför om det hela var ett skämt. Vem fan visar upp sitt barn på rummet år 2010, vilket var när det utspelade sig. ”Pappa, jag är 18 år. Du kan inte visa upp mig på rummet hur mycket du än försöker. Jag kommer att gå ut nu, ok? Vi hörs sen. Jag ska gå och öva på fönsterrenovering borta hos Martin.”

Jag är övertygad om att värmen i huset steg ett par grader på grund av pappas ilska i det ögonblicket. Vad hade de egentligen emot fönsterrenovering? Var det så farligt att jag skulle styra karriären åt det hållet?

Jag minns att pappa öppnade ytterdörren och ropade åt mig när jag var på väg mot bussen.

  • ”Är det Martins kommunistfamilj som har lärt dig att man ska arbeta med fönsterrenovering eller? Fan ta dem i så fall!”

 Man blir så trött.

Min sparapp och jag

Förr i världen sparade man sina pengar i en madrass, en kudde eller något liknande. Vissa äldre människor har fortsatt med detta genom hela livet. Min farmor till exempel. Hon fyller snart 100, och jag vet att hon har sina sparade pengar i en av soffkuddarna. Det har hon berättat. Hon berättade också att när hon växte upp i sitt hemland under kriget så var de tvungna att ständigt komma på nya gömmor. De gömde pengar i spisen, i hemliga luckor i golvet och i väggarna. Även i pianot, tydligen.

 

Idag behöver man inte gömma pengar fysiskt. Detta beror naturligtvis mycket på att fysiska pengar knappt används längre. Idag tar man till andra medel för att spara. Jag har till exempel använt mig av en sparapp under de senaste åren. Låt mig förtydliga att jag inte jämför farmors sparande under kriget med mitt eget. Medan jag sparar till att kunna köpa olika prylar och resor så sparade hon och hennes familj för att överleva.

 

Min sparapp har, under de 2,5 år som jag har brukar den, gett mig en hel del. Jag började använda min sparapp för att samla till en ny gitarr. En röd Fender Stratocaster av 1992 års modell. En gitarr som jag varit förälskat i sedan jag, vid något tillfälle, såg Kurt Cobain misshandla en sådan på scen. Efter ungefär sex månaders användande av min sparapp, med litet bidrag från tidigare sparkonto, var den min. Jag har nog aldrig varit så nöjd med ett inköp förut. Jag spelar på den i stort sett varje dag. Känner att jag lär mig mer och mer för varje gång jag plockar ner den från väggen. Det blev verklighet tack vare min grymma sparapp. 

 

Nästa sparande i sparappen var för en resa som jag gjorde med mina vänner förra sommaren. Vi har länge pratat om att tågluffa i Europa, men har aldrig riktigt gjort slag i saken. Detta har huvudsakligen berott på att ingen av oss har varit särskilt duktig på att spara. Efter min succé med gitarren rekommenderade jag min sparapp för kompisarna. Det fick en nästan utomjordiskt bra effekt. Vi började nämligen tävla om vem som kunde spara snabbast. Varje vecka uppdaterade vi varandra via vår sparapp för att se vem som hade mest pengar. När vi tillslut nådde sommaren var det bara att packa väskorna, hoppa på tåget och ge oss av genom kontinenten.

 

Jag har använt min sparapp för ytterligare flera grymma inköp och jag kommer att dela med mig även av dessa. Ratta in på bloggen om en vecka så ska jag berätta om dessa!

 

Lämna gärna en kommentar om vad ni själva använder för sparapp!

Mästarna på Asfalt i Stockholm

Tennisen har alltid haft en viktig plats i mitt liv. Inte för att jag på något sätt har nått någon elit, varken nationellt eller internationellt. Det har funnits allt för mycket andra saker i livet som har varit trevliga att hålla på med på sidan av. Kompisar, fotboll och fest, exempelvis. Jag pratar om den plats som tennisen haft i mitt hjärta. Den platsen kommer den alltid att ha så länge jag lever.

 

Jag minns att jag och min kompis Jocke sågs nere vid asfaltsplanen i Stockholmsorten Spånga. Vi bodde både grannar med varandra och med tennisplanen. Jag skulle gissa på att vi nog tillbringade mer tid på den där tennisbanan än någon annanstans mellan åldrarna 9 och 12. Innan högstadielivet gick in och tog över. Vi utmanade och utvecklade varandra konstant. Den som vann matchen utsåg vi till mästare över all asfalt i Stockholm. Grus och andra typer av banor var inget för oss, hade vi bestämt oss för. Det var här vi hörde hemma. På varsin sida nätet i Spånga.

 

Åren gick och Jocke tappade tyvärr intresset för sporten. Han verkade också ha tappat intresset för mig, för vi slutade höras. Det tog hårt på mig, men jag fortsatte syssla med tennis länge. Varje gång jag förlorade mot mina tenniskompisar på träning så sa jag skämtsamt: ”Men du vet att jag är mästare över all asfalt i Stockholm?”. Kompisarna tröttnade på skämtet. Men det gjorde inte jag, så jag körde på!

 

Jag var nyss fyllda 20 år när mitt knä gick första gången. Korsbandet gick av. Pang! Och det var början på slutet för min tenniskarriär. Efter 4 miljoner besök hos sjukgymnaster runt om i hela regionen, och 800 miljoner timmar med diverse gummiband bestämde jag mig. Det var över.

 

Idag är det drygt 12 år sedan korsbandet gick av och livet förändrades. Och det är säkert 24 år sedan jag och Jocke för första gången besökte den gamla asfaltsplanen i Stockholm. Så varför tar jag upp såna här gamla minnen just idag? Jo, för att jag nyss kom hem från en promenad i stan med barnen då jag fick höra en bekant röst. Någon kom upp bakifrån och sa ”Jaha, är du fortfarande mästare på asfalt i Stockholm? Eller är det kanske jag som är det?”. Det var Jocke. Jag hade inte sett honom sedan gymnasiet, och då hade vi glidit ifrån varandra i sådan utsträckning att vi inte ens hälsade på varandra i korridorerna.

 

Jag vände mig om mot min forna nemesis och bästa vän. Han som trodde att han kunde besegra den riktiga asfaltsmästaren i Stockholm. Men som han bedrog sig. 

 

Jag tittade in i Jockes ögon, öppnade munnen och sa: ”Var det en utmaning?”

Byggnadsställningar i Stockholm utanför mitt fönster

Allt detta evinnerliga tjat om att man ska vara nöjd med vad man har. Jag är förstås, på något vis, nöjd med min situation. Jag bor i ett tryggt land med gott om säkerhet. Jag har många vänner och en familj som bryr sig om mig. Pengar blir aldrig riktigt ett särskilt stort problem och jag har mycket trygghet att luta mig tillbaka mot. MEN… Även om jag bor på en bra adress mitt i stan så har min tillvaro senaste tiden kantats av bekymmer. Bekymret heter byggnadsställningar i Stockholm, och snarare allt vad det för med sig. Jag ska berätta vad jag menar.

 

För två månader sedan gick jag ut ur min port såg jag hur man, på andra sidan gatan, lastade ut stora järnrör. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan fortsatte till jobbet. När jag sedan kom hem såg jag att järnrören hade börjat utgöra en byggnadsställning utanför grannhuset i Stockholm. Ett himla oväsen fördes. Det lät som i en fabrik, med klonkande rör mot varandra. Jag fortsatte in i min lägenhet och märkte då att de nya byggnadsställningarna i Stockholm hördes även in dit. Jag som skulle ta min vanliga efter jobbet-nap. Det blev inget med förstås. Kvällen kom och montörerna åkte hem, men de skulle komma tillbaka. Det var tydligen en ordentlig byggnadsställning de skulle montera upp vid huset mitt emot, mitt i Stockholm. Faktum är att det inte skulle förvåna mig om det är den största av alla byggnadsställningar i Stockholm. Det var en ordentlig anläggning. Från botten till toppen, med stora skydd längs hela sidorna och ett gigantiskt skyddstak på hustaket. Vad skulle de egentligen göra där bakom?

 

Det skulle jag snart bli varse. Hela huset skulle renoveras, från insidan och ut. Fasaden skulle renoveras och putsas så att huset skulle gå från ganska nergånget till vackrast i kvarteret. Taket skulle läggas om, det var tydligen något som inte hade gjorts på länge. Dessutom skulle man göra stambyte inne i kåken. Ja, ni fattar. Därav Stockholms största byggnadsställningar.

 

Så har det varit nu, i nästan två månader. Byggnadsställningar och byggnadsarbetare i Stockholm som tar upp min tankeverksamhet. Det hamras och det bankas och det skrapas och det borras. De dagar då jag jobbar hemifrån är det omöjligt att tänka på något annat än oljuden. Jag tittar ut från mitt fönster där jag vanligtvis har så fin vy. Allt jag ser är byggnadsställningar i Stockholm. Ställningar som sträcker sig från marken till himlen.

 

Jag hoppas i alla fall att de blir nöjda med resultatet. Om det någonsin leder till ett resultat, vill säga. Det kanske bara kommer att vara byggnadsställningar i Stockholm för alltid? Hemska tanke!