Hej och vad kul att du har hittat hit! Jag är en 27-årig tjej som tillsammans med min sambo väntar vårt första barn, en liten kille, den 2/11 2014. Vi bor tillsammans med våra två katter i en lägenhet i Stockholm. På den här bloggen kommer jag att skriva om vår vardag tillsammans, roliga och tråkiga saker, dela med mig av inredning, matlagning, utflykter och framförallt våra tankar och förberedelser inför den lillas ankomst – det är mycket som snurrar i huvudet. Välkommen hit och hör gärna av dig om det är något du undrar över :)!

Min förlossningsberättelse del 3/3

Som jag skrev i senaste inlägget så var klockan nu 15.00 och jag hade börjat öppna mig närmare 10 centimeter. Jag vill återigen bara nämna, innan jag fortsätter med min berättelse, att det här är min historia och min upplevelse och jag tyckte att det var extremt jobbigt och gjorde jätteont men det är så olika för alla så ni som inte fött barn än får inte bli rädda av min berättelse – för som sagt det är hur jag har upplevt det.

Klockan är nu 15 närmar sig 16 och det börjar trycka på rätt bra – ont som faaen gör det nu trots epiduralen. Det som gör ont är dels trycket nedåt som inte går att jämföra med någonting annat. Det känns som att en vattenmelon trycks nedåt mot hela nedre regionen och man vet inte riktigt vilket hål den ska komma ut ur men också värkarna som börjar ta en annan form.

Jag hade tidigare sagt att jag skulle försöka använda mig av mindfulness och meditera och tänka på andningen under utdrivningsskedet, men det kan jag säga var det sista jag tänkte på där och då. Jag hade även sagt att jag inte förstod dom som lät när dom födde barn – jag skulle minsann inte säga ett knyst och vara sådär överdriven som man ser på film. Eh ja, det var ju inte riktigt så det blev hehe och det fick jag äta upp sen.

Nu går tiden lite ihop och jag har inte så jättebra koll på när vad hände, utan från 16.00 ungefär så minns jag allting som ett enda långt utdrivningsskede.

Jag kan säga att jag aldrig har upplevt en sådan smärta som jag gjorde då och mitt snack om att inte låta kunde jag köra upp någonstans. Ur mig kom något slags urvrål och jag bara vrålade av smärta och dödsångest – för jag trodde på riktigt att jag skulle dö av smärta. Jag varvade vrålen med hysteriskt gråtande och vädjande om att någon bara skulle få ut honom. I det här skedet hjälpte inte lustgasen, epiduralen eller någonting utan det kändes som att någon hade placerat en domkraft i mina bägge hål och bände upp min kropp från underlivet och upp till bröstkorgen – det var fruktansvärt.

Förmodligen på grund av epiduralen så fick jag inte riktiga krystvärkar, men jag fick värkar som gjorde så otroligt ont, så jag förstod inte hur tusan jag skulle få ut honom. Jag kände hur han låg precis längst ner och tryckte på och jag vet att barnmorskorna pushade mig att ta i och krysta men jag orkade inte, jag hade ingen ork och värkarna gav mig ingen hjälp. Det var en väldigt lång process för mig – själva utdrivningsskedet – och jag minns att när dom hade tvingat ner mig (vilket jag var irriterad på då eftersom jag bara ville ligga på rygg i sängen och dö – men det var ju bra för bådas skull så han skulle komma ut lättare förstod jag i efterhand)  på hukpallen då jag satt nästan nere på golvet lutad mot tobbe som satt på en stol så gick det i kors för mig – dom två barnmorskorna samt en undersköterska blev sex personer och jag minns att jag var så slut at jag faktiskt hade gett upp.

Men som sagt vi kämpade på och försökte med olika ställningar och när värkarna kom så hjälpte dom mig inte att krysta utan det enda dom gjorde var att göra väldigt ont och få mig att bli helt utom mig av smärta. Tobbe stod vid mitt huvud och hyperventilerade i chock och jag minns att jag fräste åt han att sluta andas – det var nog det enda ”taskiga” jag gjorde mot honom. Stackars Tobbe var helt grön i ansiktet och barnmorskorna frågade om han behövde komma ifrån och gå ut ett tag för att det var så jobbigt för honom, men det gjorde han inte – han stannade kvar.

Tiden gick men Oliver kom inte ut och vi kämpade på. Men till slut så började hans hjärtljud gå ner lite vilket tydde på att även han började bli jättetrött så dom tog in en läkare som skulle ta ett blodprov i hans huvud för att mäta mjölksyra. Och efter det resultatet hände allting väldigt fort. Tydligen hade han rätt mycket mjölksyra i blodet och var helt slut så han behövde komma ut fort! Så in rusar det (kommer inte riktigt ihåg hur många) ett gäng läkare och det var som ett enda surr i rummet och ingen riktigt berättade vad som hände utan dom fäste sugklockan på Olivers huvud och berättade att dom eventuellt skulle behöva gå iväg med honom för att hjälpa honom få igång andningen sen. Men jag var så borta och hade så ont så jag hann inte ens reflektera över att det kunde gå fel på något sätt utan jag bara grät och vädjade någon att ta ut han ur mig.

Dom fäste sugklockan och läkaren behövde knappt dra innan huvudet gled ut och stod i genomskärning. Och för er som inte vet vad det är så är det när huvudet står mitt i öppningen och töjer för att man ska minimera risken för bristningar. Och jag har hört av vänner att dom kallat det för ring of fire och JÖSSES det kan man verkligen kalla ring of fire – det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag ville bara trycka ut han men alla skrek på mig att hålla emot och underbara Joanna viskade till mig att minnas vad jag hade skrivit i förlossningsbrevet – där hade jag vid upprepande gånger bett dom hålla huvudet i genomskärning så länge som möjligt för att minimera all risk att spricka. Jag höll emot tills dom sa till mig att krysta långsamt. Hur tusan krystar man långsamt?! Jag försökte glra som dom sa och sen sa dom att vid nästa krystning så kommer han att komma och sen sa det bara”slurp” så var han ute klockan 18.37.

Och jösses vad jag var trött efter det. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha upp honom på bröstet på en gång utan att han skulle få gå till Tobbe först för jag ville titta på han på håll och ta mig till honom i min takt. Så Tobbe fick honom först och efter ett tag när jag hade hämtat mig var jag rätt nyfiken på honom och fick se honom och få honom till mitt bröst en stund. Han kom ut nästan färdig och helt okladdig med vanlig hudfärg och i och med det lilla tag dom tog med sugklockan så blev det heller inget märke på huvudet som höll i sig länge – så han såg inte så ”skrämmande” ut. Det var en otroligt konstig känsla och jag var så skärrad av förlossningen att jag hade lite svårt att fatta vad som hade hänt eller vem som hade kommit till oss.

Men samtidigt som jag var helt slut så var jag självklart lättad över att allt hade gått bra och att han var frisk. Men för min del skulle det inte vara över än.

Min moderkaka kom nämligen inte ut av sig själv – jag fick inga värkar och dom hade inne tre olika barnmorskor som försökte dra i navelsträngen för att få ut den men konstaterade att det knakade för mycket och man var rädd att den skulle släppa från moderkakan så man tog beslutet att skicka ner mig till narkosen för att ge mig spinalbedövning (det man får vid kejsarsnitt) och sen gräva ut den med händerna. Så jag som är så otroligt rädd för sjukhus och nålar får åka ner till narkosen – det mest sjukhusliknande stället på BB Sophia – och tvingas genomgå bedövningssprutor i ryggen samt spinalbedövningen emellan kotorna i ryggraden och jag grät som ett litet barn – jag var ju färdig nu, ungen var ju ute?

Joanna, barnmorskan som var med sista skiftet när Oliver kom ut, var en klippa och följde med ner och var med där hela tiden och höll i handen och pratade med mig. Det stod även en liten chick narkossköterska och pratade med mig men jag var så rädd att jag fick någon slags chock och började skaka i hela kroppen så dom var tvungna att spruta in lugnande i mitt dropp i handen (som jag vid det här laget bara ville ha ut ur handen då jag AVSKYR infarter) och som när det verkade gjorde mig nästan lite lullig så jag låg och pratade ögonfransar och fick till och med skratta lite. Narkosteamet var också klippor – jag fick till och med två narkosteam för dom hade så lite att göra – så jag minns det som att hela rummet var fullt med grönklädda människor.

När jag fick bedövningen och blev bedövad från bröstet och nedåt så släppte moderkakan av sig själv och gled ut – typsikt! Men det är tydligen rätt vanligt att den släpper när man blir så avslappnad. Och sen passade läkaren även på att sy några stygn vid narkosbordet och när jag ändå var bedövad. Sprack inte alls mycket för att ha varit första gången och använt sugklocka så det var ju skönt i alla fall.

Sen kördes jag till uppvaket där jag, Oliver och Tobbe satt (jag låg) och pratade med narkossköterskor som var med hela tiden. Sen när jag kunde vicka på tårna fick vi åka upp till rummet och få våran fina bricka med mackor och njuta av det nya lilla liv som låg emellan oss i sängen.

Det var en väldigt speciell upplevelse och lång tid efter förlossningen (det är nog först dom senaste veckorna jag ändrat mig) så kunde jag inte ens tänka mig att föda ett barn till.

Där har BB Sophia verkligen varit klippor och både Joanna har ringt mig efteråt och kollat hur vi mått och hur det gått och även Gudrun Abascal som har startat BB Sophia ringde upp och så fick jag åka in och träffa henne för att prata om förlossningen så att jag fick ur mig alla frågetecken och funderingar och så att jag skulle våga föda igen.

Jag kan säga att nu känns det som att jag faktiskt kan tänka mig en vaginal förlossning igen trots den smärtan jag minns att jag kände – fantastiskt hur kroppen och sinnet är konstruerat så man ”vågar” skaffa fler barn.

Tobbe var fantastisk under hela förlossningen och var så go mot mig, dock så höll han sig lite i bakgrunden då det känns som jag satt fast på barnmorskan och kände trygghet med deras kunskap i detta okända. Men Tobbe var guld att ha med och han var ett riktigt stöd trots att jag fräste lite åt honom och bad han hålla sig bakom mitt huvud. Och jag tycker synd om honom att han fick se mig sådär. Han sa i efterhand att det var det värsta han varit med om att höra och se mig ha så ont men inte kunna göra något – så det är inte lätt heller att bara vara ”åskådare” och känna att man inte kan hjälpa till. Och som jag skrivit tidigare så hade jag heller aldrig klarat det här utan personalen på BB Sophia och jag är så otroligt tacksam för deras hjälp, stöd och att dom fanns där hela tiden. Jag kommer att skriva ett separat inlägg om min upplevelse på BB Sophia för det är så mycket jag vill berätta – om hur otroligt bra dom är!

Nu ska jag hoppa in i duschen och sen mata liten skrutt för att sedan krypa ner och sova – inatt sov han från 23.00 – 06.00 och jag vaknade var tredje timme av ren vana och kollade till honom, men det är nog magen som äntligen börjar bli lite bättre och då är han så trött för att han sovit så dåligt sen han föddes vår lilla skrutt.

Jag hoppas inte att jag har avskräckt någon till att föda för trots allt så är det en extremt speciell och häftig upplevelse och jag tycker alla som kan bör uppleva en förlossning, och sen växer man som människa över att ha klarat av ett sådant eldprov – det är riktigt häftigt att alla klarar av det och har gjort genom tiderna.

Sov så gott så hörs vi snart!

Här bjuder jag på några extremt osmickrande bilder på mig hehe och en liten bild på den bästa lilla krabaten endast en timme gammal 🙂

frllossnig Fölrlossnug 4 Förlossnignj3 förlossning1 Förlossninge3 förlpssning denbästalilla

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *