Så trött och uppgiven idag. Igår hade Linus varit väldigt speedad hela dagen på förskolan. Han är igång hela tiden, ofokuserad så han knappt kan sitta vid ett bord och äta…jag ser att det är en så stark inre oro. Jag kan inte sätta ord som tillräckligt beskriver det. Ofta ”glatt” uppvarvad när saker flyger omkring honom, försöker se det som något positivt. Det kunde varit värre. Vissa barn snedtänder åt andra hållet på medicinen, blir aggressiva och slåss. Ju mer jag tänker på medicinerna, känner jag att Topimax borde sättas ut helt på prov. Just nu känns det som att jag hellre har min vanliga goa Linus med småanfall dagligen, än det här. Tur vi har läkartid på måndag.
En dag när vi promenerade till skolan sa Hannah ”Jag hatar när Linus får anfall”. Och hon försökte beskriva vad det är hon tycker är jobbigt. Jag tror det är bra att hon sätter ord på sin känslor. Hon påverkas ju också så klart, både av hur Linus mår men ibland kanske av lite väl trötta föräldrar. Fick en lapp av henne härom dagen. Tänk att några små ord kan värma så mycket! På riktigt. Lappen lättade lite på känslan att inte riktigt räcka till.
Hjälp jag hade börjat böla efter en sån lapp! <3