Jag heter Michaela och den här bloggen handlar om min familj.
Vi har en son Robin-05 som är snäll, ödmjuk och lite tafatt. Hans lillebror Leo -06 som fick diagnosen ADHD i somras, han är vild, oerhört bra på sport och älskar att sitta i knät och kramas. Den 28 maj är det beräknat att dom ska få ett litet syskon.
Så har vi pappa Micke och hans dotter Emma som är alldeles underbar.
I går hämtade morfar killarna i skolan, Leo tog då inte med sig sin sparkcykel hem för han ville skynda sig, ja ja sa jag när han kom hem, vi tar hem den i morgon.
MEN
När vi kommer till skolan i morse så står det ingen sparkcykel i cykelstället och Leo visar vart han hade satt fast sparken och kvar där satt bara låset.
Leo grät så mycket att han skrek när han förstod att nån hade stulit hans sparkcykel på natten.
Jag får tårar i ögonen varenda gång jag kommer på hur han grät.
Han satt i mitt knä länge och grät innan han kunde gå in i klassrummet och jag sa till honom att han gärna fick ringa mig om han ville under dagen.
Hur kan man vara så vidrig??
Man måste väl fatta att om den sitter fastlåst på en skolgård kommer ett barn sakna sin sparkcykel när den kommer till skolan nästa dag?
Och dessutom ställa sig och krångla loss den ur låset?
På vägen hem gick jag en lång omväg och tittade i alla diken i hopp om att hitta den nån stans.
Kommentera