Alla inlägg av misshancan

Min förlossningsberättelse del 3/3

Som jag skrev i senaste inlägget så var klockan nu 15.00 och jag hade börjat öppna mig närmare 10 centimeter. Jag vill återigen bara nämna, innan jag fortsätter med min berättelse, att det här är min historia och min upplevelse och jag tyckte att det var extremt jobbigt och gjorde jätteont men det är så olika för alla så ni som inte fött barn än får inte bli rädda av min berättelse – för som sagt det är hur jag har upplevt det.

Klockan är nu 15 närmar sig 16 och det börjar trycka på rätt bra – ont som faaen gör det nu trots epiduralen. Det som gör ont är dels trycket nedåt som inte går att jämföra med någonting annat. Det känns som att en vattenmelon trycks nedåt mot hela nedre regionen och man vet inte riktigt vilket hål den ska komma ut ur men också värkarna som börjar ta en annan form.

Jag hade tidigare sagt att jag skulle försöka använda mig av mindfulness och meditera och tänka på andningen under utdrivningsskedet, men det kan jag säga var det sista jag tänkte på där och då. Jag hade även sagt att jag inte förstod dom som lät när dom födde barn – jag skulle minsann inte säga ett knyst och vara sådär överdriven som man ser på film. Eh ja, det var ju inte riktigt så det blev hehe och det fick jag äta upp sen.

Nu går tiden lite ihop och jag har inte så jättebra koll på när vad hände, utan från 16.00 ungefär så minns jag allting som ett enda långt utdrivningsskede.

Jag kan säga att jag aldrig har upplevt en sådan smärta som jag gjorde då och mitt snack om att inte låta kunde jag köra upp någonstans. Ur mig kom något slags urvrål och jag bara vrålade av smärta och dödsångest – för jag trodde på riktigt att jag skulle dö av smärta. Jag varvade vrålen med hysteriskt gråtande och vädjande om att någon bara skulle få ut honom. I det här skedet hjälpte inte lustgasen, epiduralen eller någonting utan det kändes som att någon hade placerat en domkraft i mina bägge hål och bände upp min kropp från underlivet och upp till bröstkorgen – det var fruktansvärt.

Förmodligen på grund av epiduralen så fick jag inte riktiga krystvärkar, men jag fick värkar som gjorde så otroligt ont, så jag förstod inte hur tusan jag skulle få ut honom. Jag kände hur han låg precis längst ner och tryckte på och jag vet att barnmorskorna pushade mig att ta i och krysta men jag orkade inte, jag hade ingen ork och värkarna gav mig ingen hjälp. Det var en väldigt lång process för mig – själva utdrivningsskedet – och jag minns att när dom hade tvingat ner mig (vilket jag var irriterad på då eftersom jag bara ville ligga på rygg i sängen och dö – men det var ju bra för bådas skull så han skulle komma ut lättare förstod jag i efterhand)  på hukpallen då jag satt nästan nere på golvet lutad mot tobbe som satt på en stol så gick det i kors för mig – dom två barnmorskorna samt en undersköterska blev sex personer och jag minns att jag var så slut at jag faktiskt hade gett upp.

Men som sagt vi kämpade på och försökte med olika ställningar och när värkarna kom så hjälpte dom mig inte att krysta utan det enda dom gjorde var att göra väldigt ont och få mig att bli helt utom mig av smärta. Tobbe stod vid mitt huvud och hyperventilerade i chock och jag minns att jag fräste åt han att sluta andas – det var nog det enda ”taskiga” jag gjorde mot honom. Stackars Tobbe var helt grön i ansiktet och barnmorskorna frågade om han behövde komma ifrån och gå ut ett tag för att det var så jobbigt för honom, men det gjorde han inte – han stannade kvar.

Tiden gick men Oliver kom inte ut och vi kämpade på. Men till slut så började hans hjärtljud gå ner lite vilket tydde på att även han började bli jättetrött så dom tog in en läkare som skulle ta ett blodprov i hans huvud för att mäta mjölksyra. Och efter det resultatet hände allting väldigt fort. Tydligen hade han rätt mycket mjölksyra i blodet och var helt slut så han behövde komma ut fort! Så in rusar det (kommer inte riktigt ihåg hur många) ett gäng läkare och det var som ett enda surr i rummet och ingen riktigt berättade vad som hände utan dom fäste sugklockan på Olivers huvud och berättade att dom eventuellt skulle behöva gå iväg med honom för att hjälpa honom få igång andningen sen. Men jag var så borta och hade så ont så jag hann inte ens reflektera över att det kunde gå fel på något sätt utan jag bara grät och vädjade någon att ta ut han ur mig.

Dom fäste sugklockan och läkaren behövde knappt dra innan huvudet gled ut och stod i genomskärning. Och för er som inte vet vad det är så är det när huvudet står mitt i öppningen och töjer för att man ska minimera risken för bristningar. Och jag har hört av vänner att dom kallat det för ring of fire och JÖSSES det kan man verkligen kalla ring of fire – det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag ville bara trycka ut han men alla skrek på mig att hålla emot och underbara Joanna viskade till mig att minnas vad jag hade skrivit i förlossningsbrevet – där hade jag vid upprepande gånger bett dom hålla huvudet i genomskärning så länge som möjligt för att minimera all risk att spricka. Jag höll emot tills dom sa till mig att krysta långsamt. Hur tusan krystar man långsamt?! Jag försökte glra som dom sa och sen sa dom att vid nästa krystning så kommer han att komma och sen sa det bara”slurp” så var han ute klockan 18.37.

Och jösses vad jag var trött efter det. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha upp honom på bröstet på en gång utan att han skulle få gå till Tobbe först för jag ville titta på han på håll och ta mig till honom i min takt. Så Tobbe fick honom först och efter ett tag när jag hade hämtat mig var jag rätt nyfiken på honom och fick se honom och få honom till mitt bröst en stund. Han kom ut nästan färdig och helt okladdig med vanlig hudfärg och i och med det lilla tag dom tog med sugklockan så blev det heller inget märke på huvudet som höll i sig länge – så han såg inte så ”skrämmande” ut. Det var en otroligt konstig känsla och jag var så skärrad av förlossningen att jag hade lite svårt att fatta vad som hade hänt eller vem som hade kommit till oss.

Men samtidigt som jag var helt slut så var jag självklart lättad över att allt hade gått bra och att han var frisk. Men för min del skulle det inte vara över än.

Min moderkaka kom nämligen inte ut av sig själv – jag fick inga värkar och dom hade inne tre olika barnmorskor som försökte dra i navelsträngen för att få ut den men konstaterade att det knakade för mycket och man var rädd att den skulle släppa från moderkakan så man tog beslutet att skicka ner mig till narkosen för att ge mig spinalbedövning (det man får vid kejsarsnitt) och sen gräva ut den med händerna. Så jag som är så otroligt rädd för sjukhus och nålar får åka ner till narkosen – det mest sjukhusliknande stället på BB Sophia – och tvingas genomgå bedövningssprutor i ryggen samt spinalbedövningen emellan kotorna i ryggraden och jag grät som ett litet barn – jag var ju färdig nu, ungen var ju ute?

Joanna, barnmorskan som var med sista skiftet när Oliver kom ut, var en klippa och följde med ner och var med där hela tiden och höll i handen och pratade med mig. Det stod även en liten chick narkossköterska och pratade med mig men jag var så rädd att jag fick någon slags chock och började skaka i hela kroppen så dom var tvungna att spruta in lugnande i mitt dropp i handen (som jag vid det här laget bara ville ha ut ur handen då jag AVSKYR infarter) och som när det verkade gjorde mig nästan lite lullig så jag låg och pratade ögonfransar och fick till och med skratta lite. Narkosteamet var också klippor – jag fick till och med två narkosteam för dom hade så lite att göra – så jag minns det som att hela rummet var fullt med grönklädda människor.

När jag fick bedövningen och blev bedövad från bröstet och nedåt så släppte moderkakan av sig själv och gled ut – typsikt! Men det är tydligen rätt vanligt att den släpper när man blir så avslappnad. Och sen passade läkaren även på att sy några stygn vid narkosbordet och när jag ändå var bedövad. Sprack inte alls mycket för att ha varit första gången och använt sugklocka så det var ju skönt i alla fall.

Sen kördes jag till uppvaket där jag, Oliver och Tobbe satt (jag låg) och pratade med narkossköterskor som var med hela tiden. Sen när jag kunde vicka på tårna fick vi åka upp till rummet och få våran fina bricka med mackor och njuta av det nya lilla liv som låg emellan oss i sängen.

Det var en väldigt speciell upplevelse och lång tid efter förlossningen (det är nog först dom senaste veckorna jag ändrat mig) så kunde jag inte ens tänka mig att föda ett barn till.

Där har BB Sophia verkligen varit klippor och både Joanna har ringt mig efteråt och kollat hur vi mått och hur det gått och även Gudrun Abascal som har startat BB Sophia ringde upp och så fick jag åka in och träffa henne för att prata om förlossningen så att jag fick ur mig alla frågetecken och funderingar och så att jag skulle våga föda igen.

Jag kan säga att nu känns det som att jag faktiskt kan tänka mig en vaginal förlossning igen trots den smärtan jag minns att jag kände – fantastiskt hur kroppen och sinnet är konstruerat så man ”vågar” skaffa fler barn.

Tobbe var fantastisk under hela förlossningen och var så go mot mig, dock så höll han sig lite i bakgrunden då det känns som jag satt fast på barnmorskan och kände trygghet med deras kunskap i detta okända. Men Tobbe var guld att ha med och han var ett riktigt stöd trots att jag fräste lite åt honom och bad han hålla sig bakom mitt huvud. Och jag tycker synd om honom att han fick se mig sådär. Han sa i efterhand att det var det värsta han varit med om att höra och se mig ha så ont men inte kunna göra något – så det är inte lätt heller att bara vara ”åskådare” och känna att man inte kan hjälpa till. Och som jag skrivit tidigare så hade jag heller aldrig klarat det här utan personalen på BB Sophia och jag är så otroligt tacksam för deras hjälp, stöd och att dom fanns där hela tiden. Jag kommer att skriva ett separat inlägg om min upplevelse på BB Sophia för det är så mycket jag vill berätta – om hur otroligt bra dom är!

Nu ska jag hoppa in i duschen och sen mata liten skrutt för att sedan krypa ner och sova – inatt sov han från 23.00 – 06.00 och jag vaknade var tredje timme av ren vana och kollade till honom, men det är nog magen som äntligen börjar bli lite bättre och då är han så trött för att han sovit så dåligt sen han föddes vår lilla skrutt.

Jag hoppas inte att jag har avskräckt någon till att föda för trots allt så är det en extremt speciell och häftig upplevelse och jag tycker alla som kan bör uppleva en förlossning, och sen växer man som människa över att ha klarat av ett sådant eldprov – det är riktigt häftigt att alla klarar av det och har gjort genom tiderna.

Sov så gott så hörs vi snart!

Här bjuder jag på några extremt osmickrande bilder på mig hehe och en liten bild på den bästa lilla krabaten endast en timme gammal 🙂

frllossnig Fölrlossnug 4 Förlossnignj3 förlossning1 Förlossninge3 förlpssning denbästalilla

Min förlossningsberättelse del 2/3

Som jag skrev i inlägget innan så hade nu värkarna tagit fart med lite mer kraft dock fortfarande oregelbundna men så pass starka att jag ändå fick stanna upp och fokusera på andningen.

Vi bestämde oss för att ladda upp med Donken till middag för oavsett om det skulle komma igång snart eller inte så var vi tvungna att åka in och bli igångsatta kl 06.00 morgonen därpå. Jag körde ner till Donken (Tobbe har inte tagit sitt körkort än) och jag hade även tänkt köra in till BB  sen så vi slapp kånka allt in och ur en taxi igen men då jag kände att jag vid varje värk var tvungen att stanna bilen så insåg vi ganska snabbt att det var en extremt dålig idé då jag dessutom förmodligen också skulle ha mer ont. Väl inne på Mc Donalds minns jag att vi träffade ett par vänner till Tobbes mamma som vi stannade och pratade med – men jag var rätt mör då både fysiskt och psykiskt så jag var rätt borta och ville egentligen bara hem och andas mig igenom värkarna.

Nu låter det som att jag hade massor med värkar men så var inte riktigt fallet – dom kom ungefär var tionde/ var femtonde minut – och vad jag inte visste då – dom var inte ens i närheten av så starka som dom skulle komma att bli sen.

Vi åt i alla fall maten hemma framför Så Mycket Bättre och jag vet att jag fick erfara att skratta under värkarna gjorde dom mycket längre och starkare så jag fokuserade på andningen och i pauserna njöt jag.

Det blev kväll och läggdags och jag kunde inte sova någonting men jag bad Tobbe sova så han skulle få lite energi inför vad som komma skulle. Han somnade någon timme medan jag kämpade på och försökte tänka på annat genom att spela Candy Crush. Men klockan 03.00 så gick det inte längre, jag stod inte ut och jag upplevde att värkarna kom tre på tio minuter. Jag ringde in och eftersom vi ändå skulle åkt in vid 06 så var vi välkomna in på en gång.

Taxifärden minns jag som extremt jobbig där värkarna eskalerade i styrka och jag även psykiskt satt och tänkte en massa på vad som skulle hända. Till slut hade jag så ont att taxichauffören var snäll och satte på varningsblinken och körde Vallhallavägen i turbofart.

Väl framme blev jag lika underbart vänligt mött av nattpersonalen som sist, som installerade oss i ett rum och kopplade upp mig och bebis mot dator. Det är så skönt på BB Sophia att all deras elektronisk utrustning är trådlös så jag kunde röra mig som vanligt trots dom två dosorna på min mage – man kunde tom med bada med dom men i all smärta glömde jag helt bort att använda mig av det sköna badkaret.

När vi hade landat lite konstaterades att jag hade värkar och var sakteligen igång. När dom skulle kolla hur öppen jag var tänkte jag att jag måste ha öppnat mig 10 cm vid det här laget och vara redo att föda med tanke på hur ont det gjorde mot slutet och med tanke på hur lång tid det hade gått sedan första värken (tyckte jag). MEN där skulle jag ha extremt fel – jag var nämligen bara öppen 1 centimeter (man ska öppna sig 10 cm och sen ska kanten runt bebis huvud försvinna och först då kan krystarbetet börja.)

Jag var öppen 1 cm och hade döont. Det tål att tilläggas att min smärttröskel är lika med noll och jag gick in i det här med det i åtanke men trots det så var det smärtor utan dess like. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte hade några som helst förväntningar på förlossningen men att jag helst undvek all typ av sprutor och nålar på grund av min grava fobi för det, men to hell med det jag ville ha epidural och det så fort som möjligt. Men då sa dom att jag var tvungen att vänta tills jag var öppen 3 eller 4 cm, kommer inte ihåg,  för att man skulle kunna lägga det.

Smärtan tilltar och jag det gborde vid det laget så ont att jag frågade om lustgas och det blev min räddning. Första fyllan på nio månader, nej men skämt åsido, det var så otroligt skönt om jag använde den rätt – om jag andades i den i början av värken när jag anade den och fortsatte hela värken ut -då tog den bort topparna och gjorde mig dessutom till en rätt glad och positiv typ.  Jag hade jättekul där inne i rummet och låg och pratade och skrattade. Sen vid klockan nio var jag dessutom öppen så pass mycket att narkosläkaren kunde komma och lägga ett epidural. Det var extremt obehagligt och inte något jag helst gör igen men med min bästa vän – lustgasen – så var det överkomligt och sen när den väl började fungera (vilket den gjorde väldigt snabbt, varje värk efter att den var lagd vart lindrigare och lindrigare och efter tre värkar kände jag ingen smärta utan bara ett tryck nedåt) var det som himmelriket och vi fick tom sova en timme.

När jag vaknade igen vid 11 så kändes det återigen väldigt mycket och jag frågade om epiduralet verkligen fungerade, men det gjorde den för det jag kände var tydligen bara trycket nedåt och det går inte att få bort utan det är ju bebis väg nedåt som man känner. Men jag slapp i alla fall alla smärtsamma värkar. Nu hade vi underbara Emma, barnmorska, och undersköterska Maria under dagskiftet som stod och snackade skit med oss och hjälpte mig igenom min öppningsfas. Jag försökde att gå upp och gå lite i rummet, och jag försökte byta ställning för att hjälpa den lilla att passera nedåt i förlossningskanalen lättare men det jag helst ville göra var att ligga helt stilla på rygg och inte göra något alls.

Bl a på grund utav att jag tog så mycket lustgas – jag satt ihop med den – så hade jag ingen aptit och fick inte i mig något ätbart och knappt någon dryck heller så i samma infart som jag fick värkstimulerande dropp så gav dom mig även någon typ av sockerlösning för att ge mig lite energi då jag kände mig rätt svag och trött.

Vid 15.00 var jag öppen närmare 8-9 och då var det dags för skiftbyte och då kom underbara barnmorskan Joanna som skulle vara den som hjälpte mig igenom hela utdrivningsskedet som för mig var det mest traumatiska med hela förlossningen. Fortsättning följer..

Här bjussar jag på en galen bild på mig från förlossningen när jag precis hade börjat med lusgasen så jag var rätt borta men glad :).

image

Min förlossningsberättelse del 1/3

Hallå där!

Nu har det lyckats gå ett bra tag emellan inläggen igen och jag är ledsen för det :/ men det här med bebis tar betydligt mycket mer tid än man någonsin kan ana.

Nu har hans mage blivit mycket bättre vilket är jätteskönt 🙂 däremot så har den lilla börjat intressera sig för saker och kräver mycket mer stimulering och underhållning än innan vilket tar nästan all vaken tid – mat, underhållning, prata med, sjunga för, ligga och le ikapp mm. Men vi har köpt ett grymt babygym till honom som han älskar – han kan ligga där i timmar och skratta och prata med sig själv. Det är massa färgglada, i starka färger för det är tydligen det dom ser bäst i början, djur i olika material och sen är det musik som spelar ant när han rör vid något eller hela tiden, och sen har den även regnskogsljud om man känner för det :). Det är Fisher Price som gjort det gymmet och vi köpte vårt på lekmer.se där det är 40 % rabatt just nu.

Nu hade jag tänkt skriva min förlossningsberättelse men kommer att dela upp den i 3 inlägg för att det inte ska bli för mycket text.

Jag vill vara tydlig med att jag kommer att skriva hur JAG upplevde det och jag tyckte det var en rätt traumatisk upplevelse MEN en förlossning är olika för alla och som jag upplevde min förlossning behöver inte du uppleva den. Så ha det i åtanke när ni läser – att det här är min berättelse, hur jag upplevde den – för jag kommer skriva exakt hur jag tyckte det var och kommer inte att försköna något.

Del 1/3

Jag gick över tiden och var inne på slutet av vecka 41 när jag natten till fredagen den 7/11 vaknar av att något knäpper till i magen och något känns annorlunda. Jag ligger kvar en stund helt blickstilla med galopperande puls för att känna efter vad det kan ha varit som väckte mig. Helt plötsligt känner jag hur vatten sakta rinner ur mig, och ja det känns precis som att vatten rinner ur en, ganska varmt vatten. Jag väcker då annars rätt svårväckta Tobbe med ett ”Tobbe” varpå han flyger upp ur sängen som att han kände på sig vad som var på gång.

Jag vågar inte röra mig och min kropp reagerar med kraftiga spasmer eller skakningar – som dom flesta vet som känner mig och har följt min blogg så var jag livrädd inför att föda och förmodligen så spänner jag mig så mycket av rädslan att förlossningen kanske har börjat – så kroppen reagerar med kraftiga skakningar.

När Tobbe väl lyckats lugna ner mig så springer jag till duschen för att inte blöta ner hela sängen och där står jag i 40 min och bara samlar tankarna och känner efter efter värkar, men det händer ingenting. Det många kanske inte vet när vattnet går är att det ständigt fylls på nytt vatten och att man dessutom så fort bebis rör huvudet läcker vatten hela tiden.

I alla fall så kom jag ut ur duschen vid tretiden på natten och ringer BB Sophia för att fråga vad jag ska göra. Jag ska känna efter om bebis rör sig och gör han inte det efter en timme så skulle vi åka in för då kan bebis vara stressad eller må dåligt, man skulle även hålla koll så att fostervattnet var klart och inte missfärgat för det kunde också vara tecken på stress eller ohälsa.

Jag lägger mig ner och börjar känna efter men med en puls som skenar och tankar som redan är vid förlossningen så var det nästan omöjligt att känna något. Tobbe gjorde saft med isbitar och extra socker i (för om det är något som kan väcka dom små i magen så är det is och socker) men jag kände ändå ingenting. Så vi ringer in igen efter en timme och dom säger att vi är välkomna in då för att kolla.

Väl inne så tas jag emot av dom urgulliga barnmorskorna och undersköterskorna som jobbade natt. Dom installerar oss i ett rum (vi hade dragit med rubb till BB och tog dessutom taxi så vi såg säkert ut som vi hade tänkt flytta in) och kopplar upp mig och bebis mot datorn. Dom ville ha kvar oss några timmar för att få en tydlig bild av hur bebis mådde samt se om jag hade börjat få några värkar. Jag hade en vag molvärk i ländryggen men absolut inget påtagligt. Efter några timmar och skiftbyte så konstaterade dom att där inte var några värkar och att bebis mådde prima i magen. Vi fick välja på att bara kvar eller åka hem – det kunde dröja upp till två dygn men det kunde också börja när som. Men man får inte gå längre än två dygn efter vattenavgång så går det så långt så måste man sättas igång. Men efter lite diskussioner fram och tillbaka med barnmorskan Emma så kom vi fram till att vi skulle åka hem, sova lite, äta gott och köra ett riktigt fredagsmys. Det var skönt att vi åkte hem, även om det var urbra där, för det kom att dröja två dygn innan det var dags.

Vi åkte hem, rätt möra och omtumlade, jag sov hela dagen och sen åkte vi och handlade tacos och myste framför idol :). Inte ett minsta tecken på värkar. Vi gick och la oss på kvällen och även om jag var livrädd och hade sovit hela dagen så slocknade jag som ett ljus på en gång jag la huvudet på kudden.

Vi vaknade lördag morgon, jag planerade att vi skulle äta lunch med mamma och hennes man Deas på Pocket (Pontus in the park) här i Sumpan men framåt lunchtid så började jag känna något smått konstigt i magen, absolut inte kraftigt men tillräckligt för att reagera, så vi ställde in lunchen och jag stannade i sängen till runt två.

Sen började smärtan tillta och vi bestämde oss för att gå en promis runt kvarteret för att se om det kunde komma igång mer. Vi gav oss ut och nu var smärtan rätt obehaglig att jag stannar varje gång dom kom. Men mot slutet av promenaden och väl hemma så upphörde dom i två timmar…

Fortsättning följer i nästa inlägg. Nu ska jag passa på att bädda ner liten skrutt som somnat i famnen och själv gå och bädda ner mig och passa på att sova lite.

Hoopas du får sova gott nu så kommer del 2/3 snart ;)!

ha det fint!!

Här kommer den sista magbilden jag tog från lördagen innan han kom och en bild på sista morgonen hemma utan lillskrutt.

imageimage

Har varit väldigt mycket i början.

Hej alla kära läsare!

Som ni märkt så har min uppdatering på bloggen varit lika med obefintlig och jag är jätteledsen för det! Jag vill så gärna blogga mer och oftare men vi har haft en rätt jobbig start vilket gjort det omöjligt för mig att få tid till det.

Det började med att vår lilla skrutt minskade alldeles för mycket i vikt i början vilket resulterade i att vi fick läggas in på BB Sophia igen för att få kontroll på hans matvanor och vikt. Så hans start i livet och relation till mat blev väldigt hysterisk. Jag försökte amma och har försökt att kombinera amning med ersättning fram tills för en vecka sedan då jag gick över till bara ersättning. Jag hade inte jättemycket mjölk och iom att liten var så undernärd och skrek 24/7 så blev jag så stressad att jag stannade upp mjölkproduktionen ännu mer och så höll det på så och blev ett slags moment 22.

Jag kan säga att vi hade aldrig klarat vår start som liten familj utan BB Sophia, vilka klippor dom varit mot oss! Men mer om dom i ett helt eget inlägg någon dag snart, det minsta dom förtjänar är ett eget inlägg där jag berättar om min fantastiska erfarenhet hos dom!

Sen efter att vi hade börjat hitta ett sätt med maten så började hans paniksmärtor i magen som istället dom höll honom vaken och skrikandes hela tiden. Och det har varit riktigt tufft då man inte riktigt kunnat göra något konkret som verkligen hjälpte honom. Man fick testa sig fram med magmassage, pysventiler, skumpandes mm. Men det är tydligen väldigt vanligt hos bebisar med smärtor i början då deras tarmar är så outvecklade första tre månaderna.

Och sen på det här så är Oliver en bebis som sover extremt lite per dygn, han vill vara vaken och med hela tiden och sover max 6-7 h/dygn.

Så vår start har som sagt varit extremt tuff och en riktig omställning. Jag skulle ljuga om vi inte ibland i panik ångrat oss och brutit ihop. Men tillsammans tog vi oss igenom starten och nu blir det bara bättre och bättre :).

Oliver har kunnat börja sitta själv i babysittern så jag iaf hinner gå och kissa eller borsta tänderna utan bebis i famnen. Han kan ibland sova 3 h i sträck på natten och i sitt babynest så jag får sova gott dom timmarna också. Han har börjat svara på leenden och le mot en med ett leende som skulle kunna få en att göra vad som helst för honom. Han är mycket mer med nu och en urmysig bebis, även om hans vakenhet kan driva mig till vansinne ibland så räcker det bara att titta på det lilla livet så smälter man.

Det är otroligt hur mycket man känner för den här lilla, hur extremt stark kärlek man har redan nu!!

Jag lovar att det ska börja komma fler inlägg mer kontinuerligt här nu, jag kommer även att skriva min förlossningsberättelse, att skriva om hur vi som par fick en chock i början (kan vara skönt att läsa att man inte är ensam om man inte känner sig sådär lycklig i den där bubblan som alla  berättar för en om) och som sagt skriva om klipporna på BB Sophia och helt enkelt bara fortsätta att berätta om vår vardag och tankar och så :).

Nu ska jag försöka lägga ner liten bebis som somnat i min famn och smyga in i sovrummet med oss utan att väcka Tobbe, och försöka få någon timmes sömn till. Jag hoppas att du sover gott i några timmar till innan klockan ringer så hörs vi snart igen!

Här kommer några bilder på litens leende som jag hann fånga på några bilder igår :).

image image image image

Hang on there!

Hallå alla fina, jag har inte glömt bort bloggen har bara lagt fokus på att lära känna lilla grodan och vara med den lilla familj vi är.

Men på måndag går Tobbe på jobbet igen och då ska jag börja uppdatera bloggen som vanligt igen och skriva om förlossningen, BB Sophia (utan dom hade jag aldrig klarat det) och lite annat.

Så håll ut, det kommer dra igång igen :)!

Ha en fin helg så hörs vi i nästa vecka!

Mina hjärtan!

Mina hjärtan!