Som jag skrev i inlägget innan så hade nu värkarna tagit fart med lite mer kraft dock fortfarande oregelbundna men så pass starka att jag ändå fick stanna upp och fokusera på andningen.
Vi bestämde oss för att ladda upp med Donken till middag för oavsett om det skulle komma igång snart eller inte så var vi tvungna att åka in och bli igångsatta kl 06.00 morgonen därpå. Jag körde ner till Donken (Tobbe har inte tagit sitt körkort än) och jag hade även tänkt köra in till BB sen så vi slapp kånka allt in och ur en taxi igen men då jag kände att jag vid varje värk var tvungen att stanna bilen så insåg vi ganska snabbt att det var en extremt dålig idé då jag dessutom förmodligen också skulle ha mer ont. Väl inne på Mc Donalds minns jag att vi träffade ett par vänner till Tobbes mamma som vi stannade och pratade med – men jag var rätt mör då både fysiskt och psykiskt så jag var rätt borta och ville egentligen bara hem och andas mig igenom värkarna.
Nu låter det som att jag hade massor med värkar men så var inte riktigt fallet – dom kom ungefär var tionde/ var femtonde minut – och vad jag inte visste då – dom var inte ens i närheten av så starka som dom skulle komma att bli sen.
Vi åt i alla fall maten hemma framför Så Mycket Bättre och jag vet att jag fick erfara att skratta under värkarna gjorde dom mycket längre och starkare så jag fokuserade på andningen och i pauserna njöt jag.
Det blev kväll och läggdags och jag kunde inte sova någonting men jag bad Tobbe sova så han skulle få lite energi inför vad som komma skulle. Han somnade någon timme medan jag kämpade på och försökte tänka på annat genom att spela Candy Crush. Men klockan 03.00 så gick det inte längre, jag stod inte ut och jag upplevde att värkarna kom tre på tio minuter. Jag ringde in och eftersom vi ändå skulle åkt in vid 06 så var vi välkomna in på en gång.
Taxifärden minns jag som extremt jobbig där värkarna eskalerade i styrka och jag även psykiskt satt och tänkte en massa på vad som skulle hända. Till slut hade jag så ont att taxichauffören var snäll och satte på varningsblinken och körde Vallhallavägen i turbofart.
Väl framme blev jag lika underbart vänligt mött av nattpersonalen som sist, som installerade oss i ett rum och kopplade upp mig och bebis mot dator. Det är så skönt på BB Sophia att all deras elektronisk utrustning är trådlös så jag kunde röra mig som vanligt trots dom två dosorna på min mage – man kunde tom med bada med dom men i all smärta glömde jag helt bort att använda mig av det sköna badkaret.
När vi hade landat lite konstaterades att jag hade värkar och var sakteligen igång. När dom skulle kolla hur öppen jag var tänkte jag att jag måste ha öppnat mig 10 cm vid det här laget och vara redo att föda med tanke på hur ont det gjorde mot slutet och med tanke på hur lång tid det hade gått sedan första värken (tyckte jag). MEN där skulle jag ha extremt fel – jag var nämligen bara öppen 1 centimeter (man ska öppna sig 10 cm och sen ska kanten runt bebis huvud försvinna och först då kan krystarbetet börja.)
Jag var öppen 1 cm och hade döont. Det tål att tilläggas att min smärttröskel är lika med noll och jag gick in i det här med det i åtanke men trots det så var det smärtor utan dess like. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte hade några som helst förväntningar på förlossningen men att jag helst undvek all typ av sprutor och nålar på grund av min grava fobi för det, men to hell med det jag ville ha epidural och det så fort som möjligt. Men då sa dom att jag var tvungen att vänta tills jag var öppen 3 eller 4 cm, kommer inte ihåg, för att man skulle kunna lägga det.
Smärtan tilltar och jag det gborde vid det laget så ont att jag frågade om lustgas och det blev min räddning. Första fyllan på nio månader, nej men skämt åsido, det var så otroligt skönt om jag använde den rätt – om jag andades i den i början av värken när jag anade den och fortsatte hela värken ut -då tog den bort topparna och gjorde mig dessutom till en rätt glad och positiv typ. Jag hade jättekul där inne i rummet och låg och pratade och skrattade. Sen vid klockan nio var jag dessutom öppen så pass mycket att narkosläkaren kunde komma och lägga ett epidural. Det var extremt obehagligt och inte något jag helst gör igen men med min bästa vän – lustgasen – så var det överkomligt och sen när den väl började fungera (vilket den gjorde väldigt snabbt, varje värk efter att den var lagd vart lindrigare och lindrigare och efter tre värkar kände jag ingen smärta utan bara ett tryck nedåt) var det som himmelriket och vi fick tom sova en timme.
När jag vaknade igen vid 11 så kändes det återigen väldigt mycket och jag frågade om epiduralet verkligen fungerade, men det gjorde den för det jag kände var tydligen bara trycket nedåt och det går inte att få bort utan det är ju bebis väg nedåt som man känner. Men jag slapp i alla fall alla smärtsamma värkar. Nu hade vi underbara Emma, barnmorska, och undersköterska Maria under dagskiftet som stod och snackade skit med oss och hjälpte mig igenom min öppningsfas. Jag försökde att gå upp och gå lite i rummet, och jag försökte byta ställning för att hjälpa den lilla att passera nedåt i förlossningskanalen lättare men det jag helst ville göra var att ligga helt stilla på rygg och inte göra något alls.
Bl a på grund utav att jag tog så mycket lustgas – jag satt ihop med den – så hade jag ingen aptit och fick inte i mig något ätbart och knappt någon dryck heller så i samma infart som jag fick värkstimulerande dropp så gav dom mig även någon typ av sockerlösning för att ge mig lite energi då jag kände mig rätt svag och trött.
Vid 15.00 var jag öppen närmare 8-9 och då var det dags för skiftbyte och då kom underbara barnmorskan Joanna som skulle vara den som hjälpte mig igenom hela utdrivningsskedet som för mig var det mest traumatiska med hela förlossningen. Fortsättning följer..
Här bjussar jag på en galen bild på mig från förlossningen när jag precis hade börjat med lusgasen så jag var rätt borta men glad :).
